Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foggia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han konung Filip af Macedonien att upphäfva
belägringen af denna stad och tillfogade honom
flere andra förluster. Samtidigt arbetade han dock
alltjämt för att åvägabringa fred med Macedonien,
och efter det olyckliga slaget vid Chaeronea
(338) tillstyrkte han på det ifrigaste de erbjudna
fredsvilkorens antagande. Äfven efter Filips död
(336) motsatte han sig krigets förnyande och förordade
t. o. m., att athenarna, enligt Alexanders fordran,
skulle utlemna Demosthenes och öfriga folktalare,
hvilka hade motarbetat Macedoniens intressen. På
grund af denna sin hållning var han högt värderad af
Filip och Alexander, men tillbakavisade ståndaktigt
deras skänker. Mot den i Grekland efter Alexanders
död upplågande frihetskampen (det s. k. lamiska
kriget) protesterade F. på det eftertryckligaste,
och då Antipater efter slaget vid Krannon (322)
ryckte mot Athen, utsändes han och Demades
såsom underhandlare samt nödgades afsluta fred på
synnerligen hårda vilkor. Under de efter Antipaters
död uppkomna förvecklingarna anklagades F. för
förräderi och måste, vid mer än åttio års ålder,
tömma giftbägaren (317). Han utmärkte sig genom
en hos hans samtida bland grekerna högst ovanlig
anspråkslöshet och oegennytta i förening med mycken
kraft och duglighet. Han sökte aldrig göra sig
bemärkt, men uppsteg dock inom kort till statens
högsta värdigheter och valdes, utan att någonsin
hafva sträfvat derefter, fyrtiofem gånger till
strateg l. öfverbefälhafvare, det mest ansedda och
inflytelserika af alla statsämbeten. Han var en
mycket framstående fältherre, men saknade djupare
blick för de politiska förhållandena och ifrade
under alla omständigheter för fredens bibehållande,
utan att märka de faror, som från den macedoniska
sidan hotade Athens sjelfständighet. På grund deraf
var han en motståndare till Demosthenes, hvars mera
ideala politik han ej förstod att uppfatta. Talare
i högre mening var F. icke, men hans okonstlade,
kortfattade och kärfva uttryckssätt hade dock
stor inverkan på folkets beslut. F:s lefnadslopp
är tecknadt af Plutarchos och Cornelius Nepos.
A. M. A.
Fokis (Lat. Phocis), landskap i mellersta Grekland,
kring berget Parnassos, gränsade i söder till
Korintiska viken och var genomflutet af Kefissos,
hvars floddal bildar landets bördigaste del. Dess
befolkning, fokierna, tillhörde den aioliska
stammen, men innehöll derjämte doriska och traciska
element, och landet har, enligt sagan, fått sitt namn
efter en invandrare frän Korint, Fokos, hvilken äfven
uppgifves såsom dess förste beherskare. F. egde under
den historiska tiden 23 städer, hvilka tillsammans
bildade en fokisk förbundsstat. Ryktbarast bland dessa
var Delfoi (se Delfi), som dock efter 446 f. Kr. var
skildt från det fokiska förbundet och utgjorde en
sjelfständig tempelstad. Genom sin vägran att erlägga
en bötessumma, hvilken ådömts dem af Amfiktyonerna,
emedan de tillegnat sig en åt templet i Delfoi helgad
jordlott, invecklade fokierna sig i det s. k. "heliga
kriget" (357–346), hvilket slutade med de fokiska
städernas förstöring och fokiernas uteslutande ur
det Amfiktyoniska förbundet. Det fokiska förbundet
upprättades dock å nyo och bestod ännu under den
romerska tiden. I det nuvarande konungariket
Grekland bildar Fokis tillsammans med Lokris
och Fthiotis ett förvaltningsområde, nomarki,
hvars areal är 6,149 qvkm., innevånareantal
128,440 (1879) och hufvudstad Lamia.
A. M. A.
Foksjani, stad i konungariket Rumanien, på ömse sidor
om floden Milkova, till större delen i Valakiet, till
en mindre del i Moldava. 20,323 innev. (1873). Säte
för en af landets fyra appellationsdomstolar
och 1858–62 för de förenade Donaufurstendömenas
centralkommission. Stor handel med spannmål och
boskap. I trakten, vid Obodesjti och Kotnar, växer
det bästa vinet i Moldava. Vid F. vunno d. 1 Aug. 1789
österrikare och ryssar i förening, under prins Fredrik
Josias af Koburg och Suvorov, en seger öfver turkarna.
Fokylides, forngrekisk skald från Miletos, lefde
i 6:te årh. f. Kr. Af hans skaldestycken,
hvilka tillhörde den s. k. gnomiska diktarten
(d. v. s. korta, i poetisk form affattade
tänkespråk), återstå blott några fragment, hvilka
utmärka sig genom en okonstlad form och ett kärnfullt
innehåll. Den metriska formen är dels oblandad
hexameter, dels elegiskt distikon. En F. tillskrifven
sedelärande dikt af större omfång är oäkta.
A. M. A.
Fol. Se Folium.
Folard [-ar], Jean Charles, chevalier de F., fransk
krigare och militär-skriftställare, f. 1669, d. 1752,
deltog först i Ludvig XIV:s krig och begaf sig efter
1713 till Malta för att bistå riddarna mot turkarna
samt gick slutligen i Karl XII:s tjenst, i hvilken
han stannade till dennes död. Vid återkomsten till
Frankrike utnämndes han till "mestre de camp". –
F:s förnämsta arbeten äro Nouvelles découvertes
sur la guerre (1724) och Histoire de Polybe avec
commentaires (1727–30, flere ggr upplagd), som väckte
stort uppseende och föranledde Fredrik II att skrifva
en afhandling, som han kallade "Esprit du chevalier
de Folard". C. O. N.
Folcher, Johannes, teolog, född i Kalmar 1664, blef
1684 student i Upsala, men studerade sedermera
i utlandet och blef 1696 teol. licentiat i
Giessen. 1698 utnämndes han till lektor vid Kalmar
gymnasium, ehuru domkapitlet misstänkte honom såsom
"Hallensis, pietist, spenerian". Straxt efter
tillträdet kom han i tvist med sina ämbetsbröder
och sökte sig derför från Kalmar samt blef 1701
teologie professor i Pernau. Äfven der råkade
han i strid med sina medbröder till följd af sina
spenerska åsigter. Sedan ryssarna eröfrat Pernau
(1710), begaf F. sig tillbaka till Sverige. För sin
pietistiska propaganda anklagades han i Stockholm
inför en särskild kommission, hvilken ansatte honom
så hårdt, i synnerhet för en disputation i Giessen,
att han, såsom nästan förvunnen till irrlärighet,
måste träda i häkte. Efter Karl XII:s återkomst
afsattes han 1718 både från prestämbetet och
professuren samt hölls i fängelse till 1719. Död
d. 24 Nov. 1729. – F. beskrifves såsom en lärd och
gudfruktig man. Ärkebiskop Steuchius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
