Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foggia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mantals- och taxeringslängder delad i Norra och Södra
F. Arealen 11,767 har. 3,129 innev. (1880). Regalt
pastorat af 1:sta kl., Skara stift, Kåkinds kontrakt.
Foggia [foddja]. 1. Provins i det italienska
landskapet Apulien, före 1871 kallad
Capitanata. Arealen 7,648 qvkm. 329,637
innev. (1876). Provinsen ligger på östra
sluttningen af Apenninerna, från hvilka lägre
åsar utgå ända till staden Foggia. Alldeles
isoleradt ligger Monte Gargano, 1,500 m., på
den halfö, som skjuter ut i Adriatiska hafvet
n. om Manfredonia-viken. Åkerbruk och fårafvel äro
hufvudnäringar; industri saknas nästan alldeles. –
2. Hufvudstad i nämnda provins, inuti landet. 39,078
innev. (1878). Biskopssäte. Staden är förnämsta
handelsplatsen i Apulien och har årligen, i Maj,
en stor marknad. De förnämsta handelsvarorna äro
spannmål, boskap (i synnerhet får), ull, olja,
vin och kapris. – F. anlades sannolikt i 9:de årh.,
på samma plats som det gamla Arpi eller Argyripa. I
närheten af F. vann Manfred, d. 2 Dec. 1254, med
saracenernas hjelp en seger öfver Innocentius IV:s
legotrupper.
Foglar, Aves, zool., en af de fem klasser, i hvilka
ryggradsdjuren (vertebraterna) indelas. De skilja sig
i högst väsentliga afseenden från alla andra djur och
utgöra en af de mest naturligt afskilda klasser inom
hela djurriket. Sina hemvist hafva de i alla trakter
af jorden, men förekomma i största mängd i de heta
luftstrecken. Mer än åtta tusen arter äro kända,
af hvilka ungefär fem hundra tillhöra Europas och
omkr. tvåhundrafemtio Skandinaviens fauna. Såsom
deras vigtigaste kännetecken må anföras, att de
andas med lungor, hafva fyrrummigt hjerta, dubbelt
och fullständigt blodomlopp, fjäderklädd kropp samt
lägga ägg, hvilka de nästan alltid sjelfva rufva. –
Andningsapparaten består af tvänne lungor, hvilka
sitta fästa vid brösthålans väggar och likna ett par
rödaktiga, svampartade bildningar. Dessutom leda
åtskilliga hål och öppningar från lungorna till de
närliggande kroppsdelarna. Luften kan på sådant
sätt tränga in såväl uti de s. k. luftsäckarna,
hvilka äro belägna i bröst- och bukhålorna, som ock
uti de märgtomma benen, hvilka derigenom blifva
luftförande (pneumatiska). Denna anordning äfvensom
den ändamålsenliga fjäderbeklädnaden förklara
kroppens relativa lätthet hos den lefvande
fogeln. Hos några foglar bildar luftröret,
som eljest vanligen är rakt, några krökningar
och svängningar nere uti brösthålan. Derjämte
har flertalet foglar på det ställe af luftröret,
der detta förgrenar sig, en egendomlig inrättning,
det s. k. nedre struphufvudet, sätet för fogelns
röst. Dertill kommer hos sångfoglarna ytterligare
en s. k. sångmuskelinrättning. Foglarnas andning
försiggår på ett synnerligen lifligt sätt. Detta är
anledningen hvarför de, vid brist på luft, qväfvas
ganska lätt. En följd af det lifliga andningsförloppet
är också, att kroppens värme är större hos foglarna
än hos de öfriga varmblodiga djuren, i det att
den stundom uppgår ända till 44° C. Också är
blodkulornas antal större i foglarnas blod än i de
öfriga varmblodiga djurens. –
Med undantag af näbben och fötterna samt understundom
en del af hufvudet och halsen är foglarnas kropp
betäckt med fjädrar (se Fjäder, zool.). Den bakre delen
af näbben, omkring näsborrarna, är hos vissa foglar
mjuk och bildar den s. k. vaxhuden. – I fråga
om skelettet må, såsom utmärkande för foglarna,
nämnas, att de hafva tvänne bakre nyckelben, de
s. k. korpbenen. De tvänne främre nyckelbenen
äro oftast nedtill hopvuxna med hvarandra till ett
enda stycke, det s. k. gaffelbenet. Egendomligt är
också bröstbenet, hvilket är utbredt och utåt kupigt
samt hos alla foglar, som kunna flyga, försedt med
en utefter midten löpande upphöjd list eller köl,
den s. k. kammen. De muskler, som göra tjenst vid
fogelns flygt, få derigenom en större fästyta. –
Af födoämnenas olika beskaffenhet beror den olika
utvecklingen af foglarnas näbb. Af näbbens form kan
man åter i allmänhet med tämligen stor säkerhet
sluta till hvilken grad foglarna äro rofgiriga
eller hvaruti deras föda består. Tänder i egentlig
mening finnas icke hos foglarna, men käkarna äro
icke sällan i kanten mer eller mindre inskurna,
eller ock äro de utrustade med egendomligt ordnade
hornskifvor. Hos vissa foglar, t. ex. roffoglarna,
hvilka lefva af andra ryggradsdjur, kröker sig
öfverkäken ned öfver underkäken och bildar i spetsen
en skarp hake. De fröätande foglarnas näbb är i
allmänhet tjock och konisk, de insektätandes tunn
och smal o. s. v. Åtskilliga foglar hemta sin föda
ur djurriket, andra åter ur växtriket. Några få äro
allätande. Hos åtskilliga foglar vidgar sig matstrupen
i närheten af bröstet till en s. k. kräfva, hvars
väggar på insidan bära en mängd små körtlar för födans
uppmjukande. Oftast består magen af tvänne delar, en
främre, kallad körtelmage, och en bakre, muskelmage. –
Foglarnas fötter äro högst olika. Sådana, hos hvilka
baktån är belägen i jämnhöjd med och i samma plan som
de främre tårna, äro: roffötter, hvilka hafva tre
tår framåt och en bakåt samt alla tårna utrustade
med krökta, skarpa klor, sittfötter, som hafva
svagare tår och klor, samt klätterfötter, hos
hvilka två tår äro riktade framåt och två bakåt. Till
de fötter, hos hvilka baktån (då den finnes) sitter
högre än de främre tårna, höra: gångfötter, som
hafva tre tår framåt och en bakåt samt äro försedda
med breda och trubbiga klor, vadfötter, som hafva
svagare mellanfotsben (tars) och en liten baktå, som
dock stundom saknas, årfötter, hvilka hafva alla fyra
tårna förenade genom en simhud, simfötter, hos hvilka
endast de tre främre tårna äro förenade med hvarandra
genom en simhud, samt flikfötter, hos hvilka tårna
äro omgifna af hudflikar. – Bland foglarnas sinnen
torde hörseln och synen vara de mest utvecklade. Under
fortplantningstiden, hvilken vanligen inträffar på
våren, lefva foglarna i allmänhet parvis. Foglar, som
eljest knappast gifva ifrån sig ett enda ljud, låta
under denna tid höra egendomliga läten, s. k. spel,
och sångfoglarna sjunga då lifligast. Så snart
parningstiden är inne, se foglarna sig om efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
