Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornhögtyska - Fornjot, Nord. mytol. - Fornkunskap (Arkeologi) - Fornlemningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af hedniskt innehåll (mest trollformler). Den öfriga,
rätt omfångsrika, men till innehållet skäligen
värdelösa literaturen utgöres hufvudsakligen
af öfversättningar, mestadels af uppbyggligt
innehåll: bibelöfversättningar och kommentarer
(t. ex. Notkêrs psalmkommentar på alemannisk
dialekt från omkr. 1000), s. k. evangelieharmonier
(sammanarbetningar af de 4 evangelierna,
t. ex. den östfrankiska dialektens hufvudarbete,
den s. k. "Tatian" från 800-talet), predikningar,
formulär till bikt, dop, eder (t. ex. den
bekanta af Ludvig den tyskes här afgifna eden
vid Strassburg 842), trosbekännelser och böner
m. m. samt en mängd gloss-samlingar (t. ex. de
s. k. "Keronska glossorna", på alemannisk dialekt
från 700-talet). Formen är ofta poetisk; stundom
förekommer alliteration, t. ex. i den bajerska dikten
"Muspilli" (en beskrifning på verldens undergång),
i den från 700-talet härstammande "Hildebrandslied"
(till hvilken dialekt detta stycke, eller rättare
sagdt fragment, hör är osäkert) samt i de hedniska
trollformlerna. Det enda större originalarbete, som
finnes, och hvilket följaktligen är fornhögtyskans
ojämförligt vigtigaste literaturalster, är den rimmade
evangelieharmoni, som på 800-talet författades af
munken Otfried från Weissenburg (rhenfrankisk
dialekt). Jfr för öfrigt P. Piper: "Die sprache
und literatur Deutschlands, Band I (1880).
Ad. N-n.
Fornjot, Nord. mytol., ett urgammalt, demoniskt väsende
bland jättarna. Namnet har uppfattats antingen
såsom Forn-jot, den åldrige jätten, eller såsom
For-njot, d. v. s. den först njutande, den förste
egaren. Den förstnämnda uppfattningen synes hafva
företrädet. Fornjot hade tre söner, Lä (Hlér), Låge
(Logi) och Kåre (Kári), hvilka herska öfver hafvet,
elden och vinden. – Lä har enligt sagan sin boning
på Läsö. – Låge kallades äfven Hålåge (den högväxte
Låge, d. v. s. den högt fladdrande lågan); efter honom
vardt Norges nordligaste del benämnd Hålågaland, det
nuvarande Helgeland. Hans maka var Glöd, deras döttrar
Aska och Eldmörja (Eisa, Eimyrja). – Kåre hade en
son Froste, en sonson Snö o. s. v. – Man finner i
alla dessa namn tomma personifikationer af en mängd
naturföreteelser. En halfmytisk äfventyrssaga "Om
Fornjot och hans ättmän" uppräknar hans afkomlingar
ända ned i den historiska tiden; och emedan man
fordom fattade sagans uppgifter såsom fullt säkra
och sanna, har man ända in i senare tider låtit vår
historia börja med Fornjotska ätten, som dock numera
rättvisligen blifvit återförvisad till mytens område.
Th. W.
Fornkunskap (Arkeologi) är, i vidsträckt
betydelse, kännedomen om ett folks forntid, dess
historia, fysiska, andliga och sedliga utveckling;
i inskränkt mening vetenskapen om de alster af
forntidens konstskicklighet, som bevarats åt
oss; kunskapen om fornsakerna. Utbildad till
full vetenskaplighet sysselsätter sig denna
fornsakskunskap med typerna, d. v. s. de för
vissa skeden eller folk karakteristiska föremålen,
med deras utveckling och inbördes förhållande. Om
man med forntiden menar hela den förkristna
tiden och kulturen, eller den omätliga tidrymd i
historien, som sträcker sig från första spåren af
menniskans tillvaro till den väldiga brytning i hela
utvecklingen, som förorsakades af vestromerska rikets
störtande (476) och uppkomsten af kristlig-germanska
stater, blir naturligtvis fornkunskapens ämne
omätligt. Hvarje folk får sin särskilda fornhistoria,
och det uppstår t. ex. en indisk, en fenicisk,
en babylonisk, en assyrisk, en biblisk, en romersk,
en nordisk fornkunskap. Fornkunskapen kan ock delas
i flere stora afdelningar, såsom den klassiska, som
omfattar de gamla kulturlanden Grekland och Rom;
den bibliska; den kristliga (kyrkliga) och den
förhistoriska, som behandlar det skede af folkens
utveckling, från hvilket vi icke hafva några samtida
skriftliga anteckningar, och som först i nyare tider
börjat vetenskapligt undersökas. Enligt hvad den
förhistoriska fornkunskapen gifver vid handen, kan
forntiden indelas i fyra utvecklingsskeden: 1:o) den
paleolitiska perioden l. den oslipade flintans tid;
2:o) den neolitiska perioden l. den slipade flintans
tid (dessa bägge perioder kallas ock med ett gemensamt
namn stenåldern); 3:o) bronsåldern; 4:o) jernåldern.
A. B. B.
Fornlemningar kallas de alster af mensklig
verksamhet eller konstfärdighet, som härröra från
forntiden och tjena till att belysa dess historia
och kulturutveckling. Från de ödsliga stränderna vid
Norra ishafvet till tropikernas solbelysta land, i
nästan alla af menniskofot trampade trakter vittna väl
bevarade fornlemningar om ett bildningsstadium, som
helt och hållet tillhör det förflutna, och som endast
genom ett noggrant studium af dessa fornlemningar
kan blifva närmare kändt. Fornlemningar äro antingen
lösa, såsom vapen, verktyg, husgeråd, grafkärl,
prydnader o. d. (ofta kallade fornsaker), eller fasta,
såsom byggnader, grafhögar, befästningar o. d. De i
Sverige anträffade fasta fornlemningarna från den
förhistoriska tiden äro hvarandra till form och
bestämmelse olika under olika tidsskeden. Från
stenåldern finnas tre slags grafvar: Stendösar
l. dösar (se Dös), grafkammare, hvilkas väggar
bildas af tjocka, på kant festa stenar, och hvilkas
tak utgöres af ett stort stenblock; Gånggrifter
l. jättestugor, byggda på samma sätt som dösarna,
men större (ända till 7 m. långa) och utmärkta genom
en ofta ganska lång, täckt gång samt vanligen dolda
i en jordhög; Hällkistor, stora, aflångt fyrsidiga
stenkistor, till storlek och byggnadssätt lika
kammaren i en gånggrift, men utan gång och vanligen
byggda af tunnare hällar. Grafvarna från bronsåldern
äro vanligen betäckta af en hög, som antingen är
bildad hufvudsakligen af sand och jord eller består
endast af kullersten; de ligga oftast på någon höjd
med fri utsigt öfver hafvet eller annat större
vatten. Stundom äro rösena omgifna af en fotkedja af
stora runda block. Rösenas storlek vexlar betydligt,
från omkr. 4 m. till 45 m. i genomskärning; de äro än
runda, än aflånga. Från jernåldern finnas än runda,
än fyrkantiga, aflånga eller qvadratiska, grafhögar
eller rösen, antingen försedda med eller saknande
fotkedja, än stora,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
