Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flamingo, Phoenicopterus ruber l. Ph. antiquorum - Flaminia via - Flamininus, Titus Quinctius - Flaminius, Cajus - Flamländare - Flamländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
näbben, de omåttligt långa benen, med de korta, af en
fullständig simhud förenade främre tårna o. s. v. I
längd mäter han från näbbspetsen till yttersta änden
af stjerten något öfver 1 m. Såsom unge har han en
gråaktig drägt, men blir med tiden blekt rosenröd,
med vackert skarlakansröda vingar. Denna vackra drägt
får han dock först i fjerde året. Redan de gamle
grekerna och romarna skattade honom högt för hans
prakt och läckra kött. Flamingon har sitt hem i södra
Europa, Nord-Afrika och Nord-Amerika samt förekommer
särskildt i stor mängd vid Medelhafvets kuster, från
hvilka han någon gång förirrar sig till Tyskland. Han
är mycket skygg samt ytterst känslig för köld och
tillbringar nätterna stående på endast den ena foten,
med hufvudet stucket under vingen på samma sida som
den fot finnes, hvarpå han hvilar. Han går ofta ut
på djupt vatten, der han simmar, och säges till och
med kunna springa ganska snabbt. Hans föda utgöres af
småfisk, blöt- och kräftdjur o. s. v. På laguner och
flod-deltor uppför han åt sig ett tämligen högt bo.
J. G. T.
Flaminia via, romersk chaussé och militärväg,
anlagd 220 f. Kr. af censorn C. Flaminius, ledde
från Rom till Ariminum, hvarifrån den sedan
fortsattes genom två längre fram anlagda vägar,
båda med namnet AEmilia, den ena till Aquileja,
den andra öfver Pisae och Luna till Ligurien.
R. Tdh.
Flamininus, Titus Quinctius, romersk krigare
och statsman, besegrade 197 f. Kr. konung Filip V
(III) af Macedonien vid Cynocephalae och erhöll
sedan af senaten i uppdrag att ordna Greklands
angelägenheter. Detta uppdrag fullgjorde han skickligt
och i det hela till belåtenhet för grekerna, hvilka
han gynnade så mycket han kunde. Dock var det budskap,
som han vid istmiska spelen 196 kungjorde angående
Greklands återställda frihet, i sjelfva verket icke af
någon betydelse. År 194 firade han i Rom en präktig
triumf, och 183 sändes han till Prusias i Bitynien
för att fordra Hannibals utlemnande. F. var vän
af och förtrogen med den grekiska bildningen,
för hvilken han också i Rom var en förkämpe.
R. Tdh.
Flaminius, Cajus, romersk krigare och statsman,
uppträdde 232 f. Kr. såsom folktribun med ett
lagförslag angående jordutdelning, hvilket han
under häftiga strider med senatspartiet lyckades
genomdrifva. Derefter stred han framgångsrikt
med gallerna och anlade 220, såsom censor, den
flaminiska vägen (se Flaminia via.) Under kriget
med Hannibal blef han till följd af folkpartiets
ynnest och förtroende vald till konsul, men de
stora förhoppningar han sjelf och andra gjort
sig om blifvande segrar motsvarades icke af
verkligheten. Hannibal förstod att locka den
obetänksamme F. till en för denne högst ogynsam
stridsplats vid sjön Trasimenus, hvarest konsuln
och större delen af hans här stupade (217).
R. Tdh.
Flamländare (T. flamländer, flamänder), namn på
den såväl till härkomst som språk (se Flamländska
språket) lågtyska befolkningen (Vlämen, Vlamingen)
i Belgien. Denna är
öfvervägande i provinserna Antwerpen, Brabant, Limburg
samt Öst- och Vest-Flandern. Det gammalsvenska namnet
på F. var flæmingiar, hvaraf Belgien fick
heta Flæmingialand. Se Belgien.
Flamländska, flamska eller flämiska språket
(T. flämisch, vlämisch) är en från holländskan
obetydligt skild dialekt och tillhör den lågtyska
språkgrenen; fornspråket för flamländskan liksom för
holländskan kallas fornlågfrankiska (se Frankiska)
och, på ett senare skede, medelnederländska
(se Holländska). Flamländska skriftspråket, som är
grundadt på den lefvande flandriska dialekten af
det nederländska (holländska) språket, hade intill
den nyaste tiden behållit den äldre nederländska
rättskrifningen (med t. ex. ae för långt a, y för
diftongen ei af ursprungligt långi i, såsom aerde,
jord, mynheer, min herre), hvilket skrifsätt jämte
några provinsialismer var den enda skilnaden från
holländskan, som antagit ett nyare skrifsätt (med aa,
ij i de nämnda fallen). Sedan den store flamländske
språkforskaren, skalden och historikern Willems länge
kämpat för en gemensam rättskrifning för flamländskan
och holländskan samt sökt bevisa, att skilnaden
mellan båda språken blott var skenbar, åstadkoms på
språkkongressen i Gent 1841 en sammanslutning mellan
båda skriftspråken, hvilka derigenom måste anses hafva
uppgått i ett språk, det nederländska. Ordböcker, som
för några årtionden sedan kallades flamländska, heta
nu nederländska. "Dictionnaire néerlandais-français"
af abbé Olinger (1874) kallades i äldre upplagor med
den gamla rättskrifningen "flamand-français". Skilnaden
mellan flamländska och holländska har numera endast
tillämpning på folkspråken. Flamländska talas i
sydliga Holland af omkring 1/2 million innevånare,
i den germanska delen af Belgien – med undantag
af en liten trakt i öster, som är rent tysk, – af
3,085,000 innev. samt i franska Flandern af något
öfver 180,000 innev., eller af tillsamman 3,770,000
personer, fördelade på trenne land, men dock till
ojämförligt största delen bosatta i Belgien. Gränsen
mellan flamländska och franska (samt vallonska)
språken går nästan i rak riktning från öster till
vester genom mellersta Belgien och ett hörn af
norra Frankrike, eller från trakten straxt sydöst
om Louvain vester ut något söder om Bruxelles (der
likväl en mycket talrik vallonsk befolkning finnes)
till franska gränsen något v. n. v. om Lille och går
sedan in i den nordligaste delen af Frankrike nära
intill staden S:t Omer i vester och Gravelines i
nordvest. I Belgien talas flamländska af omkring
tre femtedelar af befolkningen, (uppgifterna
vexla mellan 54 och 57 procent), och endast omkring
340,000 belgier kunna både flamländska och franska,
men lik visst har franskan sedan 1830 varit det
officiella språket. Ännu på 1870-talet hände det,
att – oaktadt 1830 års författning erkände båda
språkens likaberättigande – flamländska borgare
dömdes till böter derför att de vägrade begagna sig
af franska språket inför domstol. Sträfvandena att åt
det flamländska språket förvärfva större inflytande
och att motarbeta det franska språkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
