Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkbank - Folkbeväpning, folk-här - Folkbiskop - Folkböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personer tillhörande de mindre bemedlade klasserna,
i ändamål att medelst gemensamma penningebidrag och
i allmänhet äfven gemensam ansvarighet för åtagna
förbindelser åt föreningens medlemmar bereda tillfälle
att på billiga vilkor erhålla de försträckningar
och den kredit, hvaraf de kunna vara i behof, men
hvaraf de såsom enskilde kreditsökande på grund
af sin obemedlade ställning icke kunna komma i
åtnjutande. Sådana kreditanstalter uppkommo först i
Tyskland, der den bekante Schulze-Delitsch verkat för
deras uppkomst och utbredning. – I Sverige finnas
(1881) sex aktiebolag med af K. M:t fastställd
bolagsordning, som bära namnet folkbank. Dessas
sammanlagda aktiekapital uppgick vid slutet af 1880
till 971,450 kr. De hade vid samma tid innestående
på sparkasseräkning 997,130,63 kr., på upp- och
afskrifning 581,589,92 kr., på depositionsräkning
3,787,443,54 kr. Deras utestående fordringar
uppgingo vid samma tid till 5,800,465,63 kr.,
hvaraf diskonterade inrikes vexlar för 1,950,463,79
kr. och uttag på kassakreditiv 654,898,69 kr. –
Utom dessa aktiebolag finnes äfven något mera än
ett tiotal andra folkbanker, hvilkas reglementen
blifvit fastställda af K. M:ts Befallningshafvande,
och för hvilka redogörelser ej offentliggöras.
C. W.
Folkbeväpning, folk-här, krigsv., kallas den
krigsmakt, som åstadkommes, då folket i massa griper
till vapen. Det krig, hvari en sådan krigsmakt kämpar,
kallas folkkrig. I forntiden utgjordes härarna
merendels af det väpnade folket eller af en ur det
samma uttagen del, tills bruket af legoknektar, först
i Grekland och sedan i romerska riket, utträngde
folkhären. Äfven under den äldre medeltiden trädde
hela folk i vapen, men småningom sjönk folkhärarnas
betydelse tillbaka för feodaladelns rytteri och de
värfvade trupperna (landsknektar m. fl.), om de än
vid folkresningar (t. ex. schweizarnas, husiternas)
utvecklade stor kraft. I Sverige kallades folkhären
vanligen bondehär (se d. o.). Under nyare tiden
togs folket i allmänhet i anspråk för krigsmakten
endast tillfälligtvis för densammas uppbringande
till fulltalig styrka, då värfningen icke gaf till
fyllest, men franska revolutionen gjorde genom uppbåd
i massa härarna åter till folkhärar. Den sedermera i
de flesta land antagna allmänna värnpligten gör väl
härarna till folkhärar, då folkets alla beståndsdelar
ingå i dem, men med folkbeväpning förstår man
dock egentligen blott den resning i massa, som
tillställes vanligen i den fientliga härens rygg,
och hvartill landstormen (se d. o.), der sådan
finnes, tjenar såsom stöd. Folkbeväpningen åstadkom
stora saker under Napoleon I:s krig i Spanien,
der väpnade hopar öfverallt anföllo fransmännen
och tillfogade dem stor skada i smärre strider,
s. k. guerillakrig. De genom folkbeväpning hopkomna
trupperna erkännas enligt nutidens folkrätt såsom
lagliga krigare endast då, när de bära uniform
eller ett på gevärshåll synligt tecken, så fäst
vid kläderna, att det icke i en handvändning kan
aftagas. I motsatt fall anses de såsom upprorsmakare.
C. O. N.
Folkbiskop. Se Biskop, B. II, sp. 578.
Folkböcker kallas en del allmänt kända skrifter,
emedan de efter hand trängt ned till de samhällets
klasser, om hvilka ordet folk företrädesvis nyttjas. De
förtjena detta namn äfven på den grund, att de
anslagit hela folk och alla klasser inom dem, den ena
efter den andra. De flesta af dessa skrifter, hvilkas
uppkomst går långt tillbaka i tiden, lästes i förstone
väl blott af de lyckligare ställda klasserna, emedan
blott dessa kunde skaffa sig, läsa eller låta för sig
föreläsas böcker; men då odlingen blef allmännare och
boktryckerikonsten inom flere samhällslager väckte
begär efter poetisk läsning, voro de de första, liksom
de länge voro de enda böcker, som tillfredsställde
detta begär. Under en lång följd af generationer kunde
de behålla den ynnest de förvärfvat sig och fingo
upplefva otaliga upplagor. "Se vi icke hvart år",
säger J. Görres, den förste, som literaturhistoriskt
behandlade dem ("Die teutschen volksbücher", 1807),
"i den högre literaturen ögonblickets foster som
Saturnus sluka sina barn; men dessa böcker lefva ett
odödligt, oförstörbart lif: under många århundraden
hafva de sysselsatt hundratusentals menniskor, ett
oberäkneligt publikum; aldrig föråldras de, tusen
sinom tusen gånger återkomma de, alltid välkomna;
outtröttligt pulserande genom alla stånd och mottagna
af oräkneliga själar, som tillegnat sig dem, hafva de
alltid förblifvit lika roande, lika vederqvickande,
lika undervisande för så många, många sinnen, som utan
fördom upplåtit sig för den ande, som bor i dem."
Huru begärliga dessa böcker varit intygas bl. a. deraf
att de brukat säljas icke blott i boklådor, utan
tillika på andra sätt, såsom af kringvandrande gubbar
och gummor, på torg och marknader och i Sverige i
snusbodar. Då den allmänhet, för hvilken de voro
ämnade, icke var synnerligen kritisk, försummades
texterna i hög grad, och utstyrseln blef den mest
torftiga. Så t. ex. trycktes sådant "skillingstryck"
på grått läskpapper och illustrerades med träsnitt,
som merendels voro alldeles barbariska, om de också
icke saknade en viss stil. Tryckningen af folkböcker
fortgår ännu, och någon vändning till det bättre,
till mera vårdade redaktioner och hyggligare träsnitt,
kan åtminstone i Sverige knappt sägas hafva inträdt.
Från 1100- och 1200-talen, till en del ännu tidigare,
hafva dessa böcker varit en allmän och omtyckt läsning
bland italienare, fransmän, tyskar, holländare och
engelsmän; något senare gingo de ända upp till
Danmark. De hafva således bestått ett praktiskt
prof, som mera än något annat skulle kunna tala för
dem. "Med sitt tryckt i år", säger A. W. Schlegel,
"framlägga de sin naiva tillförsigt att aldrig blifva
gamla", och en af deras mest framträdande egenskaper
är äfven ungdom, med dess fel och förtjenster,
bland de senare särskildt deras starka poetiska
tro, som icke låter dem frukta för några fantasiens
luftfärder. Thorild säger, att han aldrig återfunnit
det innerliga patos han en gång fann i Raimond och
Melusina, det höga episka i Olger Dansk, den rörande
sedeläran i Carsus och Moderus, den poetiskt ljufva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
