Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifva lektioner, hålla föredrag, deltaga i konferenser
o. s. v. Ursprungligen voro finska parallelklasser
inrättade i förbindelse med detta läroverk, men dessa
indrogos, sedan ett särskildt finskt normallyceum
1873 blifvit grundlagdt i Tavastehus. Genom en
förordning af 1869 beröfvades domkapitlen all
myndighet inom skolverket, hvilket ställdes under
ledning af en skolöfverstyrelse, bestående af
ordförande, sekreterare och sex ledamöter, bland
hvilka tre äro öfverinspektörer för läroverken och
en för folkskolorna. Den 8 Aug. 1872 utfärdades
den skolordning, som nu (1881) är gällande i F.,
och enligt hvilken de allmänna elementarläroverken i
landet äro indelade i lyceer, hvilka hufvudsakligen
hafva till uppgift att grundlägga den humanistiska
och vetenskapliga bildning, som vid universitetet
vidare utvecklas, samt realskolor, hvilka dels
fortsätta och utbilda folkskolans kurser, dels
förbereda till de egentliga fackskolorna. Lyceerna
hafva antingen fyra eller sju klasser, den sjunde
med tvåårig kurs. De fyraklassiga lyceernas
kurser äro icke afslutade, utan afsedda att vid de
sjuklassiga lyceerna fortsättas. Hufvudläroämnen
äro: religion, inhemska och moderna språk, latin,
grekiska, historia, matematik och grunderna för
naturvetenskaperna. Ryska språket är f. n. i de
lägre klasserna obligatoriskt undervisningsämne,
men kan från och med den femte klassen utbytas mot
det grekiska språket. Lyceerna, normallyceerna
inberäknade, äro till antalet 13, af hvilka 3 äro
fyraklassiga. Med hänsyn till undervisningsspråk
äro 9 svenska och 4 finska. Realskolorna äro dels
tvåklassiga (9), dels fyraklassiga (10), den
fjerde klassen med tvåårig kurs; såväl de två-
som fyraklassiga realskolorna meddela afslutade
undervisningskurser. De gamla språken ingå icke bland
läroämnena. Dessutom finnes i Helsingfors ett svenskt
reallyceum med sju klasser, der tillfälle beredes
eleverna att, jämte öfrig vetenskaplig bildning,
inhemta grundliga insigter i ryskan och andra
moderna språk. Denna elementarläroverkens nuvarande
ställning hvilar dock icke på fast grund, och snart
torde komma att vidtagas nya reformer, framkallade af
yrkanden dels på upprättandet af nya finska läroverk,
dels på ett grundligare inlärande af de inhemska
språken samt latinets tillbakaskjutande. Elevantalet
i de offentliga läroverken var under läsåret
1879–80: i lyceerna 2,515, i realskolorna 910 och i
fruntimmersskolorna 907. – Bland privata läroverk har
privat-lyceum i Helsingfors, grundlagdt 1831, åtnjutit
ett välförtjent förtroende och verksamt bidragit
till införande af nya undervisningsmetoder. Under de
senaste åren hafva flere privata elementarläroverk,
med finskt undervisningsspråk, blifvit upprättade,
hvilkas existens dock tyckes vara beroende af
statsverkets understöd. (Jfr Fennomani.) – För
qvinnoundervisningens främjande underhållas af finska
statsverket sex fyraklassiga svenska fruntimmersskolor
jämte en högre svensk fruntimmersskola (befintlig
i Helsingfors och försedd med sju klasser),
hvilken afser en fullständigare och mera omfattande
uppfostran. Dessutom finnes en mängd, vanligen af
staten understödda, privata
fruntimmersskolor, bland hvilka en finsk sjuklassig
i Helsingfors. Äfven dessa läroanstalter äro
till antal och undervisningsspråk underkastade
många vexlingar. Till svenska fruntimmersskolan i
Helsingfors ansluter sig en genom enskildt initiativ
upprättad klass för lärarinnors utbildning, hvilken
klass åtnjuter statsunderstöd.
Den lokala skolinspektionen för fruntimmersskolorna
och elementarläroverken är till väsentlig del
anförtrodd skolråden, som bestå af tre eller
fem ledamöter, utsedda för tre år i sänder
genom val af den kommun, inom hvilken skolan är
belägen. Rektors tillsättande sker genom utnämning
af skolöfverstyrelsen. Den högsta institutionen för
vetenskaplig fackbildning är landets universitet,
som grundlades 1640 i Åbo och 1828 flyttades
till Helsingfors. – En högskola för de praktiska
kunskapsgrenarna är det ännu unga polytekniska
institutet i Helsingfors. Dessutom finnas tekniska
realskolor, slöjdskolor, navigationsskolor
o. s. v. Undervisning i landtbruket och dess
binäringar bedrifves af landtbruksinstitutet
i Mustiala och af flere jordbruksskolor. –
Forstinstitutet i Evois afser utbildning af
forstmästare. – Arbetet för utbredande af kunskaper
genom allmänt bildande föredrag vinner allt större
betydelse. M. G. S.
Finska språket (F. Suomen kieli, egentl. Finlands språk)
talas i F. (af omkr. 1 3/4 mill.) samt i mindre delar
af Sverige och Norge samt Ryssland. Det är ett af
de vigtigaste finsk-ugriska språken (se d. o.) och
bärare af en betydande folkpoesi samt har blifvit
förnämsta häfstången för en politisk rörelse i F. (jfr
Fennomani). Dess äldsta skriftliga minnesmärken
gå icke längre tillbaka än till 1541 ("Fader vår"
i Seb. Münster’s "Cosmographey"). Som den första
finska bok nämnes Mikael Agricolas "Abc-bok" (1542;
samme man utgaf äfven flere religiösa skrifter på
finska). Senare arbeten af större betydenhet för
språkets utvecklingshistoria äro Ljungo Thomaes
öfversättning (1610) af Kristoffers landslag och
bibelöversättningen af 1642. – Finska språkets mest
i ögonen fallande egendomlighet i yttre hänseende
är dess stora rikedom på vokaler och diftonger
(dessa äro: a, o, u, e, i; ä, ö, y, é, i; aa,
uu o. s. v.; uo, yö, ie; au, ou, eu, iu, äy, öy,
ai, oi, ui, äi, öi, yi, ei; dessutom i dialekter oa,
ua, eä, eo o. s. v.) samt deraf beroende musikaliska
välljud, äfvensom å andra sidan dess lika stora brist
i användningen af konsonanterna (h, j, k, l, m, n,
p, r, s, t, v samt i slutet af orden aspiration,
i deras midt d, nasalt n och i skriftspråket g;
dessutom, i dialekter, modulationer af dessa ljud),
hvaraf åter en viss entonighet uppstår. I de närmast
beslägtade språken förekomma äfven scha, tscha och
andra ljud. I midten, men icke i början af orden
stå äfven dubbelkonsonanter samt såväl föreningar
af enkla konsonanter som af enkla konsonanter
med dubbelkonsonanter (t. ex. helppo). Den finska
ortografien följer med stor konseqvens den fonetiska
principen. Den s. k. venyke-skrift, som användes af
W. Schildt (Kilpinen) vid beteckningen af vokalerna
(t. ex. æ för ä, å för aa, û för uu o. s. v.),
har ej vunnit efterföljd. Af ljudöfvergångar märkes
särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
