Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiorelli, Giuseppe - Fiorentino, Pier Angelo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Italiens fornlemningar, utnämndes samtidigt till
professor i arkeologi i Neapel, men lemnade denna
plats 1864, då han i Pompeji upprättade en arkeologisk
skola. 1862 blef han föreståndare för nationalmuseum
i Neapel och 1875 högste chef för alla de italienska
museerna och utgräfningarna. Sedan 1865 har han varit
senator. Skrifter: Inscriptionum oscarum apographa,
Pompeianarum antiquitatum historia (1853), Relazione
dalle scoverte archeologiche fatte in Italia dal 1846
al 1866 (1868), Gli scavi di Pompei dal 1861 al 1812
(1873) och Descrizione di Pompei (1875) m. fl.
Fiorentino, Pier Angelo, italiensk och fransk
skriftställare, f. i Neapel 1816, fick sin uppfostran
i dervarande jesuitkollegium och blef 1831 en af
grundläggarna af den literära tidskriften "Omnibus",
som hade bestånd i nära fyrtio år. Sedan han i
sitt hemland författat åtskilliga tidningsartiklar,
noveller och dramer, flyttade han till Frankrike,
der han inom den lilla journalistiken gjorde sig
bemärkt genom en glänsande verve. Han inträdde
1841 i "Constitutionnel", i hvilken han redigerade
musikföljetongen, som han äfven skötte i "Moniteur",
under pseudonymen A. de Rouvray. F. gjorde sig
förhatlig genom bitterheten af sin kritik och
beskylldes inom "Société des gens de lettres" öppet
för falhet. För att rättfärdiga sig duellerade
F. med den af ledamöterna, som hade det första
namnet enligt alfabetisk ordning, och sårade Amedée
Achard lifsfarligt. Ett bestående namn inom franska
literaturen förvärfvade han genom en förträfflig
öfversättning af Dantes "Divina Commedia", hvilken
utkommit i tio upplagor. F. dog d. 31 Maj 1864. Efter
hans död utkom en samling af hans skrifter, under
titeln Les grands guignols (1870).
Fiorenzuola, stad i den italienska prov. Piacenza,
vid högra stranden af Arda. 3,295 innev. (1871), 6,730
i hela kommunen. Staden är af betydlig ålder. 923
utkämpades derstädes en blodig strid mellan Berengar I
af Italien och Rudolf II af Öfre Burgund. I närheten
finnas ruiner af den gamla staden Veleia, hvilken
förstördes af ett jordskred i 4:de årh.
Fiorillo. 1. Johann Dominik F., tysk målare och
skriftställare, af italiensk härkomst, f. i Hamburg
1748, tillhörde Batonis skola i Rom och var i flere år
anställd som historiemålare vid hofvet i Braunschweig,
i hvilken stad fadern, Ignazio F. (f. 1715,
d. 1787), var kapellmästare. 1781 flyttade han till
Göttingen, der han först blef ritlärare och slutligen
professor i filosofi. Död derstädes 1821. F. eger sin
egentliga betydelse såsom en flitig banbrytare på
konsthistoriens område. Han utgaf bl. a. Geschichte
der zeichnenden künste von ihrer wiederauflebung
etc. (5 bd, 1798–1808) och Geschichte der zeichnenden
künste in Deutschland und den Niederlanden (4 bd,
1815–20). – 2. Federigo F., den föregåendes broder,
violinist, f. i Braunschweig 1753, var 1783–85
kapellmästare i Riga samt uppträdde senare i Paris
och London, sista gången 1794. Död omkr. 1824. Af
F:s många kompositioner hafva endast hans mycket
värdefulla violin-etyder (nyutgifna af Ferd. David)
bibehållit sig. 2. A. L.
Fiorini-Mazzanti, Elisabetta, grefvinna, italiensk
botanist, f. omkr. 1812 i Rom, egnade sig tidigt åt
naturvetenskapen och har utgifvit flere afhandlingar
i botanik, hvilka förskaffat henne en plats uti
akademien i Turin. Hennes förnämsta arbete, Specimen
bryologiae romanae (1841), är en på latin skrifven
afhandling om mossorna, af hvilka hon upptäckt
flere arter.
Fioritur (Ital. fioritura, af fiorire, smycka med
blommor), utsmyckning af sången, upplösning af
melodiska hufvudnoter i smärre binoter. Jfr Figur, 3.
A. L.
Fira, sjöv., gradvis släppa efter på ett tåg, som
är styft, utan att helt och hållet lossa det. F. af,
f. loss, f. vackert, f. villigt äro olika grader af
firning, de två första liktydiga med "lossa". Jfr
Låta gå, Släcka. O. E. G. N.
Fircks, Theodor von, rysk skriftställare (pseudonym:
Schédo Ferroti), f. 1812 i Kurland, var en kort
tid i rysk statstjenst och egnade sig derefter
åt literär verksamhet. Han skildrade de ryska
samhällsförhållandena, behandlade dagens frågor och
bekämpade socialismen. Död 1872. Hans vigtigaste
arbeten äro Etudes sur l’avenir de la Russie (1858)
och Le patrimoine du peuple (1872).
Firdafylke. Se Fjordene.
Firdusi. Se Ferdusi.
Firenze. Se Florens.
Firenzuola, Agnolo, italiensk novellist, f. i
Florens 1493, hade efter slutade juridiska studier
anställning i Rom vid Klemens VII:s hof och tillhörde
derefter någon tid Vallombrosas klosterorden, att
döma af ett påfligt bref (1526), hvari han löses
från de löften, som han aflagt, och hvilka föga
öfverensstämde med hans verldsliga lynne. Emellertid
synes han ej hafva lemnat det andliga ståndet,
ty 1539 omtalas han som abbot af Vaiano nära Prato,
der han dog, sannolikt före 1548. – Utom två komedier
(efterbildningar efter Plautus) och åtskilliga svagt
versifierade dikter efterlemnade F. tio noveller,
sammanfattade under titeln Ragionamenti d’amore, den
från Apulejus fritt öfversatta berättelsen L’asino
d’oro, en Dialogo della bellezza della donne, en
Discorso mot Trissino, som ville öka det italienska
alfabetet med två grekiska vokaler till betecknande
af det öppna och slutna e och o, samt en i fabelns
stil hållen politisk-didaskalisk berättelse Discorso
degli animali. I sina från Boccaccios slipprigaste
berättelser delvis lånade noveller skattar F. åt en
tidsriktning, hvilken såg sitt ideal i en Pietro
Aretino. Af bestående värde är hans Asino d’oro,
hvars eleganta stil, med dess från den gamla
toscanskan hämtade naiva och målande uttryck, räknas
bland det yppersta inom den italienska literaturen.
Hj. Sdg.
Firischtah. Se Ferischta.
Firma (Lat. firmare, fastställa, bekräfta; Eng. firm,
Fr. raison sociale, Ital. ragione l. firma), i
allmänhet det namn, under hvilket ett handels- eller
fabrikshus drifver sina affärer. Såväl ur strängt
handelsvetenskaplig synpunkt som enl. k. förordn.
d. 28 Juni 1798 betecknar F. en "antagen särskild
handteckning, som icke egentligen utmärker de
personer, som i bolaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
