Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Florens ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterföljare må här nämnas Giovanni da Bologna
(1524–1608) och Benvenuto Cellini (1500–71), bägge
i Florens. – Ännu mera storartadt och sjelfständigt
än bildhuggeriet utvecklade sig måleriet i
F. Der skedde redan före 1300, genom Cimabue
(omkr. 1240–omkr. 1302), brytningen med den stela
bysantinismen; der grundlade Dantes samtida Giotto en
målareskola, som i mer än 100 år beherskade konsten i
Italien, och hvars högste målsman näst grundläggaren
var Orcagna. Der nådde medeltidens fromma,
supranaturalistiska måleri sin höjdpunkt i Fiesoles
(1387–1455) himmelska målningar. Men samtidigt med
honom inbröt, i början af 1400-talet, renaissancen,
hvilken inom måleriet bestod i återvändandet till
natur och verkligt lif, och som, inledd af Masaccio
(1401–28), hade att efter honom uppvisa en rad af
store konstnärer, mästare i dramatisk komposition,
säker teckning och skickligt handhafvande af den
svåra freskotekniken, sådana som Fra Filippo Lippi
(1412–69) och hans son Filippino Lippi (1457–1505),
Sandro Botticelli (1446–1510), den förres lärjunge och
den senares lärare, Domenico Ghirlandajo (1449–94),
ursprungligen guldsmed, ur hvars skola Michelangelo
framgick, Andrea Verocchio (1435–88), lärare åt
Lionardo och Perugino, m. fl. Under högrenaissancen,
då Rafael, Lionardo och Michelangelo studerade
och täflade med hvarandra i F., var denna stad
medelpunkten för den högsta konstens utveckling
i sannt dramatisk-historisk riktning och egde att
uppvisa sådana mästare som de båda färgkonstnärerna
Fra Bartolommeo (1475–1517) och Andrea del Sarto
(1487–1531), hvarjämte skolans traditioner länge
uppehöllos, så att hon senare än mången annan i
Italien hemföll åt det allmänna stilförderf, som
kallas manierism.
Historia. F. kan sägas hafva haft den uppgiften
att i en nästan fullständig kretsgång genomlöpa de
politiska utvecklingsformerna och i sådant hänseende
utgöra likasom "den moderna verldens ägg". Såsom
romersk koloni blomstrade det vid Sullas tid, men
fick först under medeltiden sin verldshistoriska
betydelse. Macchiavelli börjar dess historia med
år 1215. Då utbröt en strid mellan de mäktiga
familjerna Buondelmonti och Uberti, hvilken delade
F. i två fientliga partier. När kejsar Fredrik II år
1246 gynnade Uberti, förjagade dessa Buondelmonti,
hvilka då som guelfer skilde sig från de af kejsaren
gynnade, ghibellinerna. Guelferna återkommo hem
1250, efter kejsarens död, och en försoning egde
rum, hvarvid folket förenade sig till ett ordnadt
förbund under en folkhöfding, capitano del popolo,
som vid sin sida hade tolf personer, anziani del
popolo, och fördelade sig i 20 gonfaloni
(banér), hvar och en med sin för ett år valde
anförare, gonfaloniere. Dermed lades grundvalen
till florentinarnas frihet. Emellertid fortforo
partistriderna under 1200-talet, eller den tid, som
skildras i Dantes dikt, men derunder växte ock den
demokratiska friheten allt starkare. Detta visade
sig i synnerhet, då genom folkpartiets tillskyndan
en ny författning infördes, hvarigenom
staden delades i skrån (arti), i hvilka äfven adeln måste
inträda. (Dante var t. ex. upptagen i apotekarnas
skrå.) Som yttre tecken på folkets makt byggdes 1298
Palazzo vecchio åt "signori", eller skrånas fritt
valda priorer. Men nya strider uppstodo mellan de nya
partierna bianchi ("de hvita"), under slägten Cerchi,
och neri ("de svarta"), under slägten Donati;
de förra understöddes af den ghibellinska adeln,
de senare af guelferna och popolani, l. folkets
män. Oupphörliga tumult egde rum, då än bianchi,
än neri landsförvisades. Dante hade i sin ungdom
varit guelf eller tillhört neri och äfven gift sig
inom den guelfiska familjen Donati; men midt under
dessa strider framstod för honom ett nytt ideal,
den romerske kejsaren såsom återställare af den
politiska ordningen. Han blef ghibellin, och med detta
parti fördrefs han (1302) från F., som han aldrig
återsåg. Under den i början af 1300-talet pågående
förvirringen sökte flere främmande herskare bemäktiga
sig F. Den siste bland dem, en fransk äfventyrare
Gaulthier de Brienne, hertig af Athen, lyckades
också 1342 locka folket att förläna honom makten
på lifstid. Men sedan F. under ett år utstått ett
fullkomligt soldattyranni, afskuddades det förhatliga
oket i ett uppror d. 6 Juli 1343, hvilken dag sedan
blef F:s festdag, och den demokratiska styrelsen med
skråföreståndarna såsom maktegande återupprättades,
hvarvid dock 500 adelsfamiljer förklarades för
"popolaner". År 1348 härjades F. af den förfärliga,
af Boccaccio skildrade pesten, hvarunder guelferna
genom välgörenhet stärkte sitt parti, så att deras
capitani voro de mäktigaste i staden. Men då äfven
deras öfvermod växte, reste sig folket 1378. De lägre
skråna lyckades fördrifva signori och komma till
makten genom en revolution, som fått sitt namn efter
det talrika ullkammareskrået (pettinatori di lana),
och en man ur dettas krets, Michele Lando, en simpel
arbetare, men som visade sig vara en klok och redlig
man och som, enligt Macchiavellis intyg, räddade sitt
fädernesland, blef gonfaloniere. Han fördrefs dock
snart, och guelferna återfingo makten mot århundradets
slut. Emellertid hade det republikanska lifvet
alstrat mycken lifskraft och framkallat många dugtiga
slägter och män. Främst bland dessa stod i början af
1400-talet huset Medici, som alltid gynnade det lägre
folket och genom klokhet i handel och bankirrörelse
samlat omätliga rikedomar samt derigenom skaffat sig
medel till politiskt inflytande. Giovanni d’Averardo
(d. 1429) lade grunden till husets storhet och
vann folkets ynnest genom sin insigt och rättvisa i
beskattningsfrågor: han var också den förste, som
föreslog inkomstskatt i modern mening. Hans son,
köpmannen Cosimo de’ Medici, som fick hederstiteln
"pater patriae" ("fäderneslandets fader"), en fin
politiker och de lärdes beskyddare, styrde F. till sin
död, 1464. Dennes sonson, Lorenzo, som efter sin fader
Pietros död, 1469, uppmanades att öfvertaga styrelsen,
öfverglänste alla sina företrädare och fick äfven
tillnamnet il maynifico ("den praktälskande"). Men
då han genom sina stora egenskaper blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
