Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Florilegium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanligen tätt gyttrade, eller sitta insänkta i bålen;
de innesluta rundade spermatozoider utan cilier och
fri rörelse. Oosporangierna sitta hos de trådlika
floridéerna på bålens yta å korta, sidogrenar,
men äro hos de bladlika inneslutna i bålens inre i
särskilda rum. De bestå af en stor mängd cell-lager,
vexlande till utseende hos olika grupper och
slägten. Före befruktningen finnes hos dem i toppen
eller på sidan en lång hårlik cell (trikogyn),
på hvilken spermatozoiderna vid befruktningen
fästa sig. Sedan denna försiggått, börja sporer
bildas, och oosporangierna utväxa till sporgömmen,
hvilkas olika form hos olika slägten föranledt olika
benämningar. Sporerna äro runda, röda, utan fri
rörelse. Jfr Fucoideae. O. T. S.
Florilegium, Med. Lat. (af flores, blommor, och
legere, samla), egentl. blomstersamling; samling af
valda skaldestycken (jfr Antologi); utvald samling.
Florin l. Floren, Med. Lat. florenus (af Lat. flos,
blomma), Ital. fiorino, Fr. florin, ett guldmynt, som
ursprungligen (före 1317) präglades i Florens samt på
den ena sidan har en lilja och på den andra Johannes
döparens hufvud. Från florinen härstammade medeltidens
"goldgulden" och den nyare tidens "gulden", hvilken
senare (myntenhet i Österrike) ännu i dag betecknas
med Fl. I England präglades 1842 silfvermyntstycken
af 2 shillings (omkr. 1 kr. 80 öre) värde, hvilka
kallades florins. Se vidare Gulden.
Floris (Flores), en af de små Sunda-öarna i
Ostindiska arkipelagen. Den skiljes i v. genom
Mangarei-sundet från Komodo, i ö. genom Floris-sundet
från Solor och Andenara. Arealen beräknas till
15,610 qvkm. och folkmängden till 250,000. Ön är föga
känd. Kusterna äro jämna och fruktbara, det inre är
bergigt och tätt skogbevuxet. Bergen äro af vulkanisk
natur. De högsta äro Ombuu Romba (Gunong Keo), 2,760
m., den ännu verksamma vulkanen Lobetabi, 2,169 m.,
och Larantuka l. Ilimandiri, 1,583 m. Utom ambra,
som träffas vid kusten, finnes svafvel, koppar samt
något jern och guld. Sandelträ, ris, kanel och svalbon
äro de förnämsta exportartiklarna. Inhemska namn på
ön äro Mangarei, hufvudsakligen vestra delen, och
Ende, östra kusten. Infödingarna, af malajiska rasen,
lefva i små patriarkaliskt styrda samhällen, af hvilka
de i Mangarei till namnet erkänna sultanen i Bima,
hvaremot de i Ende stå under holländsk öfverhöghet
(residentskapet Timor). Den holländska styrelsen har
sitt säte i staden Larantuka, hvars innevånare fordom
blifvit omvända till kristendomen af portugisiska
missionärer.
Floris, Frans, en nederländsk målare, hvars egentliga
namn var Frans de Vriendt [frint], f. omkr. 1520
i Antwerpen, d. derst. 1570, var den förnämste
målsmannen för den riktning inom den nederländska
konsten (vid öfvergången från den äldre till den
senare berömda skolan), hvilken lät fånga sig af den
italienska manierismen. F., som uppträdde med anspråk
på att likna Rafael och Michelangelo, fick också af
sin samtid namn af "den flandriske Rafael", men var i
sjelfva verket en ihålig och olidlig manierist,
som från de nämnde mästarna endast tillegnade
sig ett och annat yttre drag i teckning och
anordning. Hans mest berömda verk är De onda englarnas
störtande ur himmelen (1554; i konstakademien
i Antwerpen), en bild, som dock mest utgör en
samling af modellfigurer i våldsamma ställningar.
C. R. N.
Florist och Floristisk. Se Flora.
Floriszoon, Hadrian. Se Hadrianus VI.
Florman, Arvid Henrik, universitetslärare, anatom,
född d. 4 Sept. 1761 på Tosterups gård i Tostarps
socken, Kristianstads län, blef student i Lund 1777,
filosofie kandidat 1781 och medicine licentiat
1786. Redan innan han tagit sistnämnda examen,
kallades han (1785) till docent i anatomi i Lund och
snart derefter (1787) till anatomie prosector. 1788
tjenstgjorde han som e. o. expeditions-medikus på
k. örlogsflottan och bevistade slaget vid Högland
(1788). 1789–90 var han anställd som öfverläkare på
sjukhuset i Karlskrona, der han "på hög befallning"
undervisade de yngre lazarettskirurgerna i anatomi. De
erfarenheter han samlat under denna tjenstgöring
nedlade han i De febre biliosa anno 1788 nautas
afficiente, hans afhandling till doktorsgraden,
hvilken han tog 1791. Efter en studieresa i Tyskland
utnämndes han 1801 till professor i anatomi, kirurgi
och veterinärvetenskap. Från denna befattning
tog han afsked 1831. F. blef 1808 ledamot af
Vetenskapsakademien och tillhörde dessutom en mängd
andra lärda samfund. Död i Lund d. 21 Jan. 1840. –
Såsom akademisk lärare och författare utöfvade F. ett
vigtigt inflytande på den svenska läkarebildningen och
anses med rätta som grundläggare af ett rationellare
studium af anatomien i Sverige. Veterinärvetenskapen
står ock i stora förbindelser till honom. Äfven
på ett annat område utöfvade F. en betydande
verksamhet, i det han i väsentlig mån kan sägas
hafva gifvit väckelse åt den nykterhetsrörelse,
som på 1830-talet tog sin början i Sverige. –
Bland F:s många vetenskapliga skrifter märkas, utom
universitetsdissertationer och program samt uppsatser
i akademiers och lärda samfunds handl., Pharmacopaea
veterinaria, l. handbok för häst- och boskapsläkare
(1809), Thesaurus anatomicus etc. (1817), Anatomisk
handbok för läkare och zoologer (1823–30), Om bruket
af de mest bepröfvade praeservativer och botemedel mot
den nu i Europa grasserande cholerasjukdomen (1831;
ny uppl. 1834), Underrättelse om hushållsdjurens vård
och skötsel etc. (1834; 6:te uppl. 1880).
Floroglycin, kem., en med pyrogallussyra isomerisk,
tre-atomig fenol, C6 H3 (OH)3, hvilken bildas
vid smältning af vissa hartser och andra ämnen ur
växtriket med kali. Det bildar stora, sött smakande
kristaller. P. T. C.
Flor-sländor, Hemerobina, zool., en familj af
florvingarnas ordning (Synistata) bland insekterna. De
finnas öfver hela Skandinavien i skogar, trädgårdar
och på ängar, der de trögt och långsamt fladdra
omkring. Larverna äro ytterst glupska och lefva
af insekter, företrädesvis bladlöss. Vid änden af
bakkroppen finnes ett slags körtlar, som afsöndra
ett trögflytande ämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
