Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvisor - Folkvång, Nord. mytol. - Folkärna, socken i Kopparbergs län - Folkökning. Se Befolkningsstatistik - Folla. Se Fulla - Follen (Follenius), August, sedan Adolf Ludwig - Follikel, anat. - Follis aërostaticus och F. hydrostaticus - Folo, Giovanni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
började man jämförelsevis sent tillvarataga
folkvisor. Den första större samling, som der
utkom, är af Landstad (1853), hvilken i kritik
och lärdom ojämförligt öfverträffas af S. Bugge
(1858). Lindeman har mest sökt folkmelodier och har
funnit en betydande mängd.
I Sverige utfärdade redan Gustaf II Adolf, 1631, ett
påbud att bland andra "monumenter" skulle, genom,
presterskapets försorg, äfven folkvisor uppsökas och
räddas undan förgängelsen. Så vidt vi känna, blefvo
inga sådana visor samlade af presterna, och saken
låg fullständigt nere till detta århundrade. 1814–16
utgåfvo E. G. Geijer och A. A. Afzelius sin bekanta
samling "Svenska folkvisor från forntiden", för
hvilken de begagnat de uppteckningar, som L. Rääf
af Småland dels sjelf, dels genom bröderna Wallman
verkställt, äfvensom några af dem sjelfva samlade
visor och en del skillingstryck. Denna samling
har betydelse såsom den till tiden första i sitt
slag i Sverige, men dess värde i och för sig
har blifvit öfverskattadt. Den utgör icke något
sannt uttryck af den svenska folkpoesien, hvilken
derför icke träffas af Runebergs stränga ord (i
en recension af Samlade dikter af Euphrosyne,
1832, då Geijers och Afzelius’ arbete var det ända
i ämnet), att de svenska folkvisorna "äro så matta,
färglösa och obetecknade, att icke ett enda land med
oberoende cultur producerat något med dem i svaghet
jemförligt". 1834–42 följde A. I. Arwidssons samling
"Svenska fornsånger". äfven denna till stor del
byggd på Rääfs uppteckningar. Atterbom meddelade i
"Poetisk kalender" (1816) några folkvisor, och 1848
utgaf Afzelius "Afsked af svenska folksharpan med
bidrag till svenska folksångernas historia". 1880
utkom en, af R. Bergström och L. Höijer utgifven,
betydligt tillökad upplaga af Geijers och Afzelius’
ofvannämnda samling. Öfver hufvud har folkvisan
blifvit försummad i Sverige, och anledning finnes till
det antagandet att hvad som blifvit upptecknadt är
litet mot det, som kunnat eller ännu kan upptecknas
(enl. hvad Dybecks och Wiedes uppteckningar låta
antaga). En gryning till ett bättre har likväl på
senaste tid visat sig.
Folkvisan har haft sin tid och kan i viss mening icke
få den åter. Nutidens menniskor tillfredsställas
icke af hennes elementära känslolif, och den
mystifikation, som ligger deri att folkskalden
icke framsjunger sin stämning omedelbart, anstår
icke den moderne lyrikern, som lefver ett medvetet
personligt lif. Icke häller vilja vi i en lång följd
af strofer dröja vid och fördjupa oss i ett helt
enkelt episkt ämne; vi behöfva omvexling, rörelse och
fart äfven i poesien. Och huru stor musikens skuld
än är till folkmelodien, blifver denna för våra vid
genomkomponerad sång vana öron lätt monoton i sin
knappt tillmätta form. Allt detta hindrar icke, att
folkvisan är värd all pietet, och att forskningen bör
uppbjuda hela sin förmåga att berga hennes bortdöende
återstoder, både för hvad hon eger af ovansklig
skönhet och derför att ingen folkandes historia
blifver fullständig, der man gått henne förbi.
R. B.
Folkvång (Isl. Fólkvángr), Nord. mytol., Fröjas
boning. Ordet betyder krigshärens fält och
synes häntyda derpå att Fröja äfvenledes var
en stridsgudinna, hvilket ock bekräftas af den
utsagan att hon med Oden delar antalet af de på
valplatsen fallne. I Folkvång fanns salen Sessrymne.
Th. W.
Folkärna, socken i Kopparbergs län,
Näsgårds fögderi. Arealen 21,442 har. 4,444
innev. (1880). Konsistorielt pastorat af 2:dra kl.,
Vesterås stift, Hedemora kontrakt.
Folkökning. Se Befolkningsstatistik.
Folla. Se Fulla.
Follen (Follenius), August, sedan Adolf Ludwig,
tysk skriftställare, f. 1794 i Giessen, deltog 1814
i fälttåget mot Frankrike, öfvertog 1817 redaktionen
af en tidning i Elberfeld och hölls 1819–21 fängslad
i Berlin för deltagande i s. k. "demagogische
umtriebe". Han innehade sedan lärareplatser i
Schweiz samt blef, ehuru utan grund, 1843 i Zürich
anklagad för att arbeta i kommunistiska syften, och
med anledning deraf nekade honom badiska regeringen
(1845) tillstånd att bosätta sig i Heidelberg. 1847
köpte han ett slott i Thurgau. Död 1855. F. författade
åtskilliga dikter, riddareromanen Malegys und Vivian
(1829), ett romantiskt epos, Tristans aeltern,
m. m. samt utgaf öfversättningar och bearbetningar
(fragment af "Tristan och Isoide", "Nibelungenlied"
m. m.). Sex af honom skrifna qvicka sonetter An die
gottlosen nichts-wütheriche, fliegendes blatt von
einem verschollenen (1846) framkallade en literär
fejd med Ruge. – F:s broder Karl F., f. 1795, skref
under sin studenttid åtskilliga politiska visor,
som rönte mycket bifall, men äfven ådrogo honom
förföljelse. Efter att under några år hafva varit
bosatt i Schweiz såsom lärare utvisades han 1824
derifrån, på begäran af den preussiska regeringen,
och utvandrade då till Nord-Amerika, hvarest han fick
anställning som lärare i tyska språket vid Harvard
college i Boston. Han utgaf äfven en Practical
grammar of the german language (13:de uppl. 1848). Död
1840.
Follikel (Lat. folliculus, påse, hölje, af follis,
säck), anat., gammalt namn på mycket olika anatomiska
föremål, såsom slutna blåsor, säckformiga höljen för
de i huden insänkta hårrötterna, säckformiga körtlar
(dels enkla och raka, dels slingrande) m. m.
Follingbo, socken i Dede ting af Gotlands norra
härad, Gotlands län. Arealen 3,593 har. 524
innev. (1880). F. utgör, jämte Akebäck, ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Visby stifts
norra kontrakt.
Follis aërostaticus och F. hydrostaticus, föråldrade
apparater afsedda att åskådliggöra, den förre
lufttryckets, den senare vattentryckets större verkan
på en större yta.
Folo, Giovanni, italiensk kopparstickare. f. 1764,
d. 1836 i Rom, var först lärjunge af Volpato,
men utbildade sig sedermera efter E. Morghen. Han
öfvergick från punkteringsmaneret till det egentliga
grafstickelarbetet och förstod i synnerhet att
uppfatta och troget återgifva Rafaels stil. Bland
F:s mästerverk må nämnas Madonna dei candelabri och
Marias förmälning, efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
