Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fossil. 2. Subst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lim m. m. –, och de derigenom uppkomna tomrummen
fyllas vanligen efterhand med småningom inträngande
mineraliska ämnen, hvarigenom en förstening i
egentligaste bemärkelse uppkommer. Det vanligaste
försteningsmedlet är kolsyrad kalk, som äfven
oftast utgör hufvudbeståndsdelen i de delar af
djurkroppen, som äro egnade att förstenas. Stundom
tillgår försteningen så, att det ämne, som bildade
djurkroppens fasta delar, helt och hållet
undantränges och genom en pseudomorfos ersättes med
något annat. Så finner man i Skånes alunskiffer
trilobiternas kalkskal ersatta af svafvelkis, och
i kritlagren äro sjöborrarnas kalkskal ej sällan
förvandlade till flinta. Deremot kunna djurkroppens
lösa delar under inga förhållanden förstenas,
ehuru det bland allmänheten är en ganska utbredd
föreställning att så kan ske, och man ofta får höra
talas om fynd af hela djur, hvilka skulle blifvit
fullständigt förvandlade till sten. Någon gång kunna
dock, under gynsamma omständigheter, lemningar äfven
af dem bevaras tämligen länge under form af likvax
(adipocire). Det har till och med uppgifvits, att
man i Böhmens siluriska lager funnit cephalopoder,
som i sina skal inneslutit likvax. Kitinartade
djurämnen, såsom insekternas och vissa hydrozoers
kroppsbetäckning, kunna, liksom växtämnen, blifva
bevarade genom ett slags förkolning. – Ej sällan blir
ett föremål, som redan undergått försteningsprocessen
och blifvit inbäddadt i ett stenlager, bortfördt
genom lösande ämnen. Så är det ganska vanligt, att i
vissa bergarter, i synnerhet sandstenar, hvilka lätt
genomsläppa vatten, men sjelfva äro nästan olösliga,
snäckors, sjöborrars och andra djurs kalkskal äro
upplösta och bortförda. Om den omgifvande stenmassan
dessförinnan ernått en tillräcklig fasthet, qvarlemna
de emellertid dels ett af tryck af sin utsida, dels
en s. k. stenkärna. Genom att taga en afgjutning,
t. ex. i guttapercha, af det tomrum som skiljer
stenkärnan och det yttre aftrycket kan man skaffa sig
en trogen bild af det upplösta skalet. – Slutligen
kunna djur, utan att några delar af dem undergå någon
försteningsprocess, lemna minnesmärken efter sig
genom intryck eller spår. Djur, som röra sig i det
lösa lerslammet på hafsbottnen, lemna spår efter
sig i detta; och blifva de efter döden liggande i
slammet, qvarlemna de ett intryck, sedan sjelfva
djurkroppen blifvit upplöst. Blifva dessa spår eller
intryck fyllda med ett annat ämne, t. ex. sand, så
tjenstgöra de som ett slags gjutformar. Afgjutningen
lemnar ett bevis på djurets tillvaro, ehuru alla
dess delar äro försvunna. Sådana afgjutningar,
hvilka äfven äro att räkna till fossil, äro vanliga,
der lager af sandsten och lera eller lerskiffer
vexla med hvarandra. Lerlagren visa i sin yta
intryck och spår, sandstenslagren på sin undre
sida afgjutningar af dessa. Så är t. ex. fallet i
Vestergötlands eophyton-sandsten, hvilken innehåller
de måhända äldsta hittills kända lemningar och spår
af forntida organismer. På det här skildrade sättet
hafva äfven djur, som helt och hållet sakna fasta,
försteningsbara delar (t. ex. de lösa geléartade
maneterna), kunnat lemna
efter sig vitsord om sin tillvaro under
länge sedan svunna tidsåldrar.
De flesta växter försvinna spårlöst genom den
förmultning, som inträffar efter deras död. Då denna
förmultning, såsom oftast är fallet, sker under
luftens tillträde, öfvergå nämligen de organiska
väfnaderna, genom förening med luftens beståndsdelar,
till vatten och gaser. Är deremot luften afstängd
(t. ex. då växtdelarna, innan förmultningen egt rum,
blifvit inbäddade i ett skyddande lager af lera),
sker förmultningen ytterst långsamt, i det att
växtens beståndsdelar med hvarandra bilda vatten och
gaser. Dervid får kolet öfverhand. Vätet och syret,
som jämte detta utgöra växtens huvudbeståndsdelar,
försvinna så småningom till större delen, och
återstoden blir allt mera rent kolartad samt
öfvergår slutligen till brunkol, stenkol eller
antracit. De flesta till vår tid bevarade lemningar
af forntida växter äro på detta sätt mer eller mindre
förkolade. Ytterst sällan finner man hela växter;
vanligen påträffas blott spridda delar, såsom lösa
blad och stycken af stammar. Sjelfva stenkolslagren
äro bildade af växtämnen, men dessa hafva undergått
en sådan förvandling, att man ytterst sällan kan
urskilja några spår af den ursprungliga byggnaden. I
de lager af lera, skiffer och sandsten, som bruka
ligga emellan stenkolshvarfven, finner man deremot
växtdelarnas form väl bevarad. De förkolade bladen af
t. ex. ormbunkar, som ligga mellan lerskifvorna, visa
ännu med den största tydlighet de finaste detaljer
af sin byggnad. Stammarna äro deremot vanligen
förvandlade till en mera formlös kolmassa. Deras inre
är ofta fyldt af en stenmassa, lik den omgifvande. Då
de inbäddats i liggande ställning, hafva de vanligen
blifvit hoptryckta; upprättstående stammar hafva
deremot bibehållit sin ursprungliga cylindriska
form. I brunkolet hafva växtdelarna undergått en
mindre betydlig förändring. Stammarna hafva ofta
sin inre struktur tydligt bibehållen. Ännu mer
oförändrade äro växtämnena t. ex. i torflagren och
i de under de senaste geologiska perioderna bildade
lerorna. – Utom genom förkolning kunna växtämnen
bevaras derigenom att de småningom genomträngas
af främmande, förstenande ämnen. Det vigtigaste
bland dessa ämnen är kiselsyra. På vissa ställen,
såsom i Egypten, finnas hela "förstenade skogar",
bestående af kiselsyredränkta trädstammar. Under
det att kiselsyran undantränger de organiska ämnena,
lemnar den dock ofta strukturen fullkomligt oskadad,
så att denna med största tydlighet kan urskiljas i
mikroskopiska preparat. Bland andra förstenande ämnen
äro kolsyrad kalk och svafvelkis de minst sällsynta. –
Ej sällan blifva både växtlemningar och djurlemningar
helt och hållet upplösta, sedan de blifvit inbäddade
i ett berg- eller jordlager; men man får kännedom
om deras forna tillvaro genom de aftryck de lemnat
efter sig. Afgjutningar kunna bildas af växter såväl
som af djur, men äro dock jämförelsevis sällsynta. En
stor del af de afgjutningar, som i vissa formationer
träffas på undersidan af sandstenshvarfven, hafva
tolkats såsom härrörande från växter, men i de flesta
fall äro dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
