Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornyrdalag - Fornåsa, socken i Östergötlands län - Fornäs, den östligaste punkten på norra Jyllands fastland - Foroneios, grek. hjeltesag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstlösa folkdiktningen, äro affattade. I nutida
skrifter användes emellertid ordet i en helt annan
och vidsträcktare betydelse, enär man ansett det vara
en lämplig gemensam benämning för de olika versslag,
som blifvit använda i den nämnda folkpoesien, och
af hvilka de vigtigaste äro kviðuháttr, ljoðaháttr
och málaháttr (háttr, versslag). Fornyrdalaget
skiljer sig från de andra i nordens gamla skaldskap
förekommande hufvudmetra, drottqvädet och
runhenda, väsentligen derigenom att det saknar såväl
stafvelserim eller assonans som slutrim. Deremot
är alliterationen lika oeftergiflig i fornyrdalaget,
som i de öfriga versslagen, hvarjämte en fast
strofbyggnad äfvenledes är för dem alla gemensam. Ett
väsentligt kännetecken för allt fornyrdalag har man
äfven velat finna deri att dess rytmiska byggnad i
främsta rummet hvilar på ordens eller stafvelsernas
tonvigt, men ej på deras qvantitet, hvilken deremot
ligger till grund för versbyggnaden i drottqväde och
runhenda. I allra senaste tider hafva röster höjts
(särskildt af den tyske språkforskaren E. Sievers)
mot den vanliga uppfattningen af fornyrdalaget,
och man har uttalat den åsigten att äfven detta
hvilar på bestämda lagar om stafvelsernas antal och
qvantitet, om det än rörer sig i friare taktformer än
konstdiktningens strofer. Då emellertid dithörande
undersökningar ej äro afslutade, masta man ännu
fasthålla vid det vanliga uppfattningssättet. –
Kviðuháttr, som man äfven, ehuru mindre lämpligt,
plägat benämna starkadarlag, är tvifvelsutan
den äldsta formen af fornyrdalag. Det nyttjades
företrädesvis i dikter af rent episkt innehåll (en
sådan berättande dikt kallas kviða) och består
af åttaradiga strofer (s. k. visor), i hvilka hvart
och ett af de fyra vers-paren sammanhålles till
en enhet genom alliterationen. I hvarje versrad
fordras två takter, hvardera innehållande en
starkt betonad stafvelse. Rytmen består af dessa
betoningar, som uppbära taktslaget. Den betonade
stafvelsen är sålunda ensam tillräcklig att fylla
takten, men kan ock åtföljas af flere eller färre
tonlösa stafvelser, i mån af det större eller mindre
eftertryck, som vid ett riktigt framsägande af versen
kan tilldelas tonstafvelsen. Ofta står framför första
taktslaget ett tonlöst ord, som är att betrakta som
upptakt. Naturligtvis få de obetonade stafvelserna ej
vara så många, att deras framsägande vore omöjligt
utan öfverskridande af taktslagens vederbörliga
antal. Ett lämpligt exempel på kviðuháttr hafva vi
i följande strof ur "Valans spådom":
Önd | (þau né) áttu,
óð | (þau né) höfðu,
lá | (né) laeti
(né) litu | góða;
önd | (gaf) Óðinn,
óð | (gaf) Hoenir,
lá | (gaf) Loðurr
(ok) litu | góða.
I detta exempel äro alliterationsstafvarna antydda
genom fetstil samt upptakterna och andra tonlösa
ord ställda inom parentes. – Ljóðaháttr nyttjades
företrädesvis i sånger (Isl. ljóð) af
dialogisk form äfvensom i gnomiska
dikter. Hvarje strof består der af sex versrader,
och hvarje halfstrof utgöres således af 1. ett
medelst alliteration förenadt verspar, med två
taktslag i hvarje versrad samt 2. en långvers, som
vanligen har tre (någon gång två) taktslag och
alltid bildar ett alliterationssystem (med två
eller tre stafvar) inom sig sjelf. Om sista
hufvudbetoningen i långversen hvilar på näst sista
stafvelsen i versraden, måste denna stafvelse vara
kort; hvilar sista hufvudtonen på långversens
sista stafvelse, måste denna vara lång; hvilar
sista hufvudtonen på tredje stafvelsen från slutet,
är längden af penultima likgiltig. För öfrigt
kan i allmänhet sägas, att friheten i versbyggnaden
är nästan ännu större här äri i kviðuháttr.
Ett exempel på ljóðaháttr lemnar följande strof ur
"Den Höges sång":
Deyr | fé,
deyja | fraendr,
deyr | sjálfr it | sama;
(en) orðs tirr
deyr | aldrigi
hveim er sér | góðan | getr.
Málaháttr förekommer sällan
i forndikterna och är egentligen en utvidgning af
kviðuháttr. Äfven i málaháttr är strofen åttaradig,
men versraderna hafva tre taktslag, och i vissa
dikter tror man sig äfven spåra vissa regler i
afseende på qvantiteten hos de versraden slutande
stafvelserna. I eddans "Atlessånger" och "Hamdismål"
finner man kviðuháttr och málaháttr blandade om
hvarandra; i vissa afdelningar af sångerna är dock
málaháttr rådande, och på ett eller annat ställe
användas likasom tillfälligtvis assonanser, hvarigenom
detta versslag kan sägas bilda en öfvergang till
drottqvädet. I skaldepoesien möter oss málaháttr
såsom en åttaradig strofbyggnad, med regelbundet fem
stafvelser i hvarje versrad, såsom följande strof ur
"Bjarkamål" utvisar:
Gramr enn gjöflasti
goeddi hirð sina
Fenju forverki,
Fáfnis miðgarði,
Glasis glóbarri,
Grána fagrbyrði,
Draupnis dýrsveita,
dúni grafvitnis. Th. W.
Fornåsa, socken i Östergötlands län, Bobergs
härad. Arealen 2,536 har. 916 innev. (1880). Jämte
Lönsås utgör F. ett konsistorielt pastorat af 3:dje
kl., Linköpings stift, Gullbergs och Bobergs kontrakt.
Fornäs, den östligaste punkten på norra Jyllands
fastland, 7,42 km. n. n. ö. om Grenå. Fyrtorn.
Foroneios (Lat. Phoroneus), grek. hjeltesag.,
son af Inochos, herskare öfver Argos, der han efter
sin död dyrkades såsom heros och sades hafva varit
den förste, som sammanfört menniskorna i gemensamma
bostäder, lärt dem eldens bruk och öfver hufvud
grundlagt den äldsta kulturen. Äfven skall han hafva
i Argos infört Heras (Junos) dyrkan. Efter honom
benämndes argiverna hos skalderna stundom
foronider (Grek. foroneidoi). A. M. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
