Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornnordiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historiska sinne, hvilket också på ett framstående sätt
gifvit sig ett uttryck i folkets prosaiska
literatur, hvars yppersta alster äro de berömda
sagorna, såsom berättelser af såväl verkligt som
diktadt innehåll benämnas. Den historiska dråpans
skald och sagoberättaren måste nödvändigt ega mycket
gemensamt, och ofta hafva de säkerligen varit förenade
i en person. Skalden i synnerhet färdades omkring i
främmande land, och det var följaktligen också han och
andre färdlystne män, som hemförde det rikhaltigaste
ämnet äfven för den prosaiska traditionen. Från
en konstlös början utvecklade sig denna småningom
till en viss fasthet och afrundning samt nådde
en hög grad af fulländning, så att slutligen den
skriftlige upptecknaren i många fall endast behöfde
lägga den sista ordnande handen vid den traditionella
berättelsen, i hvilken vanligen äfven en stor mängd
skaldevisor inströddes för att styrka framställningens
trovärdighet. Sagoliteraturens innehåll är i främsta
rummet en framställning af isländska förhållanden samt
af moderlandet Norges konungahistoria, hvarjämte en
och annan saga äfven förtäljer märkliga händelser
bland andra folk, med hvilka isländingar kommo i
beröring. Det är företrädesvis på detta historiska
område, som den fornnordiska sagan utvecklat den
rikaste blomstringen och framalstrat mästerverk,
värda att i sitt slag både till innehåll och form
anses såsom klassiska. Den egentliga isländska
sagoskrifningen började omkr. år 1120 och fortgick
till inemot slutet af 14:de århundradet; hennes
guldålder kan anses infalla i 13:de seklets första
hälft. Naturligtvis, spårar man äfven hos denna
literaturgren, under dess tvåhundraåriga tillvaro,
såväl en utveckling till mognad och blomstring som
ock ett aftynande. De äldsta uppteckningarna lemna
mera en krönikeartad öfversigt än en egentlig,
utarbetad historia, och efter blomstringstiden
förlorar sig det ymniga sagoflödet slutligen i en torr
annalistisk sandöcken. Men såsom ett helt betraktad
företer sagoskrifningen många egendomliga förtjenster,
hvilka hos dess flesta verk äro af ett mycket högt
värde. Den historiska sagan utmärker sig i främsta
rummet för en fullt objektiv, opartisk hållning,
och äfven i de få fall, då vi känna författarens
person, träder denna helt och hållet i bakgrunden. I
många fall, då sagans ämne under den måhända genom
flere slägtled fortgående öfverlemningen antagit en
någorlunda bestämd form i sagomännens (de muntliga
berättarnas) mun, kan man ej häller tala om egentligt
författareskap i detta ords nutida betydelse. Till
framställningen, hvars riktighet ofta styrkes genom
åberopande af skalder eller andra kände hemulsmän,
höra ock noggranna tidsbestämningar och skildringar
af händelsernas skådeplats, äfvensom fullständiga
redogörelser för de handlande personernas såväl
härkomst som utseende och skaplynne. I synnerhet
äro dessa karakteristiker, ehuru alltid utförda i
några få ord, särdeles beundransvärda för sin finhet
och träffsäkerhet. Sagans uppkomst ur den muntliga
traditionen har ock åt sjelfva uttryckssättet meddelat
vissa egendomligheter samt skapat en stil, som gör sig
gällande äfven i de verk, hvilkas uppkomst mera är att
tillskrifva den enskildes forskning än den folkburna
berättelsen. Denna stil är enkel och okonstlad,
har inga långa periodbyggnader, utan nyttjar
företrädesvis en parataktisk ordfogning samt erinrar
äfven genom den ofta använda samtalsformen om
hvardagsspråket. Allt detta förlänar åt framställningen
en dramatisk liflighet och framkallar, i förening
med den ofta konstnärliga grupperingen af ämnet,
både ett kulturhistoriskt och estetiskt intresse,
som i styrka kan mäta sig med intrycken af hvilken
annan literatur som hälst. Den nu gjorda skildringen
gäller företrädesvis den historiska sagan; men i
viss mån träffar man samma egenskaper såväl i de på
inhemska fornqväden grundade mytiskt-heroiska sagorna,
som i de af utländskt innehåll uppfyllda romantiska
berättelserna, hvilka båda grupper så flitigt odlades
under sagoskrifningens senare skede, att de kunna och
böra uppställas som sidoordnade afdelningar jämte
den historiska sagan. – Den historiska flocken af
sagor indelas lämpligen i: 1. sådana, som handla
om isländska förhållanden; 2. norska konungasagor
och 3. sagor om andra land. – Uti inskränktare
mening utgöras de isländska sagorna dels af sådana,
som angå landet i dess helhet, dels af slägtsagor
och lefnadsbeskrifningar. Till den förra gruppen
räkna vi den bekanta "Islendingabók" af Are Frode
(se d. o.), den nordiska historieskrifningens fader,
hvars ifrågavarande arbete lemnar en med mycken kritik
affattad öfversigt af landets äldsta historia. Are
påbörjade äfven den märkliga "Landnámabók", ett
arbete om Islands kolonister och deras ätter,
hvilket fortsattes af Sturla Tordsson
m. fl. samt innehåller omkring 3,000 personnamn och
1,400 ortnamn. Till Islands allmänna historia höra
vidare den om kristendomens införande på ön handlande
"Kristnisaga", till hvilken åtskilliga "biskopssagor"
och legendsamlingar ansluta sig, samt den s. k. "Stora
Islendingasagan" eller "Sturlungasaga", som till
större delen är författad af Sturla Tordsson och
innehåller Islands historia från 1120 till 1284. –
De isländska ättesagorna lemna, med få undantag,
skildringar af tilldragelser från landets bebyggande
till omkr. år 1030 – en tidrymd, som till följd af
sjelfva kolonisationen, införandet af en ny lära och
andra medverkande orsaker var rik på vigtiga händelser
och lemnade ett rikhaltigt och lockande ämne för
traditionen. Dessa sagor grupperas lämpligast efter
händelsernas skådeplats och ordnas sålunda efter
de fjerdingar, i hvilka Island var indeladt. Till
sydfjerdingen höra endast "Flóamannasagan" och
"Nialssagan". Den senare anses med rätta för den
yppersta isländska slägtsagan, med hänsyn såväl
till stil och språk som till karaktersskildring och
ämnets konstnärliga anordning, hvarjämte den gifver
många vigtiga upplysningar både om lif och seder
samt framför allt om rättsväsendet på Island. – Till
vestlandet höra "Egils saga" om den förut nämnde
skalden och kämpen Egil Skallagrimsson, likaledes en
af de yppersta ättesagorna, klassisk till form och
innehåll; "Gunnlög Ormtungas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
