Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fisken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synförmåga jämte den egenheten att föremålen synas
gula eller röda (xanthopsi och erythropsi),
brännande torrhet i halsen, heshet, oförmåga
att tala och svälja, så att försöken att stilla
den olidliga törsten endast framkalla kramp och
qväfningstecken, samt förstoppning eller diarré,
med värk i magen, hvilken drager sig in liksom
i blykolik. Svårare fall medföra allmän lamhet,
vidgade pupiller och dubbelseende, dock bibehålies
medvetandet, ända tills döden inträder genom
respirationsförlamning. Sjukdomen har visat sig
mycket intensiv, i synnerhet i guvernementen
Moskva, Kasan, Kaluga och Tula; stundom hafva
50 proc. af de insjuknade aflidit. Hittills har
man ej lyckats isolera giftet eller bestämma
dess natur; i saltlaken finnes det ej, endast
i köttet, men icke ens i alla bitar af samma
fisk. I motsats till tetrodonternas gift angriper
det ej kattor och hundar, endast menniskor.
F. B.
Fiskgjusar, Pandionini, zool., en underfamilj
under Dag-roffoglarna (Hemeroharpages), utmärkt
genom den nätlikt fördelade huden på tarsens
framsida, den tvära stjerten, de borst-betäckta
tyglarna, de ganska långa vingarna, hvilka nå utom
stjertens midt, den otandade näbben o. s. v. Halsen
saknar s. k. krage. Hit hör Fiskgjuse-slägtet.
J. G. T.
Fiskgjuse-slägtet, Pandion, zool., igenkänligt på
fiskgjusarnas kännetecken (se Fiskgjusar). Dithörande
groft byggda foglar uppehålla sig i närheten af
vatten, der de nästan uteslutande lefva af fisk. Den
vanliga fiskgjusen, äfven kallad fiskörn l. fiskhök
(P. haliaëtus), är ofvan mörkbrun, har magen och låren
hvita samt vaxhuden och den obefjädrade delen af
benen blåaktiga. Längden är omkr. 60 cm. Fiskgjusen
är utbredd öfver hela Europa och förekommer i nästan
alla trakter af Sverige, från sydligaste Skåne till
långt inom polcirkeln. Vanligen förer han ett
ganska ensligt lefnadssätt; högst sällan träffas
flere tillsammans. Derjämte är han rädd och ytterst
försigtig. Till vistelseort utser han hälst skärgårdar
eller sjö- och flodstränder, bevuxna med tät och
gammal barrskog. Han flyttar i början af vintern,
då det faller sig svårt för honom att förskaffa
sig föda. Redan tidigt på våren återkommer han och
börjar då genast att undersöka sina fiskevatten. Till
följd af sin uthålliga flygt är fiskgjusen i stånd
att timtals sväfva af och an öfver sitt vattenområde,
och på grund af sin ovanligt skarpa synförmåga kan han
från en ansenlig höjd upptäcka de fiskar, som komma
upp till vattenytan. De synnerligen starka fötterna,
med de stora, hvassa, äfven undertill trinda klorna,
egna sig särdeles väl till att gripa rofvet. De
stora och kraftigt byggda vingarna sätta honom i
stånd att utan svårighet upplyfta och bära det tagna
bytet. Ett vackert skådespel erbjuder fiskgjusen,
då han uppe i luften ser sig om efter ett rof och,
sedan han fått sigte på ett dylikt, kastar sig ned
öfver detsamma. Vanligen far man i nästa ögonblick
se honom komma upp ur vattnet med en ofta ganska
stor börda mellan klorna. (I förbigående må nämnas,
att äfven vissa mås-foglar förfara på samma sätt,
dock med den
skilnad att dessa senare gripa sitt byte med
näbben.) Icke sällan händer det emellertid, att
fiskgjusen slår ned på större fiskar, hvilka han icke
förmår upplyfta, utan sjelf blir af dem neddragen
under vattnet. Man har nämligen påträffat fiskar,
t. ex. gäddor, hvilka, då de fångades, ännu buro
fogelns klor eller skelett på sina ryggar. Sitt bo
bygger fiskgjusen af qvistar i toppen af något högt
träd och fodrar det invändigt med mossa. Vanligen
får samma bo göra tjenst under flere år, men blir då
årligen något förbättradt. Äggen, 2–3 till antalet,
äro gulhvita med mörkbruna fläckar, hvilka äro tätast
omkring tjockänden. Man har anklagat fiskgjusen för
att vara en skadlig fogel, och det kan ej nekas, att
han plundrar fiskevattnen på en icke obetydlig mängd
matnyttig fisk. I vissa trakter skattas emellertid
hans bo på den fisk, han hemfört till sina ungar.
J. G. T.
Fiskgråsugge-slägtet. Se Fiskmärle-slägtet.
Fiskhök. Se Fiskgjuse-slägtet.
Fisklefverolja, Fiskolja, Torsklefvertran,
Oleum jecoris aselli (album, flavum et fuscum),
farmak. med., den ur lefvern af flere torsk-arter
ymnigt erhållna tranen eller oljan. Den norska
torsklefvertranen, som i Sverige mest värderas
och begagnas, fås öfvervägande af Gadus Morrhua
L., den vanliga torsken, och dess yngre form G.
callarias L., hvilka lefva i otroliga massor i norra
Atlantiska oceanen. Andra arter, såsom G. AEglefinus
L. (koljan), G. carbonarius L. (grå-sej),
G. pollachius L. m. fl., lemna äfven lefvertran
af liknande beskaffenhet. Lefverns behandling och
olika beredningssätt gifva åt tranen olika utseende
och beskaffenhet. I stort beredes denna tran dels
å New-Foundland, hvarifrån dock föga numera kommer
till Sverige, dels å många ställen utmed Norges kust,
isynnerhet vid Lofoten. Det stora fisket utmed Norge
sammanfaller med torskens lektid, från Februari till
inemot Maj, då fisken går in mot land och uppfiskas
i många millioner. Lefvern uttages genast, befrias
från gallblåsan och möjligen sjuka delar, tvättas
i färskt vatten och föres så skyndsamt som möjligt
till tranfabriken. Der upphettas lefvern i pannor
med dubbla väggar, mellan hvilka ånga inledes, och en
konstant temperatur underhålles. Fettcellerna brista
dervid sönder, och den utflutna tranen aftages, allt
efter som den utflyter, filtreras och klaras genom
hvila, hvarigenom äfven en del stearin afskiljes,
samt tappas sedan på glasflaskor och utsändes i
handeln. Å en del fabriker afskiljes stearinet
fullständigare genom tranens afkylning till - 5° C.
Sålunda beredd tran är nästan färglös eller endast
svagt gulaktig och kallas i handeln Ol. jecoris aselli
album eller hvit fisklefverolja, hvit fiskolja, och
är den i Sverige officinella sort, som allmännast
nyttjas till medicinskt bruk. Denna tran är klart
genomskinlig, något tjockflytande, med svag lukt
af fisk och mild, fet smak, samt föga retande i
svalget. Dess egentl. vigt är 0,923, dess reaktion
neutral eller knappt märkbart sur. Den löses lätt i
eter, föga i kall, men något mera i kokhet alkohol
och intorkar ytterst långsamt. – En sämre lefvertran,
Ol. jecoris aselli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
