Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornnordiska literaturen - Fornnordiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydenhet att uppvisa. Bland de på inhemsk grund
uppvuxna alstren må i främsta rummet nämnas de
gamla lagsamlingarna. Islands äldsta lagbok kallas
"Grågås" (se d. o.) och föreligger i två ganska olika
uppteckningar. Efter Islands förening med Norge
fick landet en ny lag, kallad "Håkonsboken" eller
(för sina stränga straffbestämmelser) "Jernsida",
hvilken dock snart aflöstes af den s. k. "Jonsboken",
som antogs på altinget 1281. – Bland gammalnorska
lagar märkas "Frostatings"-, "Gulatings"-,
"Edsivatings"- och "Borgartingslagarna"; "Den äldre
och yngre köpstads- l. Bjärkö-rätten"; "Hirdskrå",
innefattande lagbestämmelser för konungens hird,
m. fl. – Till vetenskapliga skrifter hör "Den yngre
eddan l. Snorres edda", som innehåller regler för
skaldekonstens utöfvande, samt den likaledes berömda
norska skriften "Konungs skuggsjá" (konungaspegeln)
från förra hälften af 13:de årh., i hvilket
filosofiskt-didaktiska arbete den på höjden af sin
tids bildning stående författaren företrädesvis
behandlar politiska och etiska spörsmål och gör
detta på ett sådant sätt och i ett sådant språk, att
boken kan anses såsom en af literaturens förnämsta
prydnader. – På det teologiska området märkas:
"Stjórn", en parafras af Gamla testamentets historiska
böcker, med inflickade tillsatser från kyrkofäderna
och andra; "Isländska homilier" l. "Homiliubok",
hvars handskrift, förvarad i Stockholms k. bibliotek,
är i språkligt afseende synnerligen dyrbar, såsom
en af de aldra äldsta nu befintliga; "Gammel norsk
homiliebog" och "Elucidarius", äfvenledes af vigt
för handskrifternas ålder, m. fl. – Man har äfven
qvar några geografiska småskrifter, grammatiska
afhandlingar, stödjande sig på Priscianus och Donatus,
samt slutligen på det matematiska området några
uppsatser af astronomiskt och kalendariskt innehåll,
samlade i den s. k. "Rimbegla", samt en skrift,
benämnd "Algorismus", hvilken handlar om de arabiska
taltecknen samt åtskilliga räknesätt.
Norrönaliteraturens historia är antingen i sin
helhet eller till väsentliga delar skildrad i många
arbeten, af hvilka de vigtigaste äro: P. E. Müller,
"Sagabibliothek" (1817–28); Rudolf Keyser,
"Nordmændenes videnskabelighed og literatur
i middelalderen" (1866); N. M. Petersen, "Den
oldnordiske literaturs historie (1866); K. Maurer,
"Ueber die ausdrücke: altnordische, altnorwegische
und isländische sprache" (1867); G. Storm, "Snorre
Sturlassons historieskrivning" (1873); C. Rosenberg,
"Nordboernes åndsliv" (2 bd., 1878–80). En
fullständig bibliografi till denna literatur
är utgifven af Th. Möbius i "Catalogus librorum
islandicorum et norvegicorum aetatis mediae" (1856)
samt i det dithörande supplementet, "Verzeichniss
der auf dem gebiete der altnordischen sprache und
literatur von 1855 bis 1879 erschienenen schriften" (1880).
Th. W.
Fornnordiska språket är den vanliga, ehuru
icke fullt lämpliga benämningen på det tungomål,
hvarpå den fornisländska och fornnorska
literaturen blifvit författad, och hvilket ännu i
dag, med obetydliga förändringar, talas på
Island. Med namnet "fornnordisk" har man
velat beteckna detta språk såsom en gång gemensamt
för hela Skandinavien och tillika såsom
stamspråk för alla yngre nordiska språk: svenska,
danska, norska o. s. v. Dessa åsigter om
i fråga varande tungomål hyllades af de store
språkforskarna Rask och Jakob Grimm, hvilka
ock använde ofvanstående benämning (D.
oldnordisk, T. altnordisch) i sina grammatiska
arbeten. Till följd deraf hafva, med få undantag,
Skandinaviens och Tysklands lärde ända
till närvarande tid i sin grammatiska terminologi
begagnat detta uttryck, ehuru det numera
bör tagas i en väsentligen modifierad betydelse.
Senare tiders forskningar hafva nämligen till
fullo visat, att fornsvenskan och forndanskan lika
litet kunnat utveckla sig ur det "fornnordiska"
språket som detta ur de förstnämnda, och att
östnordiskan (svenska och danska) samt
vestnordiskan (norska och isländska) måste betraktas
såsom sidoordnade grenar, sprungna ur ett
gemensamt stamspråk. Detta stamspråk finna vi
icke i några till vår tid bevarade skandiska
handskrifter, enär äfven de allra äldsta bland dessa
förete en bestämdt utpräglad dialektskilnad.
Deremot hafva vi i de äldsta nordiska runristningarna
sparsamma rester af ett för hela
Skandinavien och alla nordiska munarter gemensamt
grundspråk. Då emellertid dessa runristningar
uppvisa ett inskränkt ordförråd och vackla i
ljudbeteckning, samt deras läsning och tydning
ännu i mycket äro ovissa, måste språkforskaren i
de ojämförligt flesta fall rådfråga den genom
handskrifter räddade fornliteraturen, företrädesvis
den isländska. Dennas tungomål, om än i
vissa afseenden uppvisande en yngre ståndpunkt
än fornsvenskan och forndanskan, företer dock i
det hela vida större fasthet och regelbundenhet
och kan sålunda mången gång vara ställföreträdare
för ett fornnordiskt stamspråk i ordets
egentliga mening. – Hos de gamle författarna
finner man flere olika namn på det fornnordiska
språket. Benämningen dansk tunga (Isl. dönsk
tunga) nyttjades af de gamle isländarna för att
beteckna hela det skandinaviska språkområdet
utan afseende på dialektiska skiljaktigheter,
endast i motsats till andra tungomål, vare sig af
germanskt eller annat ursprung. Med samma
vidsträckta etnografiska betydelse förekommer i
gamla literaturen äfven uttrycket norröna tunga
(Isl. norrœna tunga), men vanligare nyttjades
det i den inskränktare bemärkelsen af Norges
och Islands fornspråk, och denna benämning vore
sålunda den lämpliraste att åter upptaga. Man
har äfven kallat norröna språket isländska, på
grund af dess fortlefvande på Island, samt
fornnorska (N. och D. oldnorsk), af det skäl att
språket borde benämnas efter moderlandet och
icke efter en koloni. Gammalgötiska,
åsaspråket m. fl. benämningar förekomma ock,
men hafva ej vunnit efterföljd.
Det fornnordiska tungomålet tillhör den
germanska grenen af den stora indo-europeiska
språkstammen. Bland de sydgermanska språken
visar gotiskan största frändskapen till fornnordiskan,
och deras ljudförhållanden förete mycken
likhet. Äfven med lågtyska munarter finnas
många beröringspunkter. Norrönan skiljer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
