Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fisken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fiskfjäll kallas de små, tunna, oftast rundade
benskifvor, med hvilka fiskarnas hud i allmänhet är
beklädd. De ligga uti insänkningar i läderhuden, äro
tätt tecknade med fina koncentriska strimmor och visa
äfven ofta ett antal linier, utgående strålformigt
mot periferien. Merendels täcka dessa fjäll hvarandra
taktegelformigt, men ligga stundom endast bredvid
hvarandra med kanterna. Deras bakre, fria brädd är än
hel, då fjällen kallas rundfjäll, än taggig eller
tandad, i hvilken händelse de heta kamfjäll. Om
läderhuden förbenas till större tjocklek, uppstå
fasta benstycken, hvilka betecknas såsom skiffjäll
och äfven öfvergå till större benplåtar, som än äro
ordnade gruppvis eller i rader, t. ex. hos störarna,
än utbreda sig mer eller mindre fullständigt öfver
hela kroppen och stundom, såsom hos koffertfiskarna,
hopfogas till ett slags fast och orörligt
pansar. Stundom kunna fjällen öfverdragas med ett
lager af emalj, då de heta emaljfjäll, hvilka oftast
utmärka sig genom sin rutlika form. Vanligen äro de,
i detta fall, såsom i allmänhet inom ganoidernas
ordning, rörligt förenade med hvarandra samt ordnade
i sneda, öfver kroppen gående rader. Fjällen på
ömse sidor om kroppen hafva en rad af öppningar,
som utgöra mynningarna för små rör, hvilka
genomborra fjällen och bilda den s. k. sidolinien.
J. G. T.
Fiskfloden, Stora (Eng. Great Fish river). 1. Flod
i Kap-kolonien i Syd-Afrika, rinner upp på
Sneeuwberge i grefskapet Cradock och faller ut i
Indiska oceanen under 27° ö. lgd. fr. Greenw. Längd
omkr. 350 km. Bifloder: t. h. Lilla Fiskfloden
(Little Fish river), t. v. Brak, Tarka, Kunap
och Kai. Flodmynningen är tillspärrad af ett ref,
så att den är farbar endast för smärre farkoster. –
2. (Aub). Flod i vestra delen af Syd-Afrika. Den
rinner upp på Awas-berget (22° 42’ s. br.) under
namnet Usib och faller ut i Oranje-floden efter ett
lopp af omkr. 653 km. Under en del af sitt lopp bildar
den gräns mellan Namaquas och Orlams områden.
Fiskgift. Oafsedt de skadliga verkningar, som
kunna uppstå genom förtärandet af skämd och rutten
fisk i allmänhet, eller den egendomliga känslighet
(idiosynkrasi), som visar sig hos vissa menniskor
deruti att de icke kunna äta vissa fisksorter utan
att blifva illamående eller erhålla ett egendomligt
"raschartadt" utslag på huden, gifves det, särdeles
inom tropikerna, men äfven i de nordiska vattnen,
åtskilliga bestämda fiskarter, hvilka i sitt kött
eller oftare i särskilda organ (såsom lefvern, rommen
och vissa körtlar) utveckla ett gift, som kan hafva
ganska häftiga verkningar på mennisko-organismen,
ja t. o. m. förorsaka döden. Så finnes t. ex. i
Japan och Kina en fisk, Tetrodon ocellatus, som
begagnas till sjelfmords- och förgiftningsförsök,
och flere andra fiskar anses der så giftiga, att de
äro förbjudna till försäljning. Hos somliga fiskar
förekommer giftet såsom ett slags försvarsvapen,
liksom hos huggormarna samladt i en körtel eller
blåsa vid roten af en stickande tagg. Så t. ex. hos
den vid Sveriges vestkust förekommande, af fiskare
väl kända fjärsingen, Trachinus draco,
hvars gift från en sådan körtel genom kanaler löper ut
i spetsarna af taggar på gäl-locket och i ryggfenan,
förorsakande ganska elakartade sårnader. Dylikt
giftvapen finnes äfven hos Trachinus vipera. Bästa
botemedlet mot ett sådant sår är att genast suga ut
giftet, drypa in ammoniak eller bränna med lapis. –
Fiskar med giftigt kött eller giftiga inelfvor äro
merendels hafsfiskar af benfiskarnas ordning. Endast
få sötvattensfiskar äro giftiga, t. ex. den i Europa
förekommande barbfisken, Cyprinus barbus L., hvars
rom flere gånger i Tyskland och Frankrike framkallat
en sjukdom, som haft alla symtom af inhemsk kolera
eller kolerin och derför fått namn af "Barben
cholera", eller Ichtysmus choleriformis. En dylik,
ehuru vanligen farligare sjukdom framkallas af många
tropiska fiskar, t. ex. arter af slägtena Sphyraena,
Poyrus, Sparus och Meletta. Somliga orsaka endast en
lindrig diarré, såsom den s. k. "laxérfisken", Sparus
maena. Den omständigheten att några af dessa fiskar
först på andra dygnet efter döden åstadkomma giftiga
verkningar talar för åsigten att orsaken åtminstone
till en del bör sökas i en börjad förruttnelse. –
En annan form af fiskförgiftning är Ichtysmus
exanthematicus, uppträdande mest såsom nässelutslag
(urticaria) eller ros, ofta i förening med hufvudvärk,
svindel, svullna ögon och läppar samt katarr i
respirationsorganen och feber. Denna sjukdomsform
framkallas oftast af Medelhafvets thonfisk, Scomber
Thynnus L., Thynnus pelampys, Caranx fallax och de
tropiska hafvens boniter. – Den tredje och farligaste
formen af fiskförgiftning, Ichtysmus paralyticus,
är den, som angripen det centrala nervsystemet, och
orsakas mest af fiskar tillhörande gymnodonternas
familj och slägtena Diodon, Triodon, Tetrodon, kända
under namnen igelfiskar, blåsare och taggbukar. Dessa
fiskar äro de vanligaste orsakerna till förgiftningar
i Kina, Japan och på de ostindiska öarna, särdeles
Tetrodon ocellatus, samt i Nya Kaledonien och på Kap,
Tetrodon maculatus och Diodon spinosus m. fl. Hos
dessa finnes giftet vanligast i rommen och lefvern,
mer än i köttet. Förgiftningssymtomen inträda
vanligen häftigt, utan förebud, med allmän maktlöshet
och lamhet, som på tio minuter eller högst 2 à 3
timmar medföra döden. Ofta försvinner medvetandet,
så att förgiftningen får likhet med kloral- eller
opiiförgiftning. Denna förgiftningsform, som i de
tropiska landen är känd under namnet Siquatera,
har stundom likhet med belladonnaförgiftning, i
det pupillerna vidgas, och ett komatöst tillstånd
omvexlar med paroxysmer af andnöd och dysfagi. – En
egendomlig art af förgiftning framkallas i Ryssland af
saltad fisk från Volga och dennas bifloder. Giftet,
som till verkningarna liknar wurstgift och till en
del torde uppkomma genom någon förruttnelse-process,
finnes i det saltade köttet hos åtskilliga störarter,
såsom Accipenser Ruthinus, A. Sturio och A. Huso,
i synnerhet hos den sistnämnda. Förgiftningen,
som framkallas endast af den saltade fisken,
icke af den färska, inträder vanligen 1 à 5 timmar
efter förtärandet och karakteriseras genom tryck i
maggropen, svindel, minskad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
