Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1743) blifvit ingången, hvarvid ett betydligt
område, med städerna Fredrikshamn, Villmanstrand och
Nyslott, afträddes till Ryssland, sökte detta rikes
herskarinna, Elisabet, ehuru utan nämnvärd framgång,
på intrigens väg utbreda sitt inflytande i F. Det
följande tidskedet (1743–71) af Frihetstiden utmärktes
dels derigenom att det svenska språkets ställning
såsom landets kulturspråk befästes (hvaremot det
finska språket jämförelsevis vanvårdades), dels genom
den förkärlek, hvarmed frågorna om F:s ekonomiska
utveckling omfattades. Vid Åbo universitet inrättades
en professur i ekonomi, kärrodlingar uppmuntrades,
och de vid Bottniska viken belägna städernas handel
vann en ny styrka, sedan det gamla handelstvånget
vid 1765–66 års riksdag, till ej ringa del genom
finnen Anders Chydenii nitiska verksamhet, blifvit
afskaffadt. I hufvudsak fortgick F:s utveckling
i samma riktning under Gustaf III:s regering
(1771–92). Storskiftets införande, landets indelning i
sex län (länen hade förut varit fyra), upprättandet
af Vasa hofrätt (1775) och befästandet af F:s
försvarsväsende äro åtgärder från denna tid, hvilka
särskildt böra framhållas. Emellertid uppgjordes å nyo
planer till F:s lösryckande från Sverige, denna gång
af en finsk man, befälhafvaren för Savolax-brigaden
Göran Magnus Sprengtporten, hvilken, sedan han 1787
flyttat till Ryssland, fullföljde sina stämplingar
och under kriget 1788–90 fann ett lämpligt tillfälle
att söka bringa dem till verkställighet. Hans främste
anhängare inom den finska armén, öfverstarna Hästesko,
von Otter och Johan Anders Jägerhorn, förmådde ett
stort antal finska officerare att i skrifvelse till
den ryska kejsarinnan anhålla om fred. Stämplingarna
vunno anhängare äfven inom de svenska regementena. Det
s. k. Anjala-förbundet ingicks (1788), och endast
genom att i hast återvända till Sverige undkom
Gustaf III den hotande faran. Folkets ovilja mot
planerna att i F. grundlägga ett adelsvälde under
ryskt beskydd hade tydligt gifvit sig tillkänna,
och konungen kunde derför, sedan konspirationens
kraft blifvit bruten, utan hinder fullfölja striden
mot Ryssland, tills densamma slöts genom freden i
Värälä (d. 19 Aug. 1790). Gustaf IV Adolfs regering
(1792–1809) utmärktes äfven af patriotisk-ekonomiska
sträfvanden. Finska hushållningssällskapet, som
stiftades 1797, utöfvade en gagnande verksamhet
för jordbrukets och näringarnas befrämjande,
och universitetet i Åbo, bland hvars lärare voro
Henrik Gabriel Porthan, Mattias Calonius, Frans
Mikael Franzén och Jakob Tengström, stod under
denna tid på höjden af sitt anseende. F. hade
sålunda genom århundradens arbete vunnit en fast
bas för sin kulturutveckling, då det krig utbröt,
hvilket bröt landets politiska förbindelse med
Sverige. Krigshändelserna 1808–09 falla icke inom
ramen för denna framställning. Slaget vid Oravais
(d. 14 Sept. 1808) afgjorde striden till Rysslands
förmån, och freden i Fredrikshamn (d. 17 Sept. 1809)
bekräftade F:s lösslitande från Sverige. Redan i
Juni 1808 hade emellertid kejsar Alexander I gifvit
befallning, att ett antal deputerade för F:s särskilda
stånd skulle infinna sig i
Petersburg för att med honom öfverlägga om landets
angelägenheter. I F. mottogs denna befallning
med delade känslor, och man skred till de äskade
valen, först när den ryske öfverbefälhafvaren,
grefve Buxhoevden, uttryckligen förklarat, att
deputationen icke skulle anses såsom ett i nationens
namn beslutande ständermöte, utan endast såsom en
rådplägande församling. Deputationen inskränkte
sin verksamhet hufvudsakligen till att råda
kejsar Alexander att med det snaraste sammankalla
en landtdag, och detta råd förverkligades genom
landtdagen i Borgå, der F:s nuvarande statsskick
grundlades. Sedan landtdagen d. 22 Mars 1809
sammanträdt, anlände kejsaren d. 27 Mars till
Borgå och utfärdade samma dag sin regentförsäkran,
hvari han, i egenskap af Finlands storfurste,
bekräftade och stadfäste landets religion och
grundlagar samt ståndens och enskildes privilegier
och rättigheter. Två dagar senare aflade de
deputerade trohetseden. Derefter skred man till
organisationen af landets nya styrelse. Ett
högsta styrelseverk, kalladt "Regeringskonselj"
(sedermera "Senat"), inrättades. En "Komité för
de finska ärendena" förlades till S:t Petersburg,
hvarjämte en statssekreterare tillsattes med uppdrag
att inför kejsaren-storfursten föredraga frågor
rörande F. 1811 förenades den ryska delen af F.,
det s. k. "Gamla Finland", med det öfriga landet
under namn af Viborgs län, och derigenom erhöll
F. sitt nuvarande omfång. 1819 flyttades de centrala
ämbetsverken och 1828 (efter Åbo stads brand)
universitetet till Helsingfors, som sålunda blef
landets hufvudstad. Under Alexander I:s efterträdare,
Nikolai I (1825–1855), gjorde sig den reaktionära
riktning, som herskade i Ryssland, gällande äfven i
Finland. Det tryck, som hvilade på folket, gaf vika
först efter Alexander II:s tronbestigning (1855) i
och med återupplifvandet af F:s författningsenliga
statsskick. 1859 erhöll Senaten i uppdrag att
förbereda de ärenden, som borde behandlas af
ständerna, hvarpå ett s. k. ständerutskott
sammanträdde i Helsingfors (Jan. 1862), för
ytterligare handläggning af dessa ärenden. Efter
dessa förarbeten sammankallade kejsaren-storfursten
till Helsingfors en landtdag, hvilken öppnades d. 18
Sept. 1863 och varade i sju månader. I trontalet
lofvade Alexander II att efter tre år åter sammankalla
ständerna, hvarjämte förhoppning gafs om landtdagarnas
periodicitet. När ständerna 1867 åter sammanträdde,
förelades dem en ny landtdagsordning, hvilken
sedan 1869 är en af F:s grundlagar och stadgar, att
landtdag skall hållas hvart femte år. Sedermera har
den finska representationen sammanträdt 1872 och 1877,
vid hvilka ständermöten uppmärksamheten väsentligen
varit upptagen af den fennomanska rörelsen (jfr
Fennomani), af grundläggandet af ett på basen af
allmän värnpligt fotadt försvarsväsende, af åtgärder
för kommunikationsväsendets förbättrande och af
omfattande lagarbeten.
Storfurstendömet F:s vapen utgöres af ett
upprättstående, af rosetter omgifvet, krönt lejon
i rödt fält; i högra framtassen håller det ett
uppåtvändt svärd och i den venstra en nedåt vänd
sabel, på hvars rygg det stiger med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
