Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 115-116 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotios, bysantisk lärd och skriftställare - Fotknöl. Se Ankel - Fot-kyss, var i Österlandet sedan äldsta tiden ett tecken till vördnad och hyllning - Fotofobi, med. - Fotofon, fys.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

teologiska stridigheter och i förvecklingarna mellan
den öster- och vesterländska kyrkan ådrog han sig
många fiender, hvilka utverkade hans afsättning
(867). Han insattes dock å nyo i sitt ämbete
(878) och bibehöll det till 886. Sina sista år
egnade han helt och hållet åt lärda studier och
dog 891. Två af hans efterlemnade skrifter ega ett
betydande värde: den s. k. Bibliotheke l. Myriobiblos
(utg. af I. Bekker, 1824), ett om stor beläsenhet
vittnande literaturhistoriskt verk, som innehåller
notiser och utdrag ur en stor mängd äldre, dels
profana, dels kyrkliga arbeten, och ett i alfabetisk
ordning uppstäldt lexikon till de attiske talarna
och historieskrifvarna (utg. af G. Hermann, 1808,
R. Porson, 1822, och S. A. Naber, 1864). Äfven
på den bysantinska kyrkorättens område utöfvade
F. en inflytelserik skriftställareverksamhet. – Jfr
Hergenröther: "Photios, patriarch von Konstantinopel"
(1867–69). A. M. A.

Fotknöl. Se Ankel.

Fot-kyss var i Österlandet sedan äldsta tider ett
tecken till vördnad och hyllning. I Vesterlandet
infördes detta bruk under de senare romerske
kejsarna. I den gamla kristna kyrkan ärades dermed
biskopar. Redan på 700-talet fordrade påfvarna
fotkyssning äfven af furstar såsom ett tecken till den
verldsliga maktens beroende af den andliga. Sedan
Gregorius VII:s tid (11:te årh.) måste enhvar, vid
uppvaktning hos påfven, kyssa hans fötter. Regerande
katolska furstar och icke-katolska bekännare äro
numera frikallade från denna ceremoni, när de af
påfven mottagas.

Fotofobi (af Grek. fos, ljus, och fobos, fruktan),
med., ljusskygghet, ett symtom, som åtföljer de
allra flesta akuta ögonsjukdomar i större eller
mindre grad. Den kan bli så stark, att patienternas
ögonlock krampaktigt sammandragas och ej utan
våld kunna öppnas. Ljusskygghetens häftighet står
likväl ej i direkt förhållande till ögonsjukdomens
farlighet. Små sår eller bulnader i hornhinnan,
särdeles hos barn, framkalla i regeln den häftigaste
och mest oroande fotofobi och ögonlockskramp,
utan att, vid någorlunda riktig skötsel, verklig
fara dervid är förhanden, under det att de allra
betänkligaste och mest djupliggande ögonlidanden ej
sällan äro förbundna med ganska ringa eller ingen
ljusskygghet. Ofta qvarstår denna lång tid efter
det grundlidandet är öfvervunnet. Behandlingen måste
riktas emot orsakerna till den befintliga sjukdomen.
Rsr.

Fotofon (af Grek. fos, ljus, och fone, ljud), fys.,
apparat, medelst hvilken ljudet kan fortplantas
på större afstånd endast genom användande af
ljusvibrationer såsom fortplantningsmedel, således utan
tillhjelp af ledningstråd. Fig. 1 visar en form af
detta instrument. M är en plan spegel, på hvilken
parallella ljusstrålar falla. Efter brytning i linsen
L" förenas strålarna till en brännpunkt i D, spridas
vidare mot linsen L’ och gå derefter parallella till
linsen L, som åter samlar ljuset i brännpunkten S. I
denna punkt är anbragt en skifva af selen. P är en
galvanisk stapel, hvars ström går genom selenskifvan
och genom tvänne

telefoner, mellan hvilka den hörande håller hufvudet,
så att han har en telefon för hvardera örat. Om
belysningen på skifvan S af en eller annan orsak
förändras till sin intensitet, så


Fig. 1.

undergår ock, till följd af selenens egenskap att vid
olika belysning erbjuda olika ledningsmotstånd,
strömmens styrka en förändring, och denna
förändring i strömstyrkan har åter till följd
vibrationer i telefonhinnorna samt deraf förorsakade
ljudförnimmelser. Är t. ex. vid DD insatt en roterande
skifva med hål i närheten af periferien, så att den
af linsen L" alstrade ljusbilden faller ömsom uti en
af öppningarna i skifvan och på mellanrummen mellan
öppningarna, så kommer ock ljuset att omvexlande
träffa och afstängas från skifvan S. Roterar skifvan
D med jämn hastighet, och äro öppningarna i densamma
på lika afstånd, kommer alltså strömmen i telefonerna
att regelbundet förstärkas eller försvagas, och dessa
senare att låta höra ett ljud, liknande en ton. Om
åter de på spegeln M eller på linsen L" fallande
strålarna äro reflekterade från en spegel, som sjelf
sättes i vibrationer derigenom att man talar framför
densamma, såsom t. ex. den tunna speglande


Fig. 2.

skifvan ll i fig. 2. så komma telefonerna att
återgifva hvad som talas. På detta sätt har det
lyckats uppfinnarna af fotofonen, amerikanerna Bell
och Sumner-Tainter, att utan ledningstråd fortplanta
ljudet 200–300 m. Fotofonen är en nyhet från år
1880. Den innebär, i den form den här ofvan blifvit
beskrifven, egentligen ingenting öfverraskande,
ty den egenskap hos selen, på hvilken instrumentet
grundar sig, har ganska länge varit känd. Men
uppfinnarna lära dock hafva stor förtjenst deruti att
de genom långvariga experiment lyckats åstadkomma
en modifikation af selen, som har vida större
känslighet för ljuset och mindre ledningsmotstånd
än de hittills kända. Det torde kunna anses mindre
sannolikt, att fotofonen kommer att blifva af någon
synnerlig praktisk betydelse, men apparaten har ännu
en form, utom den nyss beskrifna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>