Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskolja ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
europeiska land. Af hans innehållsrika skrifter må
för öfrigt nämnas Narrative of the surveying voyages
of H. M. S. Adventure and Beagle (1839), Remarks on
New Zealand (1846) och Meteorological observations
(från 1859).
Fitzwilliam (-oilljäm). 1. William Wentworth, earl
of F., f. 1748, intog 1769 plats i öfverhuset. F. var
ungdomsvän till Fox och tillhörde länge oppositionen,
men öfvergick, vid den splittring, som efter franska
revolutionen inträdde bland whigs, jämte flere
af desse på Pitts och regeringens sida samt blef
1794 president i Privy council och 1795 vicekonung
af Irland. På grund af sin eftergifvenhet för
katolikerna återkallades han redan efter tre månader
från Irland, och hans förvaltning underkastades en
sträng granskning af parlamentet, hvilken föranledde
honom att draga sig tillbaka från det offentliga
lifvet. F. var systerson och arftagare till den
bottenrike markisen af Rockingham och förde en
lysande stat. På Wentworthhouse skall han vid ett
tillfälle, då äfven prinsen af Wales var hans gäst,
på en gång hafva undfägnat 40,000 personer. 1806–07
var han åter, under kabinettet Fox, president i Privy
council. Död 1833. – 2. Charles William Wentworth,
earl of F., den föregåendes son, f. 1786, erhöll
vid 21 års ålder en plats i underhuset, men fick
efter sin faders död (1833) säte i öfverhuset. Der
var han en af de vältaligaste förespråkarna för den
undersökning, som 1809 inleddes mot hertigen af
York, och hvarigenom denne för en tid förlorade
sitt öfverkommando. F. understödde billen om
katolikernas emancipation (1829) samt reformbillen
och röstade 1846, ehuru med inskränkningar, mot
spanmålslagarna. Död 1857. Tillsammans med sir
Richard Bourke utgaf han Edmund Burkes samlade verk
och korrespondens (1826–44).
Fiume. 1. (Slav. Rieka, T. S:t Veit am Flaum),
kungl. fristad och hamn på ungerskt område, vid
floden Fiumaras utlopp i Quarnero-bukten. 18,178
innev. (1876), de flesta katoliker. F., som har
en helt och hållet tysk prägel, består af två
delar: gamla staden, på en höjd, och nya staden,
längs stranden. I den gamla stadsdelen står en väl
bibehållen romersk triumfbåge. Trots det täflande
Trieste hafva F:s handel och industri på senare
tiden betydligt tillväxt. Staden äger bl. a. en
stor pappersfabrik och en storartad torpedofabrik
(Whiteheads torpedo) samt drifver ett betydande
skeppsbyggen. Den har tvänne jernvägslinier och
två hamnar: Porto canale Fiumara och Porto nuovo
(den senare ännu under byggnad) samt utskeppar i
synnerhet hvete, vin, tobak, trävaror, salt och
papper. F. ligger antagligen på samma plats som den
gamla liburniska staden Tersatica, hvilken senare
fick namnet Vitopolis och längre fram Fanum Sancti
Viti ad Flumen, hvaraf dess nuvarande tyska namn
bildats. 1471 köptes det af kejsar Fredrik III,
hvilken införlifvade det med det habsburgska husets
besittningar. 1776 förenades det af Maria Teresia med
Kroatien, och 1779 förklarades det vara ett "corpus
separatum" af ungerska kronan. 1822 förenades det
med
Ungern, men efter revolutionen 1848–49 lades det
till Kroatien, med hvilket det var förenadt till
1870. Ungern och Kroatien hafva länge tvistat om
besittningen af F. Frågan om till hvilketdera landet
staden skall räknas är ännu icke (1881) afgjord, men
majoriteten på kroatiska landtdagen har (Juni 1881)
framhållit det för Kroatiens politiska intressen
lämpliga uti att uppgifva anspråken till Ungerns
förmån. – 2. Komitat i Kroatien, utgörande den
vidsträcktare omnejden kring fristaden Fiume. Arealen
1,601 qvkm. 87,689 innev. (1869).
Fiumicino [-tjino], köping i den italienska prov. Roma,
v. om Ostia, vid Fiumicino-kanalens utlopp i
Medelhafvet. Omkr. 700 innev. F. anlades 1825 och
har nyligen genom jernväg förenats med Rom, hvars
hamn det är afsedt att blifva.
Fix (Fr. fixe, af Lat. fixus, af figere, fästa), fast,
stadig, bestämd, orörlig, orubblig; eldfast. – Fixa
punkter på termometern äro kok- och fryspunkten. Se
Termometer. – 1. Fix idé, med., en på sjukdom
i hjernan beroende falsk föreställning, som för
långa tider eller oftast för alltid så fäst sig i
medvetandet, att den ej rubbas af några skäl. Den
brukar tidtals framträda mer, tidtals mindre samt är
förenlig med godt omdöme utanför det sjuka området
och med skarp logik äfven inom det samma. Dylika
föreställningar kunna framkallas af sinnesvillor eller
uppträda såsom förklaringsförsök af egendomliga
känslor eller liksom fullrustade springa in i
hufvudet utan märkbara förberedelser. Äfven andra
uppkomstsätt finnas. All behandling är merendels
fruktlös. – Fixa idéer utmärka företrädesvis den
form af sinnessjukdom, som i den svenska officiella
statistiken öfver sinnessjukvården kallas vansinne,
men förekomma äfven i andra former. – 2. Fix luft
(E. fixed air), kem., kallades af J. Black kolsyra,
emedan han ansåg, att denna gasart förekom i fast
tillstånd i kolsyrade salter, ur hvilka den bortgår
vid tillsats af starkare syror. 1. Sv. Ö. 2. P. T. C.
Fix. 1. Théodore F., fransk nationalekonom, f. 1800
i Solothurn, d. 1846, kom 1830 till Paris, der
han 1833–36 utgaf "Revue mensuelle d’économie
politique" och 1840 vann pris för sitt (otryckta)
arbete L’association des douanes allemandes. 1846
utkom hans Observations sur les classes ouvrières,
ett arbete, som ådrog honom beskyllningen för hårdhet
mot kroppsarbetarna. Af hans många för "Siècle",
"Journal des économistes", "Constitutionnel"
m. fl. skrifna uppsatser äro flere särskildt
utgifna. Bland dem må nämnas Notice sur la vie et
les ouvrages économiques de M. de Sismondi (1843);
Etudes sur les traités de commerce (1844) samt De la
manière d’observer les faits économiques (1845). –
2. Théobald F., den föregåendes broder, filolog,
f. 1802, kom, efter slutade studier i Leipzig,
till Paris, erhöll der en lärostol vid Collége
Henri IV samt blef 1855 bibliotekarie vid Conseil
d’Etat. Död 1874. – F. utgaf förträffliga editioner
af klassiske författare, t. ex. "Euripidis fabulae"
(text och latinsk öfvers., 1844) samt "Fables de
Babrius" (1846). Tillsamman med Sinner utgaf han
"S. Joannis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
