Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foscari, förnämlig veneziansk ätt från Mark Treviso - Foscarini, Marco - Foscolo, Ugo Niccolò
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
doge i Venezia 1423–57. Han åvägabragte ett
förbund mellan Venezia. Florens, Ferrara, Mantua
och Ravenna mot det i Milano herskande huset
Visconti och tilltvang sig 1441 en fred, i hvilken
Venezia vann Brescia, Bergamo, Peschiera och andra
städer. Äfven Ravenna kom icke långt derefter under
dess välde. Venetianska republikens makt nådde
under F. sin höjdpunkt. Likväl hade han ett starkt
parti emot sig, som bragte det derhän att hans
son Jacopo blef anklagad för att hafva mottagit
gåfvor af främmande furstar, underkastad tortyr
och landsförvist. Sjelf blef F. aflägsnad från sitt
ämbete d. 25 Okt. 1457 och afled d. 1 Nov. s. å. –
Byron har poetiskt behandlat dogen F:s och hans sons
sorgliga öde i "The two Foscari" (1821).
Foscarini, Marco, doge i Venezia, f. 1695, d. 1763,
beklädde 1762–63 doge-värdigheten. F. författade en
utmärkt veneziansk literaturhistoria, hvaraf endast
en del utkom (1752).
Foscolo, Ugo Niccolò, italiensk skald, patriot och
lärd, föddes d. 26 Jan. 1779 (enligt venezianska
stilen 1778, hvaraf de stridiga uppgifterna om hans
födelseår härröra) på Zante, en af de Joniska öarna,
hvilka då lydde under den venezianska republiken. Hans
hänförelse för antiken tog sig tidigt uttryck i
den i alfieriansk stil hållna tragedien Tieste,
som 1797 med stort bifall uppfördes i Venezia, dit
han öfverflyttat med sin moder. Efter republikens
fall s. å. begaf sig F. först till Toscana och
sedermera till Milano, den cisalpinska republikens
hufvudstad, der han lät inskrifva sig som frivillig
i den lombardiska armén. Sedan denna republik dukat
under för de tyska vapnen, inneslöts F., jämte den
franska armén under Massena, i Genua, under hvars
belägring han skref ett af sina yppersta lyriska poem,
odet A Luigia Pallavicini. Vid det möte af deputerade,
som Napoleon 1801, efter den cisalpinska republikens
återupprättande, utlyste i Lyon, i afsigt att gifva
nämnda republik nya former, utsågs F. till medlem af
deputationen, och han skref vid detta tillfälle sin
manligt dristiga och af patriotisk smärta genomträngda
Orazione a Bonaparte pel congresso di Lione. 1802
utkom hans i brefstil hållna roman Ultime lettere
di Jacopo Ortis och 1803 hans öfversättning från
Catullus, La chioma di Berenice. 1807 utgaf han sitt
förnämsta poetiska arbete, I sepolcri, samt en på
"versi sciolti" utförd öfversättning ur Iliaden
och skref dessutom några artiklar för tidskriften
"Annali di scienze e lettere". 1808 utnämndes han till
professor i vältalighet vid universitetet i Pavia och
höll vid sin installation den berömda föreläsningen
Dell’ origine e dell’ ufficio della letteratura, hvari
han, strängt hållande på literaturens och vetenskapens
värdighet, underlät det sedvanliga loftalet öfver
Napoleon. Sedan samtliga professurerna i vältalighet
blifvit indragna, begaf sig F. till Toscana, der
han vid Bello Sguardo började L’inno alle grazie,
hvartill han fick väckelsen af Canovas berömda grupp,
som framställer behagens gudinnor. 1811 uppfördes
hans andra tragedi, Ajace, i hvilken man trodde sig
se förtäckta politiska
anspelningar, och hvars uppförande på scenen derför
förbjöds. Äfven den 1813 uppförda tragedien
Ricciarda sökte man göra misstänkt. Då 1814 det
Napoleonska väldet lutade till fall, tog F. å nyo
krigstjenst och utnämndes af styrelsen i Milano
till sqvadronschef. Efter de allierades seger,
gick han med i frivillig landsflykt (Mars 1815)
först till Schweiz, der han på latin, imiterande
den gammaltestamentliga stilen, utgaf Didymi Clerici
prophetae minimi Hypercalypsis, i hvilken han gisslar
sitt fäderneslands lycksökare, och derifrån till
England, dit han anlände i September 1816, och der
han rönte ett aktningsfullt mottagande samt mäktigt
beskydd. Han förvärfvade der stort anseende med
sina Saggi sul Petrarca (samlade 1823), och hans
i London hållna föreläsningar öfver den italienska
literaturen inbragte honom äfven en förmögenhet, som
dock snart förslösades på ruinerande företag. Bragt
i ekonomiskt obestånd, måste han för sitt uppehälle
skrifva tidningsartiklar samt företal till engelska
upplagor af Italiens klassiske författare. Sålunda
tillkommo Discorso storico sul testo del Decamerone
samt Discorso sul testo della Commedia di Dante
Allighieri. Under ansträngande arbeten och en
fattigdom, som dock något lindrades af hans vänner
i det nya fosterlandet, angreps han af en svår
vattensot, som slutade hans dagar d. 14 Sept. 1827
i Turnham Green (nära London). Hans stoft fördes
senare af hans landsmän till den af honom i dikten
"I sepolcri" besjungna kyrkan Santa Croce i Florens.
F:s stora betydelse har sin grund i en sig aldrig
förnekande patriotism, som ställde honom främst
i ledet bland dem, hvilka, med svärd eller penna,
stredo för Italiens sak, och slutligen förde honom
i landsflykt, då hans okufliga karaktersfasthet ej
tillät honom dagtinga med sin öfvertygelse. Hans
största förtjenst som skriftställare ligger i hans
sträfvan att från akademiernas frasmakeri och
tomma ordstrider höja sitt lands literatur till
en samhällsmakt, till en verksamt ingripande
faktor i det medborgerliga och politiska lifvet,
till ett medel för sitt fosterlands nationella
pånyttfödelse. De motsägelser, som spåras i denne
stolte och frihetsälskande, men tillika lätt hänförde
och lidelsefulle mans både lefnad och skrifter,
delades af hela det ur sin långa politiska dvala
nyväckta Italien, som i fransmännen lärt älska sina
välgörare och på samma gång hata sina herrar. Den
plågsamma känslan af denna motsägelse fick sitt
lifligaste uttryck i F:s skriftställareverksamhet,
som mäktigt bidrog att låta det italienska folket rätt
djupt känna smärtan och harmen öfver sin ofrihet och
förnedring. Som en den italienska pånyttfödelsens
apostel har F. också blifvit ställd närmast i rad
med Dante, Macchiavelli och Alfieri. – Af F:s många
arbeten är det i synnerhet två, som äro kännetecknande
för hans skaldskap: romanen "Ultime lettere di Jacopo
Ortis" samt dikten "I sepolcri". Den förra, med sin
till pessimism och verldsleda lockande förtviflan,
som stundom får ett väl deklamatoriskt uttryck, var
länge ödesdiger för den italienska ungdomen, likasom
"Werther" för den tyska. Sången "I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
