Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotfolk l. infanteri, krigsv. - Fothergills ansigtssmärta. Se Ansigtssmärta - Fotheringay l. Fotheringhay, by i engelska grefskapet Northampton - Fotios, bysantisk lärd och skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyddsvapen, men försedt med eldvapen (musköt)
och uppstäldt utomkring eller i hörnen af de
tunga slaghoparna. Denna klumpiga uppställning
utbyttes af Moritz af Oranien mot en tunnare
och smidigare. Gustaf II Adolf fortsatte i hans
spår. Han förtunnade uppställningen (6, stundom äfven
endast 3 led), lättade musketerarnas utrustning och
åvägabragte större samverkan mellan de båda slagen
af fotfolk. Mot trettioåriga krigets slut bortlade
pikenerarna rustningen, och vid öfvergången till
18:de årh. hade piken blifvit utbytt mot geväret
med bajonett. Från den tiden fanns således ett slag
af fotfolk. Under hela 17:de århundradet indelades
fotfolket i regementen, och under senare hälften
af samma århundrade infördes bataljonen såsom
stridsenhet. Uppställningen förtunnades småningom
till tre led; fotfolket uppställdes till detta djup
på två långa linier bakom hvarandra, hvilka på inga
vilkor fingo brytas. Detta var den hufvudsakligen
af preussiske konungen Fredrik Vilhelm I och furst
Leopold af Anhalt-Dessau utarbetade
liniartaktiken, hvilken bragtes till sin fulländning af
Fredrik II. Ett försök att återinföra lätt fotfolk
gjordes, ehuru utan framgång, medelst uppsättande
af jägarebataljoner. Under franska revolutionens
tider kämpade hopar af oöfvade krigare, som rusade
på i djupa massor, kolonner, föregångna af skyttar
i spridd ordning, tiraljörer. Småningom ordnade sig
förhållandena, och ett nytt stridssätt genomfördes
under Napoleon I. Fotfolket indelades i halfbrigader,
sedermera kallade regementen, på 3 bataljoner, i
brigader och i divisioner. Det franska fotfolkets
indelning och stridssätt infördes småningom i alla
arméer. Jämte det vanliga fotfolket nyttjades lätt
fotfolk, som vanligen utgjorde en del af bataljonen
och skulle inleda striden genom att uppträda i
spridd ordning, hvarefter bataljonens slutna massa
skulle utföra ett samladt anfall. Efter införandet
af snabb- och lång-skjutande gevär har det blifvit
en nödvändighet att allt fotfolk uppträder såsom
det forna lätta, och ett nytt stridssätt har gjort
sig gällande. – Fotfolkets stridssätt bestämmes i
våra dagar af de snabb- och lång-skjutande gevärens
förmåga att hastigt samla en ytterst liflig eld på
en punkt och att förlägga denna på ganska långt
afstånd från de skjutande. Eldstriden har derför
blifvit af öfvervägande betydelse, och bajonettstrid
förekommer allt mera sällan. Stridsledningen måste
följaktligen gå ut på att draga så stor fördel som
möjligt af elden, på samma gång dennes härjningar
tvinga till en gles formering af de i striden
invecklade trupperna. Inkommen inom området för
fiendens artillerield (på slätt fält 2,400 m.),
måste bataljonen ordna sig kompanivis, vanligen
på två s. k. stridslinier, af hvilka den första
har till uppgift att utföra eldstriden ända fram
till snabbeldshållet, under det alt den andra skall
gifva styrka åt sjelfva anfallet. Bataljonen skrider
utan uppehåll framåt, till dess första stridsliniens
kompanier hinnas af fiendens gevärskulor (inom 1,500
m.). På detta långa håll vore icke skäl för den
anfallande att förlora tid genom att stanna och
öppna eld; hans uppgift är att utan uppehåll skrida
fram så långt som möjligt. Han måste dock intaga en
tunnare formering, hvarför en pluton (1/3 eller 1/4)
af de främsta kompanierna utvecklas på ett led (i
skyttelinie) och sändes 200–300 m. före återstoden
af kompaniet. Sålunda fortsätter man, till dess
fiendens eld blir så öfverväldigande, att man icke
kan komma längre. Man måste då öppna eld för att få
luft, hvarför man vanligen förstärker skyttelinien
med ytterligare en pluton af hvarje kompani i första
linien och öppnar eld, hälst med salvor plutons-vis,
då plutonens manskap på en gång afskjuter sina
gevär. Under skydd af denna eld springer skyttelinien,
antingen hel och hållen på en gång eller kompani-
eller plutons-vis, framåt ett stycke, stannar, kastar
sig ned och skjuter. Detta förfaringssätt bör, om
möjligt, icke användas förr än på 600 m. afstånd
från fienden, men väl på kortare håll. De bakom
skyttelinien varande afdelningarna följa efter den
andra stridslinien, hvarvid de hålla sig på omkr. 500
m. afstånd bakom skyttelinien för att icke oroas af
den mot denna riktade elden. Skyttelinien, hvilken
förstärkes efter behof, arbetar sig småningom fram
till en linie, snabbeldshållet, tillräckligt nära
fienden, för att den derifrån må kunna utveckla en
fullt verksam eld (omkr. 200 m.). På snabbeldshållet
utvecklas så mycket folk, som får rum, hvarefter
en ytterst våldsam snabbeld uppstår. Sedan denna
gjort verkan, och fienden blifvit bragt ur sitt
läge, skrider skyttelinien, förstärkt af andra
stridslinien, som nu hunnit upp den första, fram till
bajonettanfall. Bajonettstrid kommer dock sällan i
fråga annanstädes än i bebyggda orter, i skansar
o. d., som envist försvaras. De till det första
anfallet icke afsedda trupperna följa efter såsom
andra och tredje "träffen" för att vara till hands,
om deras biträde erfordras. Den försvarande besätter
sin ställning i samma formering, som blifvit
antagen för den anfallande, men med kortare afstånd
mellan linierna, och söker medelst sin eld hålla den
anfallande från lifvet och förmå honom att tidigt
utveckla sig. Derigenom förlorar nämligen denne tid,
och hans anfall mister en del af sin kraft. Sådan
är den vanliga gången af en fotfolksstrid. Mången
gång utvecklar hon sig vida hastigare, och ej sällan
uteblifver ett eller annat af de ofvan beskrifna
skedena. Kavallerianfall afvisas med lugn och icke
för tidigt (inom 350 m.) öppnad eld. C. O. N.
Fothergills ansigtssmärta. Se Ansigtssmärta.
Fotheringay l. Fotheringhay [fåthringä], by i
engelska grefskapet Northampton, 44 km. från staden
Northampton, med ruiner af slottet F., i hvilket
Richard III föddes, d. 2 Okt. 1452, och Maria Stuart
afrättades, d. 8 Febr. 1587.
Fotios (Lat. Photius), bysantinsk lärd och
skriftställare, lefde under senare delen af
800-talet. Han beklädde till en början en vigtig
post vid det kejserliga hofvet i Konstantinopel såsom
statssekreterare och chef för lifvakten, men inträdde
sedermera i kyrkans tjenst och upphöjdes inom kort
till patriark i Konstantinopel (857). Genom verksamt
ingripande i tidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
