Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emot dem anlades 1475, af Erik Axelsson
Tott, fästningen Olofsborg, sedermera kallad
Nyslott. Under de följande åren företogos från rysk
sida spridda härjningståg, men först 1495 bröt stormen
lös. Genom biskop Magnus III Stiernkors’ (1489–1500)
och befälhafvaren på Viborgs slott, Knut Posses,
energiska åtgärder (bl. a. den s. k. "Viborgska
smällen") räddades landet. Ännu ödesdigrare blef det
följande året. Redan i midten af Januari inbröto
ryssarna öfver gränsen och framträngde härjande
ända till Tavastehus. Riksföreståndaren Sten Sture
d. ä:s för sent vidtagna försvarsåtgärder blefvo
fruktlösa, men lyckligtvis visade sig ryssarna
inom kort benägna för fred. I Mars 1497 afslöts i
Novgorod ett stillestånd på sex år, hvilket 1504
förvandlades till en stadigvarande vapenhvila, utan
någon förändring i gränsförhållandena.
Under Svante Stures och Sten Sture d. y:s styrelse
(1503–20) härjades F:s kuster flere gånger af de
danske sjöhjeltarna Otto Rud och Sören Norby,
och efter Sten Sture d. y:s död föll landet,
i likhet med Sverige, i danskarnas händer. Sedan
Gustaf Vasa i Sverige börjat sin kamp (1521) mot det
danska väldet, reste sig äfven finske män, bland dem
främst Erik Fleming, Ivar Fleming och Nils Grabbe,
mot Kristian II, hvars blodiga stränghet också
gjort sig gällande i F. Desse mäns bemödanden ledde
till afgörande framgångar, först sedan Gustaf Vasa,
efter Stockholms fall (1523), sett sig i stånd att
sända hjelptrupper till F. Före slutet af 1523 var
den danska makten krossad äfven i F. Från denna tid
är reformationsverket hufvudangelägenheten i F.,
liksom i Sverige. Sedan F:s siste katolske biskop,
Arvid Kurck, dött 1522, stod Åbo biskopsstol ledig
till 1528, då Martin Skytte af konungen utsågs till
den finska kyrkans ledare. Skytte vigdes till sitt
ämbete på vanligt katolskt sätt och blef för sin egen
del i hufvudsak den gamla läran trogen, men icke dess
mindre understödde han de åtgärder, som af regeringen
vidtogos till reformationens införande. 1531 hölls
den första svenska mässan i Åbo, och någon tid senare
förordnades, att gudstjensten skulle firas på landets
språk. 1537 indrogs dominikan-klostret i Åbo och 1538
Raumo kloster. Äfven landets öfriga kloster delade
snart samma öde. Endast birgittin-klostret i Nådendal
egde, ehuru i förfallet skick, bestånd till seklets
slut. Samtidigt med att de gamla kyrko-inrättningarna
sålunda upphäfdes, tillegnade sig Gustaf Vasa med
stor hänsynslöshet det mesta af kyrkans inkomster och
egodelar. Bildningsanstalterna rönte vid denna tid
ringa omvårdnad, men lyckligtvis egde F. i rektorn
vid Åbo katedralskola, sedermera biskopen, Mikael
Agricola, en man, som med hängifvenhet egnade sig åt
bildningens främjande. Han intager en betydande plats
i F:s bildningshistoria särskildt såsom författare
till finska kyrkliga skrifter och öfversättningar från
bibeln, arbeten, som voro den finska literaturens
förstlingar (jfr Agricola, Mikael). I ekonomiskt
afseende var Gustaf Vasas regering en tid af rik
uppblomstring. Särskildt egnades mycken uppmärksamhet
åt nyodlingar. Till de obebyggda nordliga delarna
af Savolaks, Tavastland och Satakunta, äfvensom till
trakterna omkring Uleå träsk, sändes nybyggare,
i synnerhet från Savolaks, hvarest ståthållaren
på Nyslott, Gustaf Fincke, med ifver befordrade
kolonisationen. Gustaf Vasas tvååriga krig med
Ryssland (1555–57) hämmade icke i väsentligare mån
landets ekonomiska utveckling. Men frukterna af
Gustaf Vasas fredliga regering gingo till stor del
förlorade under hans söners oroliga tidehvarf. Den
första striden mellan Erik XIV och hertig Johan, hvars
hertigdöme omfattade Egentliga Finland, Satakunta,
Åland och en del af Nyland, utkämpades i F., der
hertig Johan på Åbo slott blef belägrad och tagen
till fånga (1563). Det krig med Ryssland, som utbröt
i början af Johan III:s regering (1570), utöfvade ett
ödesdigert inflytande på F:s förhållanden derigenom
att F. var de svenska truppernas vapenplats och
proviantmagasin samt derigenom att östra F. härjades
under en mängd plundringståg. (Under loppet af detta
krig, 1581, upphöjdes F. till storfurstendöme). I
freden i Teusina (1595) fastställdes, med traktaten
i Nöteborg af 1323 såsom grundval, gränsen mot
Ryssland närmare. Kort derefter blef F. en af
hufvudskådeplatserna för kampen mellan hertig Karl
och konung Sigismund. Höfvitsmannen i F., den djerfve
och sjelfrådige riksmarsken Klas Eriksson Fleming,
hade kort efter Johan III:s död (1592) visat böjelse
att motsätta sig hertig Karls befallningar samt ställa
sig omedelbart under konungens ledning, och han
fortgick så mycket beslutsammare i denna riktning,
som han i detta hänseende rönte stor uppmuntran af
Sigismund. Förgäfves manade honom hertig Karl och det
svenska riksrådet att infinna sig i Stockholm. Han
vägrade att åtlyda deras befallningar och fäste ännu
mindre afseende vid de beslut, som blifvit fattade
på Söderköpings riksdag (1595). Samtidigt tryckte
hans välde tungt på allmogen i F., och särskildt
var förbittringen allmän i Österbotten, hvars bönder
slutligen – eggade, såsom det berättas, genom några af
hertig Karl i vredesmod fällda yttranden – reste sig
mot förtrycket. Så utbröt Klubbekriget (1596–1597). De
oordnade Österbottniska bondhoparna blefvo slagna
i flere drabbningar, bland hvilka den förnämsta
stod i Ilmola socken d. 24 Febr. 1597. Någon tid
derefter dog Klas Fleming (April 1597), men derigenom
förbättrades icke ställningen, ty hans politik
upptogs och fullföljdes af Arvid Eriksson Stålarm
och andra ledande män bland den finska adeln. Det
visade sig emellertid snart, att F. icke länge kunde
upprätthålla en sjelfständig politisk ställning. Redan
1597 eröfrade hertig Karl, efter en kort belägring,
Åbo slott, och år 1599 qväfdes det finska upproret
fullständigt, hvarvid hertigen ådagalade en hänsynslös
hämdlystnad. Såsom konung främjade Karl med allvar och
rättvisa F:s utveckling och förvärfvade sig derigenom
namnet "den gode konungen" ("hyvä kuningas"). Under
Gustaf II Adolf (1611–32), som sjelf flere gånger
besökte F. och 1616 i Åbo sammanträffade med
ständerna, delade F:s innevånare troget kamp och ära
med svenskarna. Derjämte fortgick F:s utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
