Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allmänna äro äfven en, al, vide, asp, hägg, sälj,
rönn och pil; mindre allmänt förekomma lind,
lönn och alm (som växer så långt norrut som i
mellersta Österbotten), hassel, hagtorn, ask, ek
(förnämligast på södra och sydvestra kusten) och
lärkträd (i sydöstra delen). Bland sädesslag odlas
allmänt råg, som går ända till 67°–68° n. br.,
korn, till 68° n. br., och hafre. Hvete odlas,
ehuru till ringa mängd, i södra delen, bokhvete
i landets östra nejder, lin till 64° n. br. och
hampa till 65° n. br. Potates och rofvor odlas
allmänt i hela landet. – Bland de vilda däggdjur,
som förekomma i landet, äro björn, hare, hermelin,
järf, fjällracka, lo, räf och varg. Själ är allmän
i skärgården. Af vilda foglar må nämnas örn, hök,
trana, orre, tjäder, svan, ejdergås, and m. fl. Till
de allmänt förekommande fiskslagen höra strömming,
lax, abborre, braxen, gädda, gös, id, torsk, lake,
nejonögon, ruda, sik och ål. M. G. S.
Författning och förvaltning. Under sin förening
med Sverige utgjorde F. en del af den svenska
staten. Redan i 14:de årh., sedan det svenska väldet
vunnit stadga, tillerkändes de finska landskapen
samma politiska rättigheter som de svenska. Titeln
storfurstendöme, som sedan 1581 blifvit använd
om F., afsåg icke att angifva en särskild politisk
ställning inom Sveriges rike; den var blott
det gemensamma namnet för de finska landskapen,
hvilka i geografiskt och etnografiskt hänseende icke
sammanföllo med det egentliga Sverige, men likväl
med detsamma bildade ett politiskt helt.
Sedan det under 1808 års krig lyckats Rysslands
arméer att, ehuru ofta motade och slagna, tränga de
svensk-finska trupperna från alla deras positioner
inom F., och detta land sålunda faktiskt blifvit
taget i besittning, ville kejsar Alexander I,
utan afvaktan af fredsslut med Sverige, ordna F:s
framtida politiska ställning. En på håns befallning
vald deputation, hvilken samlades i Petersburg i
slutet af 1808, yrkade, efter att hafva framhållit
sin inkompetens att föra landets talan, på ständernas
sammankallande. Detta råd följdes. Den 1 Febr. 1809
kungjordes kallelse till F:s ständer att, i enlighet
med gällande riksdagsordning, sammanträda till allmän
landtdag i Borgå d. 22 Mars s. å. Der utfärdade
Alexander, som personligen öppnade landtdagen,
följande försäkran (dagtecknad d. 27 Mars 1809)
till Finlands inbyggare: Vi Alexander I, med Guds
nåde, Kejsare och Sjelfherskare öfver hela Ryssland
etc., Storfurste till Finland etc., Göre veterligt:
Att sedan Vi, efter Försynens skickelse, tagit
Stor-Furstendömet Finland i besittning, hafve Vi
härmedelst velat bekräfta och stadfästa Landets
Religion och grundlagar samt de privilegier och
rättigheter hvart och ett Stånd inom berörde
Stor-Furstendöme i synnerhet, och alla dess
Inbyggare i gemen, så höga som låga, hittills, enligt
Constitution, åtnjutit: Lofvandes att bibehålla alla
dessa förmoner och författningar fasta och oförryckta
i sin fulla kraft". – Två dagar derefter, d. 29 Mars,
gåfvo ständerna tro- och huldhetsed åt Alexander
I och hyllade honom såsom F:s storfurste. – Dessa
tvänne statshandlingar, Alexanders försäkran att
vidmakthålla det konstitutionella statsskicket och
ständernas på grundvalen deraf gifna hyllning,
utgöra de väsentligaste momenten i danandet af
F:s nya politiska ställning. De innebära,
att landet icke blef såsom provins eller
lydland underlagdt Ryssland, utan såsom en
stat, med sin egen konstitutionella författning,
förenadt med nämnda kejsaredöme, hvars monark
tillika skulle vara F:s. Att en union, ej en
inkorporation, egt rum, är ock genom Rysslands
statslag erkändt, då i dess artikel IV säges, att
storfurstendömet F:s tron är med kejsaredömet
Rysslands tron oskiljaktigt förenad. – Fredsslutet i
Fredrikshamn, d. 17 Sept. 1809, mellan Ryssland och
Sverige reglerade endast rättsförhållandena mellan
dessa båda stater samt mellan Sverige och Finland;
hvad F:s ställning till Ryssland angår, beröres
den i fredsslutet blott såsom en fait accompli.
– F:s förening med Ryssland har karakteren af en
dynastisk statsunion (eller, såsom den äfven benämnes,
realunion); tronföljdslagen i Ryssland gäller
ock för F.; i folkrättsligt hänseende bildar F.
med Ryssland ett kollektivt rättssubjekt, hvilket
städse är fallet med verkliga statsunioner; i
alla inre angelägenheter är F:s statslif, som
ledes af dess egna styrelseorgan, särskildt från
och oberoende af Ryssland. – F:s konstitutionella
statsförfattning hvilar på Regeringsformen af d. 21
Aug. 1772, Förenings- och säkerhetsakten af d. 21
Febr. och d. 3 April 1789 samt Landtdagsordningen
af d. 15 April 1869. Dessa allmänna grundlagar
hafva i vissa delar blifvit ändrade genom senare
författningar, hvarjämte de för de skilda
stånden 1723 och 1789 utfärdade privilegierna
och försäkringarna innehålla stadganden, som
hänföra sig till statsskicket. I fråga om
styrelseverkens organisation äro hufvudsakligen
att märka: reglementet för regeringskonseljen
(sedan 1816 benämnd Senaten) af 1809, förordningen
angående Senaten af 1869, instruktionerna för
generalguvernören och prokuratorn af 1812 samt
förordningen angående statssekretariatet af 1826. –
Kejsaren-storfursten, som vid sin tronbestigning
utfärdar en regentförsäkran, eger styra landet
enligt dess lagar. Senaten är dels monarkens råd,
dels ett styrelsekollegium, som i hans namn afgör de
ärenden, hvilka icke äro hans eget beslut förbehållna.
Generalguvernören är Senatens ordförande.
Senaten utgöres af ett Justitiedepartement och
ett Ekonomidepartement. Det förra, bestående af
en vice ordförande och nio ledamöter, är landets
högsta domstol. Ekonomidepartementet, som leder
statsförvaltningen, har en vice ordförande och tio
ledamöter samt omfattar sex expeditioner: civil-,
finans-, kammar-, militie-, ecklesiastik-
och jordbruksexpeditionerna. För hvarje
expedition är en senator chef, hvarförutom civil-
och finansexpeditionerna hafva hvar sin biträdande
chef, som jämväl är senator. Expeditionerna hafva
dels att afgöra smärre ärenden, dels att bereda och
i departementet föredraga de vigtigare frågorna.
Senatens plenum utgöres antingen af ordföranden
och de båda vice ordförandena samt fyra
ledamöter från hvartdera departementet, eller ock
af ordföranden och samtliga senatorerna, hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
