Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon annan utväg, än att söka trygghet i Sveriges
stöd och öfvervälde. Under 1240-talet landsteg Birger
jarl på F:s södra kust, framträngde till trakten af
nuvarande Tavastehus och grundlade der Tavastehus’
eller Kronoborgs slott. Samtidigt torde landets
svenska befolkning hafva ökats med från Sverige
inflyttade bebyggare. Från denna tid uppbar svenska
regeringen skatt i F., och äfven kyrko-ordningen vann
större stadga. Biskoparna Bero (1245–58), Ragvald
(1258–66), Catillus (1266–86), Johannes I (1286–90)
och Magnus I (1290–1308) nämnas såsom den finska
kyrkans styresmän. Genom Tyrgils Knutssons fälttåg
(1293) och freden med Ryssland i Orechovets eller
Nöteborg (1323) blefvo katolicismen och det svenska
väldet slutligen befästa i F. Ryssland afstod till
Sverige tre gislalag af Karelen: Savo, Jääskis och
Äyräpää. Gränsen, som drogs från Systerbäck genom
östra Savolaks, sträckte sig derifrån till Bottniska
viken, hvarför, utom östra Karelen eller det sedermera
s. k. Keksholms län, äfven norra Österbotten bort
tillfalla Ryssland. Men i strid mot fredsslutet
befolkades norra Österbotten med svenska och finska
kolonister (jfr Birkarlar), hvarigenom området
faktiskt tillföll svenska kronan. Svensk befolkning
har sedermera varit bosatt längs Österbottens södra
kuststräcka.
Att svensk lag och svenskt samhällsskick vid denna
tid infördes i F. kan slutas af de förhållanden,
som sedermera inträffade. Häfden meddelar emellertid
inga närmare upplysningar om huru det skedde. De enda
handlingar, som i detta hänseende kunna åberopas, äro
konung Birgers skyddsbref (af 1316) för qvinnorna i
Karelen, genom hvilket dessa tillförsäkras full fred
och säkerhet enligt svensk lag, och de dombref,
i hvilka "jus carelicum", "jus finnicum", "jus
helsingonicum" och "jus svecicum" omnämnas. Hvad
dessa sistnämnda uttryck betyda har icke kunnat fullt
utredas. Jämförelsevis rikare äro de källor, hvilka
belysa de kyrkliga förhållandena. Biskop Magnus, som
flyttade biskopssätet från Räntämäki l. S:t Marie
till Åbo, efterträddes af Ragvald II (1308–21) och
denne af Benedictus (1321–38). Ryktbarare än desse är
biskop Hemming (1338–66), som nitiskt verkade för den
finska kyrkans andliga förkofran och ökandet af dess
egendom samt skänkte till domkyrkan i Åbo en för den
tidens förhållanden betydlig boksamling. Depne prelat
var troligen en af dem, som till F:s förmån utverkade
en regeringsåtgärd af ej ringa betydelse i landets
historia. Vid Håkan Magnussons konungaval stadgades
nämligen, i bref af d. 15 Febr. 1362, att emedan "af
alla biskopsdömen i Sveriges rike tolf man med deras
lagman ega att komma till Mora stenar och der välja
konung uppå all allmogens vägnar, och emedan Österland
(Finland) är ett lagmansdöme och ett biskopsdöme,
och våra förfäder hafva det i troskap och kärlek
funnit, så är det tillbörligt, att de i den heder och
kärlek framdeles förblifva som andra biskopsdömen
och lagmansdömen i Sverige, så att när hälst konung
väljas skall, då skall lagmannen komma med klerker
och allmoge, och konung döma å all allmoges vägnar
i Österland".
Genom detta vigtiga konungabref kommo F:s inbyggare
i åtnjutande af samma lagliga rättigheter som rikets
öfriga befolkning, men å andra sidan undgingo de
icke följderna af det växande stormansväldet och
af unionstidens stormar. Den främste bland rikets
stormän under Albrekts af Meklenburg regering
(1365–89), Bo Jonsson Grip, innehade till sin död
(1386) hela F. i förläning. När Karl Knutsson
Bondes riksförmynderskap 1440 upphörde, och
Kristoffer af Bajern blef antagen till konung i
Sverige, erhöll Karl Knutsson i förläning, jämte
några län i Sverige, äfven alla slott och län i
"Österland", med undantag af Kastelholms slott och
Ålands län. Under sin följande skiftesrika lefnad
blef Karl Knutsson mer än en gång tvungen att söka
sin tillflykt i F., der han fortfarande innehade
betydliga förläningar. Äfven den i unionstidens
oroliga politik djupt invigde Erik Axelsson Tott
utöfvade intill" sin död (1481) ett mäktigt inflytande
i F. såsom innehafvare af flere finska slottslän,
bland andra det vigtiga Viborgs län. Sedermera, vid
konung Hans’ antagande till svensk konung (1497),
erhöll Sten Sture d. ä. i lifstidsförläning hela F.,
med alla dess slott. Ännu en mäktig länsinnehafvare
må nämnas, nämligen Erik Turesson Bjelke, som
under början af 1500-talet innehade Viborgs och
Nyslotts län. Mindre förläningar tilldelades vanligen
inhemska frälsemän dels mot tjenstskyldighet, dels
på "afgift". Men ej sällan bibehöllos länen till
regentens omedelbara disposition och förvaltades
då af fogdar, som vanligen voro medlemmar af den
inhemska adeln. Under unionstidens stormiga tidskifte
leddes F:s kyrkostyrelse af åtskilliga kraftfulla
biskopar, bland hvilka de fleste höllo sig fjärran
från de politiska förvecklingarna, men deremot
nitiskt egnade sig åt landets förkofran. Ryktbarast
bland dem är Magnus Olai Tavast, medlem af en finsk
adlig ätt. Under den långa tid (1412–50) denne man
innehade biskopsstolen sökte han på hvarjehanda sätt
höja sin kyrkas anseende, och troligen bör man äfven
tillskrifva honom en väsentlig del i tvänne åtgärder
till rättskipningens förbättring, hvilka 1435 vidtogos
af Erik XIII. Den ena af dessa åtgärder bestod deri
att F. detta år delades i tvänne lagsagor, Söder-finne
och Norr-finne, den förra omfattande sydöstra delen
af Egentliga Finland, Nyland, östra och vestra
Karelen samt Tavastland, den senare nordvestra
delen af Egentliga Finland, Satakunta, Österbotten
och Åland. Den andra åtgärden (som redan 1407 varit
ifrågasatt) var att domsrätten i F. öfverlemnades
åt en s. k. "landsrätt", vid hvilken ett riksråd,
såsom konungens domhafvande, skulle föra ordet i
närvaro af biskopen, några medlemmar af domkapitlet,
så många riksråd, som i landet funnos, lagmännen,
alla häradshöfdingärna och alla fogdarna. Denna
domstol egde troligen icke länge bestånd, ty efter
1446 omnämnes den icke. Ett blodigt skimmer faller,
genom det s. k. stora ryska kriget, öfver slutet af
F:s medeltidshistoria. Redan 1473 öfverföllo ryssarna
(hvilkas mod vuxit, sedan Ivan III Vasiljevitj
befriat Ryssland från det mongoliska herraväldet)
F:s östra gränstrakter. Till skydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
