Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkskola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro skyldiga att rotvis sig infinna. Ur donna sista
föreskrift utvecklade sig sedan de s. k. husförhören,
först föreskrifna genom K. M:ts plakat af d. 12
Jan. 1726. Dessa medverkade naturligtvis äfven
betydligt till läskunnighetens spridning. Detsamma
var förhållandet med den undervisning, som föregick
ungdomens första nattvardsgång. Redan i 1686 års
kyrkolag föreskrefs, att de, som ej kunde göra
reda för sig i sina kristendomsstycken, ej skulle
tilllåtas begå nattvarden. Genom. k. br. d. 18
Dec. 1695 förbjöds att låta de unga begå nattvarden,
förrän de väl lärt hela katekesen. Ur dessa stadganden
utvecklade sig efterhand den s. k. nattvardsläsningen,
hvilken efter midten af 1700-talet torde hafva vunnit
allmännare utbredning och större omfattning.
Emedan det var svårt eller omöjligt för presterna
att behörigen sköta nattvardsläsningen, om barnen
ej förut hade någon skolbildning, blef det äfven af
denna anledning ett kännbart behof att allmännare
inrätta barnskolor. Sannolikt är, att det ofvan –
vid 1600-talets slut – angifna antalet af sådana
vann en betydlig tillökning under 1700-talet genom
anläggning af dels fasta, dels – och till större
antal – flyttande skolor. Vid riksdagen 1760–62
androg presterskapet i skrifvelse till K. M:t, att i
"flere församlingar" barnalärare blifvit antagne med
församlingarnas frivilliga bifall, men att "någre
församlingar" icke velat beqväma sig dertill. I ett
cirkulär af Clerus comitialis d. 26 Januari 1779 heter
det, att barnskolor "mångestädes ännu saknas". Vid
flere tillfällen under och efter 1700-talet inskärpte
regeringen de med hänsyn till barnaundervisningen
gifna stadgandena samt presters, klockares
och föräldrars skyldigheter i detta hänseende;
men inrättandet af barnskolor förblef i hufvudsak
beroende på församlingarnas fria vilja, och resultatet
af förmaningarna och påbuden blef otillfredsställande.
Stadgan af d. 18 Juni 1842 angående
folkundervisningen i riket bildade epok i denna
vigtiga angelägenhet. Ämnet blef föremål för
behandling vid riksdagen 1840–41, dels genom flere
enskilda motioner, dels genom en k. proposition. I
denna nämnes, att under de senare 30 åren en mängd
nya skolor tillkommit. Af en tabell-bilaga inhemtas
bland annat, att af Sveriges 2,308 församlingar 1,211
saknade såväl fasta som ambulatoriska (flyttande)
skolor, att antalet fasta skolor utgjorde 1,009, att
ambulatoriska skolor funnos i 377 församlingar, samt
att 43,277 barn besökte de fasta skolorna. Bland de
punkter, i hvilka riksdagens i skrifvelse till K. M:t
afgifna förslag till lag om folkundervisningen skiljer
sig från den k. propositionen, förtjenar framhållas
grundsatsen, att skolgången skulle vara obligatorisk
(med undantag endast för de barn, som i hemmen
erhöllo motsvarande undervisning). Denna grundsats,
som ej fanns i den k. propositionen, upptogs sedan i
1842 års stadga, som för öfrigt är byggd på följande
hufvudgrunder: i hvarje församling bör finnas minst
en, hälst fast, skola med vederbörligen godkänd
lärare; lärares anskaffande och folkskolors inrättande
bör sättas i verket inom 5 år
från stadgans utfärdande; skolläraren skall åtnjuta
en viss angifven minimi-lön jämte bostad och andra
natura-förmåner; för utbildande af skollärare inrättas
folkskolelärare-seminarier (se d. o.); skolbarnen
böra, innan de lemna skolan, hafva inhemtat åtminstone
en viss angifven minimi-kunskap. Omkostnaderna skulle
enligt 1842 års stadga bestridas af församlingarna;
dock kunde medellös församling erhålla understöd af
statsmedel för lärarens aflöning. Genom k. kungörelsen
d. 13 Mars 1846 bestämdes, att af den till statsverket
ingående s. k. personliga skyddsafgiften skulle, under
benämning af folkskoleafgift, halfva beloppet, eller
12 skillingar banko för man och 6 skillingar banko
för qvinna (sedermera, enligt k. kungörelsen d. 17 Maj
1861, 40 öre för man och 20 öre för qvinna), tillfalla
de respektive församlingarna för att användas till
folkundervisningen. Enligt k. kungörelsen d. 23 April
1858 kunde dessutom hvarje församling, som erbjöde
sig att tillskjuta två tredjedelar af den summa, som
utöfver församlingens dåvarande tillskott erfordrades
till folkundervisningens ändamålsenliga ordnande,
erhålla den återstående tredjedelen af statsmedel,
beroende dock detta på K. M:ts pröfning och det af
riksdagen anvisade anslagets tillräcklighet. Genom
k. kungörelsen d. 11 Dec. 1863 bestämdes bland annat,
att, der examinerad lärares lön ej uppgingo till
stadgadt minimum, församling, som till lärares
eller lärarinnors aflöning tillsköte ett lika
belopp med den såsom folkskoleafgift öfverlåtna
andelen af personliga skyddsafgiften, sedan den
förbundit sig att till hälften fylla bristen i
sagda minimum, egde erhålla den återstående
hälften såsom statsbidrag, i den mån anslaget
dertill lemnade tillgång, samt att församling, som
fullgjorde nämnda vilkor om tillskjutande af ett
lika belopp med den öfverlåtna folkskoleafgiften,
egde att i mån af anslagets tillräcklighet erhålla
statsbidrag till en tredjedel af omkostnaderna
för folkskoleväsendets utveckling och förbättring
(inrättandet af nya småskolor m. m.). Genom k. bref
till Statskontoret d. 25 Maj 1871 föreskrefs,
att den s. k. folkskoleafgiften från och med 1872
ej längre skulle tilldelas de särskilda kommunerna,
utan sammanföras under en benämning med den personliga
skyddsafgiften och ingå till statsverket. Derefter
blef genom k. kungörelsen d. 22 Juni 1871 stadgadt,
att hvarje skoldistrikt skulle under vissa vilkor af
statsmedel bekomma ett årligt bidrag till aflönande
af lärare och lärarinnor. Statens bidrag utgjorde,
enligt nämnda kungörelse, hälften af lönen (deri
husrum m. m. ej inräknadt) för såväl egentliga
folkskole-lärare och folkskole-lärarinnor som lärare
och lärarinnor vid mindre skolor och småskolor samt
biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor, men
det höjdes genom k. kungörelsen d. 16 Juni 1875 för
den först nämnda kategorien till två tredjedelar;
dock går statens bidrag för en särskild lärare ej
öfver ett visst belopp. – Barnens skolgång kan,
enligt gällande skolstadga, anses såsom kostnadsfri,
ehuru församlingarna hafva rättighet att för hvarje
barn, som begagnar folkskolan, pålägga föräldrar
(ej medellösa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
