Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjellstedtska skolan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åttondelen af en tunna (fjerdedelen af ett spann)
för torra varor (18,3 l.). – 2. Fjerdingen
l. Fjerdingsroten, namn på den äldre, vester om
Fyris-ån belägna delen af Upsala stad.
Fjerdingsbol kallas i Skånelagen fjerdedelen af ett
bol eller af en hel gård. Jfr Attungsbol.
Fjerdingsdomar kallas isländska domstolar för
de fjerdingar, i hvilka ön var indelad. Om dessa
domstolars befogenhet m. m. se Allting. Här må endast
det tillägget göras, att, enligt nyare forskningar,
medlemmarnas antal sannolikt var 36 i hvarje
fjerdingsdomstol och ej, såsom man förut antagit,
36 i alla fyra domstolarna tillsamman, eller endast
9 i hvarje domstol. Th. W.
Fjerdingsman. Från äldre tider haf ra fjerdingsmän
varit anställda till kronobetjeningens biträde, vare
sig med uppbörden af skatterna eller med polisen
och ordningen å landet o. s. v. (Se t. ex. Karl
IX:s förslag till förordning om fogdars, länsmäns
och fjerdingsmäns befattning med uppbörden d. 8
Dec. 1606; Här.-Fogd.-Instr. d. 9 Okt. 1688, §
21.) Samma befattning tillkommer dem ännu på sätt i
särskild stadga om deras befattning finnes närmare
föreskrifvet (K. stadgan ang. fjerdingsmän d. 1 Juni
1850). Denna befattning är i samma stadga förklarad
vara ett menighetsbestyr, hvilket vill säga, att
den utan ersättning åligger vissa personer inom
hvarje socken på landet. Enligt regeln skall en
fjerdingsman finnas i hvarje socken. Befattningen
åligger innehafvare af krono-, skatte- och frälsejord,
och kunna dessa besluta, att befattningen skall
omgångsvis emellan dem utöfvas. Men blir ej ett
sådant beslut fattadt, antages å kommunalstämma till
befattningens utöfvande en särskildt aflönad person,
hvars lön då utgår såsom andra kommunalutskylder
(k. kung. d. 20 April 1866). Kronofogden eger pröfva
den utseddes lämplighet, vare sig befattningen utöfvas
i tur eller af särskildt vald person. Th. R.
Fjerdingsväg, fjerdedelen af den gamla svenska
milen, 9,000 f. (2,672 m.).
Fjersingar, Fjersingslägtet. Se Fjärsingar och
Fjärsingslägtet.
Fjolner. Se Fjölne.
Fjord (N. fjord, D. fiord, E. firth, af Isl. fjörðr),
långt i landet ingående hafsvik, som i förhållande
till bredden eger ett betydligt djup och begränsas af
branta, ofta nästan lodräta, höga bergväggar. Norge
är säkerligen, så vidt man nu känner, jordens mest
utpräglade fjordland. Hela dess kust är sönderskuren
af större och mindre fjordar. Dessa äfvensom Skotlands
djupa bukter äro väl bekanta. Kusterna der stå i skarp
kontrast mot konfigurationen af t. ex. Frankrike och
Spanien. De norska fjordarna uppnå ofta flere mil i
längd; deras djup är betydligt, hos Hardangerfjorden
631 m. och hos Sognefjorden 1,244 m. Största djupet
ligger i de flesta fall icke vid mynningen af
fjorden, utan närmare dess inre del. De begränsande
klippväggarna resa sig till tusentals fot öfver
hafsytan. På Nord-Amerikas nordvestra kust sträcker
sig Jervis inlet mera än 70 km. in i landet, med en
bredd, som sällan öfvergår 3 km.; på båda sidor resa
sig nästan lodräta bergväggar till
1,500 à 1,800 meters höjd, och djupet under hafsytan
rivaliserar nästan med fjälltopparnas höjd. –
Fjordfenomenet är bundet vid jordens nordliga och
sydliga breddgrader, eller vid just de trakter
af jorden, der man finner spår efter en istid,
hvaremot det nästan helt och hållet saknas i den
lägre tempererade och heta zonen. Det finnes således
en nordlig och en sydlig fjord-zon. Den förra når
längs Nord-Amerikas vestra kust ned till 48:de,
vid den östra till 43:dje breddgraden. Inom den
södra fjord-zonen kan fjordbildningen iakttagas
i Syd-Amerika, särdeles å dess vestra kust,
nedanför 42:dra breddgraden, samt förekommer
också på Nya Zeeland, Auckland och andra öar,
men saknas på hela den afrikanska kontinenten
och i öfriga land inom det södra halfklotet. –
Rörande fjordarnas uppkomstsätt herska ännu olika
meningar, men den allmännast antagna är den, som först
framställdes af amerikanske naturforskaren J. Dana,
enligt hvilken fjordarna äro i klippan urhålkade
af väldiga glacierer, hvilka i en förgången tid
betäckte de land, der ifrågavarande företeelser nu
finnas. Enligt en annan åsigt, som för närvarande
förnämligast fasthålles af några norske geologer,
skulle fjordarnas uppkomst hufvudsakligen bero af
rubbningar (sprickbildningar) i jordskorpan. Nästan
öfverallt ega fjordsidorna märken efter isens
verkningar, i form af repor samt jämnslipade
bergytor, och det synes i hög grad sannolikt, att
fjordarna en gång varit fyllda med gamla glacierer,
hvilka genom sin framåtglidande rörelse ut mot hafvet
urhålkat dem till deras nuvarande djup. – Jfr Fjärd.
E. E.
Fjordene, gemensamt namn för distrikten
Söndfjord och Nordfjord, i Nordre Bergenhus amt,
i Norge. Der inskjuta Dalsfjord, Fördefjord
och den stora Nordfjord, som bär åtskilliga
namn. Området motsvarar forntidens Firdafylke.
Y. N.
Fjuk, fyr i Vättern på en holme midt emellan Motala
och Karlsborg, uppförd 1852. Fyrljuset, som lyser
med fast, ofärgadt sken och har en lysvidd af 8 till
10 minuter, är anbragt i ett trätorn, 20,2 m. öfver
vattenytan.
Fjäder, zool., en bildning eller utväxt på foglarnas
hud, motsvarande däggdjurens hår. Med undantag af
näbben, fötterna och stundom vissa delar af hufvudet
och halsen är foglarnas kropp beklädd med lätta,
elastiska fjädrar. En fullt utvuxen fjäder består
af stammen, hvilken utgöres af den s. k. spolen, den
nedre, trinda, hornartade, vanligtvis genomskinliga
delen, som nedtill är ihålig och upptill utbreder
sig på den öfre ytan af stammens andra (öfre) del,
det s. k. skaftet, som innehåller ett märgartadt ämne,
samt fanet, beläget på ömse sijior om skaftet och
bestående af långa, mer eller mindre tättsittande,
strålformiga skifvor, hvilka äro besatta med små
hullingar eller hakar, som åter sjelfva äro försedda
med mindre dylika. Tack vare dessa små griporgan,
äro strålarna så starkt fästa vid hvarandra, att
fanet bildar en enda skifva. Genom denna anordning
kunna flädrarna göra motstånd mot luften under fogelns
flygt. För öfrigt kunna fjädrarna vara ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
