Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fleming ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt kungligt råd. Han var nu Sveriges mest
framstående statsman, som näst konungen starkast
påtryckte regeringen dess prägel. Han rådfrågades
i allt, deltog i allt, räckte till öfverallt; hans
ihärdighet brottades med alla hinder, han uppbar en
arbetsbörda utan like (han utarbetade t. ex. sjelf
saker, som det ålåg hans underordnade att uträtta)
och dref med otrolig kraft alla sina tunga arbeten
framåt. 1683 förordnades F. att hafva uppseende
äfven öfver det gamla Reduktionskollegium. Han var
således på en gång president i fem kollegier. Äfven
för F:s arbetsförmåga var detta för mycket, hvarföre
konungen genom ett särskildt bref måste ordna hans
verksamhet och tillåta honom att vara frånvarande
från Liquidationskommissionen, när mindre vigtiga
mål der förekommo, samt bevista Kammar- och
Kommerskollegiernas sammanträden endast då, när
han hade någon tid öfrig. Efter riksskattmästaren
Sten Bielkes död, 1684, öfvertog F. helt och hållet
ledningen af rikets kammarverk, och 1684–85 var han
derjämte kansler för Lunds universitet. Men hans
helsa var nu svårt angripen. Icke blott mödorna,
äfven bekymren, anfallen, hatet hade tärt på hans
lifstråd. En resa till de varma baden i Aachen gagnade
till intet. Han dog i nämnda stad d. 31 Juli 1685. –
F. var otvifvelaktigt, för att begagna Karl XI:s
ord, "af Gud synnerligen begåfvad"; han satte sitt
högsta beröm och sin största ära uti att tjena sin
konung och sitt fädernesland, och för arbetet glömde
och eftersatte han, såsom en minnestecknare säger,
helsa, ro och timlig välfärd. Karl XI tillerkände
enkan tvänne nådar – boet var fattigt – "för hennes
mans oförtrutne, hulde och mycket considerable
tjenster". 1687 upphöjdes F:s enka och barn "för
hans fortjenster om riket" i grefligt stånd.
A. B. B.
9. Fleming, Otto Hermansson, friherre F. af
Liebelitz, riksråd, den föregåendes brorson, född d.
20 Dec. 1696, ingick 1715 vid lifgardet,
der han 1740 blef kapten, och utnämndes 1748 till
öfverste i armén samt s. å. till svenskt sändebud
i Köpenhamn. F. deltog lifligt i Frihetstidens
politiska strider och tillhörde hattpartiet.
Vid 1746–47 och 1751–52 års riksdagar satt han
i Mindre sekreta deputationen. Vid sistnämnda
riksdag uppfördes han på rådsförslag och blef
1755 riksråd. I rådet röstade han för kriget
mot Preussen 1757. I finansiella frågor tyckes han
hafva haft sundare åsigter än sina medbröder,
ty 1758 afstyrkte han, ehuru förgäfves,
uppgörandet af nya vexelkontrakt för att reglera
kursen samt utfärdandet af stränga införselförbud.
1765 blef han, i anledning af mösspartiets seger,
entledigad från rådsämbetet. Sedan hattarna, vid
riksdagen 1769, återfått makten, erbjöds honom
att åter inträda i rådet, men han vägrade att mottaga
anbudet. Död på Satuna i Upland d. 24 Nov. 1778.
A. B. B.
10. Fleming, Klas Adolf, grefve, statsråd,
riksmarskalk, son af hofmarskalken Johan Kasimir F.,
föddes d. 24 April 1771 på Lydinge gård i Upland.
1781 kom han till Upsala, der
han, med undantag blott för en kortare militärisk
tjenstgöring, fullföljde sina studier till 1794, då
han kallades till hofvet. Redan följande år utnämndes
han till öfverstekammarjunkare hos den unge konungen,
som visade honom synnerlig vänskap och använde
honom i åtskilliga ceremonibeskickningar. F. var
konungen följaktig på dennes ryktbara friareresa
till Petersburg (1796), der han stärkte Gustaf
Adolf i beslutet att afstå från förbindelsen med
den ryska prinsessan. I det politiska lifvet
inträdde han först vid 1809 års riksdag, då
han var ordförande först i stats- och sedan i
konstitutionsutskottet. Vid riksdagen 1810 var
han landtmarskalk och utnämndes i Nov. s. å. till
statsråd, hvilket ämbete han beklädde till 1824, då
han blef president i Kammarrätten. F. utnämndes 1814
till En af rikets herrar, upphöjdes vid kröningen 1818
i grefligt stånd och blef 1824 riksmarskalk. F. blef
hedersledamot af Vitt. Hist. o. Ant. akad. 1810,
Landtbruksakademien 1812 och Vetenskapssocieteten
i Upsala 1821 samt ledamot af Sv. akademien 1799,
Samfundet för utg. af handskr. rör. Sk. hist. 1816
och Vetenskapsakademien 1824. Död i Stockholm d. 12
Maj 1831. – F. var i besittning ej blott af en fin
verldsmannabildning, utan ock på vissa områden,
särskildt historieforskningens och bibliografiens, af
verklig lärdom. För sitt tidiga inval i Sv. akademien
ansågs han i första rummet hafva haft konungagunsten
att tacka, men hans omfattande literära studier och
intressen, hans vältalighet och sällsynt smakfulla
föredrag, understödt af den mest välljudande stämma,
rättfärdigade det likväl i viss mån. Sjelf tillgifven
den franska smaken, var F. dock ej ogynsamt stämd mot
den nya vitterheten och säges hafva bidragit till Karl
Johans beslut att göra dess främste målsman, Atterbom,
till kronprinsen Oskars lärare i tyska språket och
literaturen. Af F:s många tal vid skilda tillfällen är
blott en mindre del tryckt. – Lefnadsteckningar af
F. förekomma i Sv. akad:s Handl. XV, (Inträdestal af
K. A. Agardh, 1833) samt i Vitt. Hist. o. Ant. akad:s
handl. XV (af E. G. Geijer, 1832).
Fleming, Flemming, l. Fläming, Paul, tysk skald,
läkare, f. 1609 i Sachsen, studerade medicin i Leipzig
och begaf sig 1633, med anledning af trettioåriga
krigets oroligheter, till Holstein. Han sändes 1633
i en beskickning från den holsteinske hertigen till
den ryske tsaren och den persiske sjahen. Efter
sin hemkomst, 1640, promoverades F. till medicine
doktor och dog s. å. Hans dikter publicerades
första gången 1646. En förträfflig upplaga af hans
Deutsche gedichte utkom 1863–65. Utvalda dikter
utgåfvos bl. a. 1870 af Pittman. F. var en af 17:de
århundradets förnämste lyriske skalder och tillhörde
den schlesiska diktareskolan. I uttryckets kraft
och skönhet samt i känslans och fantasiens rikedom
öfverträffade han till och med Opitz, hvilken deremot
var honom öfverlägsen i formens korrekthet. Hans
erotiska dikter äro de vackraste, hvaremot hans
poetiska reseskildringar äro tämligen svaga. Af högt
värde äro hans kraftiga, originella sonetter. F. är
förf. till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
