Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fisken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fisklägets förnämsta näringsfång är skeppsrederi. Antalet
i F. hemmahörande segelfartyg utgör f. n. (1881) 40,
mätande omkr. 6,000 tons, näst Göteborgs det största
antal någon sjöfartsidkande ort på Vestkusten har
att uppvisa. Den 1835 bildade "Sjökaptensföreningen
i Fiskebäckskil" utdelar pensioner till medlemmar
samt deras enkor och barn. F. utgör en egen kommun
och bildar i kyrkligt afseende ett kapell-lag till
Morlanda församling. Fiskläget, hvilket sommartiden
står i nästan daglig ångbåtsförbindelse med städerna i
Göteborgs och Bohus län samt Kristiania, är en besökt
badort (omkr. 300 badgäster årligen). – Till F. hör
den straxt v. om detsamma belägna, Vetenskapsakademien
tillhöriga, zoologiska stationen Kristineberg.
Fisken, symbol för Kristus. Se Kristussymboler.
Fiskeri-assistent. Se Fiskeritjenstemän.
Fiskerideputationen. Se Deputation.
Fiskerifonden. Se Fiskerilagstiftning.
Fiskeri-intendent. Se Fiskeritjenstemän.
Fiskerilagstiftning, jur., är sammanfattningen af
de lagstadganden, hvilka dels reglera egande- och
nyttjanderätten till fiskevatten, dels afse
fiskerinäringens förkofran. – I fråga om egande-
och nyttjanderätten till fiskevattnen har i Sverige,
liksom i öfriga germanska land och i de land, der
germanska begrepp inverkat på rättsbildningen,
fisket ursprungligen betraktats såsom pertinens
till jordegendomen. Det är strandeganderätten, som i
regeln bestämmer eganderätten till vattnet, med deri
befintligt fiske. Att tillämpa denna regel i vatten,
som helt omgifvas af jord, tillhörande en egare,
har naturligtvis icke mött någon svårighet. När flere
strandegare finnas vid ett fiskevatten, måste deremot
ur civilrättsliga grunder uppstå inskränkningar i
nyttjanderätten till vattnet, enär lagstiftningen
naturligtvis måste förhindra en strandegare att nyttja
sin rätt så, att annans lika goda rätt derigenom
lider intrång. Särskildt gör sig ett sådant behof
gällande i fråga om fiskerätten i rinnande vatten,
hvarest vanligen förekomma många delegare, och der
möjlighet förefinnes för en strandegare att afstänga
eller omöjliggöra fisket för ett flertal, särskildt
för alla ofvanför boende. Deri ligger delvis skälet
till den svenska lagstiftningen om kungsådra, under
det man i andra land ansett sig kunna vinna samma
syftemål genom en indelning af de rinnande vattnen
i offentliga och privata (Tyskland) eller i segel-
och flottbara å ena och icke dertill tjenliga å
den andra sidan (Frankrike, England). – Den kamp,
som svenska kronan, under inflytande af främmande
statsrättsliga och finansiella grundsatser, i 16:de
och 17:de århundradena förde mot strandegarens rätt
till fisket, ledde ej till genomförandet af något
fiskeri-regale, men lemnade kronan i besittning
af vissa bestämda fisken och fiskevatten, hvilka
fråntogos strandegaren och bildade kronans enskilda
fisken (hvarom mera här nedan). Dessa få icke
förblandas med de fiskevatten, som äro pertinenser
till vederbörande kronoegendom, och hvilka kronan
sålunda disponerar på rent privaträttslig grund såsom
egare till jorden, och om hvilka fisken
följaktligen gäller hvad här nedan säges om enskilda
fisken.
De regler, som i Sverige bestämma egande- och
nyttjanderätten till fiskevatten, sammanfattades
i Sveriges första allmänna fiskeristadga d. 14
Nov. 1766, af hvilken nu gällande fiskeristadga
d. 29 Juni 1852 utgör en reviderad upplaga. Enligt
den sistnämnda stadgan kunna fiskevattnen, med
afseende på egande- och nyttjanderätten, indelas
i kronoallmänningsfisken, allmänna kronofisken,
kronans enskilda fisken, allmänningsfisken och
enskilda fisken. – Med kronoallmänningsfisken förstås
fisket i öppna hafvet och vid sådana kronostränder,
kronoskär och kronoholmar, som icke till något hemman
höra eller under särskilda vilkor (mot grundränta
eller annorledes) innehafvas, liksom ock fisket i
de delar af större insjöar, dit strandeganderätten
icke sträcker sig, så framt icke derstädes enskildt
fiske är kronan eller annan förbehållet. Öppna hafvet
vidtager, der strandeganderätten upphör, om hvilken
rätt är stadgadt, att den vid öppen hafsstrand räcker
så långt som landgrundet, d. v. s. 100 famnar (178
m.) från det ställe invid stranden, der ett stadigt
djup af en famn (1,78 m.) vidtager. Derifrån räcker
kronoallmänningsfisket öfver Sveriges sjöterritorium,
hvilket med afseende på fisket å Sveriges vestra kust
är genom k. kung. d. 5 Maj 1871 bestämdt att sträcka
sig ut åt hafvet en geografisk mil (7,4 km.) från
land eller ytterst vid svenska kusten beläget
skär, som icke ständigt af hafvet öfversköljes. –
Kronoallmänningsfisket är upplåtet till fritt
bruk för hvarje svensk man. – Allmänna kronofisken
äro fiskena vid kronoallmänningar, kronoparker och
kronoholmar, som kronan icke enskildt sig eller annan
förbehållit. Medvetandet att större delen af dessa
allmänningar ursprungligen tillhört menigheterna
skönjes ännu i stadgandet om nyttjanderätten till
dessa fisken. De få nämligen begagnas af alla, som
inom häradet eller socknen bo; dock skola dessa söka
K. M:ts befallningshafvandes tillstånd och betala den
afgift som kan pröfvas skälig. – Kronans enskilda
fisken äro i hafvet de fisken vid kronostränder,
kronoskär eller kronoholmar, hvilka staten till
begagnande åt enskilde upplåtit (t. ex. de
s. k. kronoholmarna i Bohuslän, samt kronans
strömmings- och själfisken i Bottniska viken). I fråga
om sötvattensfisket utgöras de af sådana fisken i
elfvar, åar, strömmar och insjöar, der vissa fiskeslag
blifvit kronan förbehållna. Dessa fisken äro antingen
indelta till aflöning eller anslagna åt kommuner
eller åt andra till understöd eller mot utgörande
af vissa prestationer, eller slutligen, der de äro
kronan behållna, utarrenderade. De utgjorde före
1850 ett antal af 2,400, hvaraf 2,200 i Norrland
och endast 200 i de sydligare orterna. Deribland
förefunnos lax-, strömmings-, själ- och ålfisken,
utom de s. k. smärre fiskena, bestående af sik-,
gädd-, abborr-, röding-, nejonögon- m. fl. fisken. På
grund af K. M:ts skrifvelse d. 22 Mars 1850 äro de
nu försålda eller kronan på annat sätt afhända,
med undantag af de större lax- och strömmingsfiskena,
hvilka fortfarande, enligt gifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
