- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
1435-1436

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flankgarde ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till friherrar. Den förres linie, friherrliga ätten
F. till Nynäs,
utslocknade inom kort med stiftarens
son; den senares, friherrliga ätten F. till Vik,
utgick på svärdssidan 1599. Den adliga ätten
introducerades 1625, med Henrik F. (se F. 4),
på svenska Riddarhuset. Hans son, Erik F. (se
F. 5), upphöjdes 1654 i friherrligt stånd och blef
stamfader för friherrliga ätten F. af Lais, som
1786 utgick på svärdssidan. Från ofvannämnde Henriks
syskonbarn, Klas F. (se F. 3), hvars barn 1651 fingo
friherrlig värdighet, härstammar den ännu blomstrande
friherrliga ätten F. af Liebelitz. En gren af denna
ätt introducerades 1818 på finska Riddarhuset, men
utgick 1852. Från ofvannämnde Klas F:s sonson, Klas
(se F. 8), hvars enka och barn 1687 fingo greflig
värdighet, härstammade grefliga ätten F., som 1689
introducerades och utgick på svärdssidan 1729. Äfven
en annan greflig ätt F., som introducerades 1820 och
utslocknade 1831 med stiftaren, Klas Adolf F. (se
F. 10), var en gren af friherrliga ätten F. af
Liebelitz. Den adliga ätten F. utgick 1825.

1. Fleming, Erik Joakimsson, krigare och statsman,
sonsons sonson af Peder F., född under
slutet af 15:de seklet, var en af Finlands
främste adelsmän under Gustaf Vasas regering.
Under befrielsekriget (1521–23) visade han stort
nit för den fosterländska saken och sändes under
sommaren 1523 i spetsen för 400 ryttare och 2,000
man fotfolk till Finland för att befria landet, som
Norby hade i förläning, från det danska väldet.
Kuustö slott eröfrades inom kort, och Åbo slott gaf
sig efter någon tids belägring. Sedan äfven Viborgs
slott underkastat sig, var F. herre i Finland.
Till belöning för dessa tjenster utnämndes F.
till riksråd (1523), lagman i Sydfinne lagsaga (1525)
och riddare (1528). Han var Gustaf Vasas
högt betrodde rådgifvare i alla angelägenheter, som
rörde Finland, och kallades derför af sina samtida
"flos et columna Finlandiae" ("Finlands blomma och
pelare"). År 1535, under den s. k. grefvefejden,
var F. befälhafvare öfver den svenska flotta, som i
förening med elfva danska och tio preussiska fartyg
slog lybeckarnas flotta vid Bornholm, samt derefter
inspärrade Malmö och Köpenhamn. F. har verksamt
bidragit till Finlands materiella förkofran. Ett
mörkt drag i hans, likasom i andra samtida stormäns,
historia är det öfvermod han ådagalade mot sina
underlydande, isynnerhet mot bönderna, hvarför han ej
sällan emottog skarpa varningar af konungen. F.,
som innehade betydande förläningar i södra Finland,
dog d. 14 Dec 1548. M. G. S.

2. Fleming, Klas Eriksson, friherre till
Vik, den föregåendes son, Finlands höfvitsman
åren 1591–97, föddes mellan åren 1530 och 1540 och
omnämnes första gången under Gustaf Vasas ryska krig.
Han var en af de adelsmän, som 1563 belägrade Åbo
slott, då hertig Johan der försvarade sig mot konung
Erik XIV, men slöt sig sedermera till Johan i
upproret mot Erik och blef vid Johan III:s kröning
(1569) upphöjd till friherre. Han intog genom sin
börd, sin rikedom och sitt giftermål med Ebba

Stenbock, syster till Gustaf Vasas tredje gemål, en
betydande ställning i riket och steg, till följd
af konungens gunst, oaflåtligt från värdighet till
värdighet. År 1588 utnämndes han till riksamiral,
1591 till öfverbefälhafvare i kriget mot Ryssland och
höfvitsman öfver Finland och Estland samt något senare
till riksmarsk. Han var den mest betrodde af rikets
höga ämbetsmän och visade sin tacksamhet derför, i det
att han vid det bekanta mötet i Reval (1589) mellan
Johan III och Sigismund ensam bland de församlade stod
på konungens sida. Derigenom ådrog han sig de svenske
rådsherrarnas ovilja, och äfven adelsmännen i Finland
hade föga skäl att betrakta honom med välvilja. Den
förföljelse, som år 1590 träffade den tappre Karl
Horn, var nämligen till ej ringa del F:s verk. F. var
öfver hufvud icke i besittning af de egenskaper, som
framkalla förtroende och tillgifvenhet. Motståndarnas
skildringar af hans råa seder äro kanske i mycket
öfverdrifna, men det synes dock otvifvelaktigt,
att han äfven för sin tids förhållanden stod på en
låg bildningsgrad. Vid ett besök i Polen benämndes
han af de polska adelsmännen Dominus Admirabilis
("Herr Besynnerlig") i st. f. Dominus Admiralis
("Herr Amiral"), och de finske bönderna kallade honom
"Sot-näsan" eller "Svidje-Klas", efter hans gård
Svidja i Pargas socken, der han ofta vistades. Af
naturen hersklysten och befallande, förband han med
dessa egenskaper en orygglig beslutsamhet och en
stor hängifvenhet för den sak, åt hvilken han egnat
sig, ett karaktersdrag, som väsentligen föranledde
den rol han spelade under striderna mellan hertig
Karl och konung Sigismund. F., som redan omedelbart
efter erhållen underrättelse om Johan III:s död
(1592) visat benägenhet att motsätta sig hertig
Karls befallningar, beslöt, sedan hertigen och
rådet egenmäktigt sammankallat Upsala möte (1593),
att för framtiden betrakta konung Sigismund i Polen,
icke regeringen i Stockholm, såsom sitt enda lagliga
öfverhufvud. I ett bref till innevånarna i Upland,
d. 27 Jan. 1593, uppmanade han dem bl. a. att
förblifva konungen trogna, "om någon annan ville
sticka sig emellan och tränga H. K. M. från det säte,
som honom tillkommer". Han vägrade att, enligt hertig
Karls önskan, efter afslutandet af stillestånd med
Ryssland (1593) afskeda krigsfolket i Finland eller
öfversända sin flotta till Sverige. Han begaf sig
tvärt om under sommaren 1593 med en del af flottan
till Danzig, hvarifrån han öfverförde konung
Sigismund till Sverige. Efter konungens kröning
(1594) följde han honom till Polen, hvarifrån han
återvände försedd med ny, vidsträckt fullmakt till
Finland. Förhållandet mellan honom och hertig Karl
blef allt spändare. Hertigen sammankallade ständerna
till Söderköping (1595), men marsken vägrade att
infinna sig eller underkasta sig det beslut, som
der blifvit fattadt. Hertigen sände några adelsmän
till Finland för att förmå detta lands ständer till
lydnad. Ville F. icke foga sig efter Söderköpings
beslut, borde hans höfdingedöme beröfvas honom. Men
F. sammankallade, i början af 1596, ett möte i Åbo,
der man förenade sig om det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0724.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free