Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommer trokéen ([tecken][tecken]). I motsats till de
romanska och slaviska visorna börja de flesta
germanska visor med upptakt, möjligen till
följd af att begynnelse-stafvelserna så ofta äro
tonlösa. – Folkvisorna, närmast de nordiska, äro
dels episka, t. ex. kämpavisor och riddarevisor,
dels lyriska, som blott återgifva känsloutbrott,
t. ex. kärleksvisor. Naturligtvis finnas mellan
dessa två grupper inga så bestämda gränser, att man
utan vidare kan föra den eller den "sjömansvisan",
den eller den "skämtvisan" o. s. v. till antingen
episka eller lyriska visor. Af de historiska visorna
går en del öfver till rimmande krönikestycken, liksom
en och annan andlig visa flyter öfver till psalm.
Folkvisornas uppkomst är ett ännu icke utredt
ämne. Hos alla kulturfolk kan en tvåfaldig poesi, en
folklig och en "lärd" iakttagas, och så till vida har
hvarje historiskt folk egt sin folkpoesi. En sådan
skönjes hos både greker och romare (jfr K. Zell,
"Ferienschriften", samml. 1,2; 1826, 29). För att
emellertid endast hålla oss till hvad som numera
allmänt afses med "folkvisor", leda dessa icke
osannolikt sina anor från den katolska kyrksången, från
hvilken de först i Frankrike torde hafva lösgjort
sig. Uppteckningen började likväl i England. Thomas
Percy (1728–1811) hade från den samtida torra och
nyktra engelska vitterheten vändt sig till den
isländska literaturen, då han, möjligen vägledd
af några antydningar af Addison, fick sigte på de
fornengelska visorna och balladerna. En frukt deraf
voro de ryktbara "Reliques of ancient english poetry"
(1765), som inledde ett nytt tidehvarf i Englands
literatur och sedan inverkat på hela den europeiska
vitterheten. Denna samling och Macphersons (ända
till förfalskning bearbetade) "Ossian" fäste Herders
uppmärksamhet på folkdikten, och hans "Volkslieder"
(1778–79) samt "Stimmen der völker in liedern" gåfvo en
signal åt hela Europa att tillvarataga de länge okända
eller missaktade skatterna i traditionen. Nyromantiken
tog sig med ifver saken an, och två af dess tyska
korförare, Achim von Arnim och Clemens Brentano,
uppträdde med "Des knaben wunderhorn", som på
Tysklands lyrik haft ett stort inflytande (jfr Heine,
"Die romantische schule"). I Tyskland har efter
"Wunderhorn" flerfaldiga samlingar utgifvits, såsom af
L. Erk, Büsching och von der Hagen. F. L. Mittler,
K. Simrock, F. Böhme och L. Uhland. Af dessa
samlingar äro de två senares de vigtigaste. I
synnerhet berömma tyskarna Uhlands samling, ehuru den
hvarken till omfattning eller hvad lärdom och kritisk
skärpa angår mäter sig med hvad dansken Grundtvig
skänkt sitt fädernesland. Erlachs samling är blott ett
stort, oordnadt magasin. Holländska samlingar utgåfvos
af Hoffmann von Fallersleben och J. F. Willems
m. fl. Bland engelsmän och skottar efter Percy märkas
D. Herd, E. Jamieson, W. Motherwell, J. Pinkerton,
J. Ritson och W. Scott; vidare W. E. Aytoun,
P. Buchan, J. H. Dixon, J. Gilchrist, A. Whitelaw
m. fl.; i Amerika F. J. Child. I England har nyligen
ett sällskap, "The folk-lore society", blifvit
stiftadt för traditionernas tillvaratagande. Frankrike
har ännu icke företett något
omfattande verk öfver sina folkvisor, men väl några
specialverk för särskilda landsändar, såsom D. Arbauds
(för Provence), J. Bujeauds (Poitou etc.), E. de
Coussemakers (franska Flandern) m. fl. De öfriga
latinska folken hafva icke häller ådagalagt något
synnerligt nit för sin folkpoesi. De bästa spanska
samlingarna äro utgifna af tyskar (F. Wolf och
C. Hofmann m. fl.); portugisiska folkvisor äro samlade
af Bellermann; italienska af G. Widter. Nygrekiska
folkvisor äro upptecknade af C. Fauriel. De
keltiska landen lära ega en utomordentlig rikedom
af såväl folkpoesi som folkmusik, om hvilken Th. de
la Ville-Marqués samling för Bretagne, som för
närvarande genomforskas af Bourgault-Ducoudray,
endast gifver en svag föreställning. Om Irlands
folkpoesi jfr J. Rodenberg: "Die harfe von
Erin" (1864); om Wales och dess "penillioner"
(smådikter) se samma författares "Ein herbst in
Wales" (1857). Äfven den slaviska folkpoesien
synes vara mycket rik; berömda äro de serbiska
visorna, som först samlades af Vuk Stephanovitj
Karadshitj (1824); de ryska hafva blifvit samlade
af P. von Goetze, J. Altmannvoch W. R. S. Ralston;
de böhmiska af F. L. Celakovsky; de vendiska af
L. Haupt och J. E. Schmaler. G. H. F. Nesselmann och
L. J. Rhesa hafva samlat litaviska folkvisor. Om
den finska "Kalevala" har Elias Lönnrot, hvilken
äfven utgifvit samlingen "Kanteletar", everldeliga
förtjenster. H. Neus har samlat estniska visor,
och L. Aigner ungerska.
Den första samlingen af danska folkvisor, "Et
hundrede utvaalde danske viser", utgafs 1591 af
Anders Söfrinssön Vedel, på uppmaning af Fredrik
II:s gemål, drottning Sofia. Denna "de hundra
visornas bok" blef af en djupt ingripande betydelse
i Danmarks nationella lif och har verkat vida
utöfver måttet af ett blott literärt alster. Vedel
gjorde sedermera ännu en samling "Ägteskabs- eller
elskovsviser", utgifven 1657 under titeln Tragica.
Mot slutet af 1600-talet utgaf den lärde Peter
Syv "de hundra visornas bok", förstärkt med ännu
ett hundra nummer. En mindre samling "Levninger
af middelalderens digtkunst" utgafs (1780–84)
af B. C. Sandvig och R. Nyerup. 1812–14 utgaf
den sistnämnde tillsammans med H. W. F. Abrahamson
och K. L. Rahbek en samling "Udvalgte danske viser
fra middelalderen", och 1821 offentliggjorde Nyerup
tillsammans med P. Rasmussen "Udvalg af danske viser
fra midten af det 16:de århundrede". – 1853 började
utgifningen af Svend Grundtvigs ännu oafslutade
"Danmarks gamle folkeviser", ett verk, som på sitt
område är oöfverträffadt, vare sig att man afser den
ojämförliga samlarekraft och den hemmastaddhet i
hela den äldre nordiska och allmänna literaturen,
om hvilka arbetet öfverallt bär vittne, eller de
skarpsinniga utredningar och sammanställningar,
med hvilka författaren leder sig fram till nya
resultat. En annan betydande dansk samling är E.
T. Kristensens "Gamle jyske folkeviser" (1871–75),
hvilka till största delen äro af den renaste och
mest äkta tradition. Äfven färöiska (Hammershaimb)
och isländska folkvisor hafva samlats. – I Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
