Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fouché, Joseph, hertig d'Otrante - Foucher, Paul Henri - Foucher de Careil, Louis Alexandre - Foundras, Auguste de - Fougères, stad i franska depart. Ille-et-Vilaine (Bretagne) - Fougt, Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klokhet och varsamhet, och på hans tillstyrkan
beviljade konsular-regeringen en allmän amnesti
(1802). S. å. indrog förste konsuln hans ämbete,
men utnämnde honom till senator och gaf honom ett
lysande ekonomiskt vederlag. 1804 blef F. för
andra gången polisminister och näst kejsaren den
mest inflytelserike man i Frankrike, ty honom
ålåg att bevara freden i det inre under Napoleons
långvariga vistelse utom landet på fälttågen. 1805
utnämndes F. till hertig af Otranto, hvarmed följde
rika dotationer i Neapel. Men emedan han motverkade
Napoleons omåttliga äregirighet och sårade hans
fåfänga, befanns han å nyo besvärlig och misstänkt
samt erhöll afsked, 1810. Under fälttåget 1813
skickades han till Laibach såsom guvernör öfver de
Illyriska provinserna och efter slaget vid Leipzig
(Okt. s. å.) till Rom och Neapel för att bevaka
Murat. Efter Bourbonernas restauration (1814) drog
han sig tillbaka till privatlifvet. Vid Napoleons
återkomst från Elba (1815) tillrådde han denne att
aflägga kejsaretiteln och såsom gerieralissimus
träda i spetsen för republiken samt öfvertog för
tredje gången polisministeriet. Efter nederlaget vid
Waterloo blef han satt i spetsen för den provisoriska
styrelsen af d. 23 Juni 1815 och räddade genom sina
kloka mått och steg Paris från undergång. Äfven
Ludvig XVIII uppdrog åt honom polisministeriet,
men han nedlade redan i Sept. 1815 sin portfölj
och afreste såsom ambassadör till Dresden. Genom
lagen mot konungamördarna (1816) beröfvades honom
detta ämbete, och han drefs i landsflykt. Död i
Triest 1820. De under F:s namn utgifna Mémoires
(1824) förklaras af hans familj vara oäkta.
A. B. B.
Foucher [fousje], Paul Henri, fransk skriftställare,
född 1810, död 1875, svåger till Victor Hugo,
utgaf tidigt arbeten i den romantiska riktningen,
såsom Saynètes (1831), La misère dans l’amour (1832),
men egnade sig derefter åt dramatiskt författareskap
samt skref, dels ensam, dels i förening med andre
(Dermery, Desnoyer m. fl.), omkr. 70 teaterpjeser,
af hvilka åtskilliga uppförts i Stockholm: Le comte
de Mansfeld (1841), Coliche ("Coliche", 1845),
La justice du Dieu, ("Slottspaviljongen eller den
falska arfvingen", 1846), Les etouffeurs de Londres
("Polischefen och röfvarechefen", 1848), L’héritier
du ozar ("Peter den store och hans son", 1850),
Notre-Dame de Paris (1850). F. skref dessutom texter
åt operettkompositörer (t. ex. Adam).
Foucher de Careil [fousje dö karäj], Louis Alexandre,
grefve, fransk författare och politiker, f. 1826,
var 1857–70 medlem af generalrådet i departementet
Calvados. 1871 blef han prefekt i Côtes-du-Nord
och 1872 i Seine-et-Marne samt valdes 1876 till
senator. Till sin politiska trosbekännelse är han
republikan. Han har utgifvit intressanta afhandlingar
öfver Göthe, Dante, Hegel och Schopenhauer m. fl. samt
åtskilliga värdefulla handskrifter, som han upptäckt
under forskningar i Tyskland. 1854 började han
utgifva en fullständig upplaga af Leibniz’ skrifter,
bland hvilka åtskilliga förut ej varit tryckta. Hans
Mémoire sur la
philsophie de Leibniz prisbelönades af Franska akademien.
Foudras [-dra], Auguste de, markis, fransk
författare, född 1800, död 1872, uppträdde
först med några samlingar poesier (1839–42) och
började sedermera författa följetongsromaner för
legitimistiska och aristokratiska tidningar. Bland
den stora mängden af hans arbeten märkas: Les
gentilhommes d’autrefois (1844), Suzanne d’Estouville
(1845), Les chevaliers du lansquenet (1847), Les
viveurs d’autrefois (1848), Diane et Vénus (1852),
Un drame de famille (1854), Les vautours de Paris
(1855) samt La Vénerie contemporaine (1860–65).
Fougères [fousjär], stad i franska
depart. Ille-et-Vilaine (Bretagne), vid
Nançon. Omkr. 10,400 innev. Det var förr en af de
starkaste gränsfästningarna mot Normandie och har ännu
qvar lemningar af gamla murar och torn. Tillverkning
af lädervaror, segelduk, flanell m. m. Den 1 Nov. 1793
vunno vendéerna der en seger öfver en republikansk
här.
Fougt, Henrik, boktryckare, föddes d. 20 Febr. 1720
och egnade sig åt ämbetsmannabanan, der han omsider
uppsteg till sekreterare i k. bergskollegium. Han
sysselsatte sig samtidigt med åtskilliga mekaniska
uppfinningar och rön, hvilka i synnerhet vände sig
kring förbättrandet af boktryckarekonsten (han hade
1762 blifvit måg åt Sveriges då varande förnämste
boktryckare, bankokommissarien Peter Momma). Hans
namn förekommer dock egentligen först 1763, då han
hos K. M:t anhöll om 40 till 50 års privilegium på
ett af honom uppfunnet sätt att med gjutna stilar
trycka musiknoter, hvarjämte han önskade anlägga ett
för ändamålet lämpligt tryckeri. Emellertid blef intet
af företaget, som dock vittnar om F:s skicklighet och
uppfinningsförmåga. Han begaf sig 1767 till London
och uppvisade året derefter inför "The society
for the encouragement of arts, manufactures and
commerce" prof på sina typtryckta noter, hvilka
ansågos öfverträffa de kopparstuckna. Till följd
af sällskapets fördelaktiga omdöme, erhöll han
k. patent på sin uppfinning. Han tryckte derefter
med typer "Six sonatas" af Uttini äfvensom
arbeten af Sabbatini, Croce, Sarti m. fl. och
öfversände exemplar af dessa sina tryckalster till
Sverige för att der göra resultaten af sin metod
bekanta. Samtidigt sökte han vinna underrättelser
om konsten att gjuta stilar, hvilken då befann
sig i sin första linda i Sverige. Det dröjde
ej länge innan han återvände till Stockholm,
der han öfvertog skötandet af det Grefingska
boktryckeriet, som 1769 genom arf tillfallit
hans svärfader. Med år 1771 uppträder hans namn
jämte den förra firmans och från 1772 ensamt. Från
hösten 1770 öfverflyttades till Grefingska officinen
tryckningen af de k. förordningarna, och i Maj 1773
erhöll F. privilegium att trycka allt, som utgafs af
K. M:t och de offentliga verken. Denna förmån sökte
F. på allt sätt göra sig värdig: han anskaffade de
vackraste typer, de rikaste vignetter och rössjor
samt det vackraste papper. Flere prakttryck utgingo
från hans officin under de tolf år han innehade
den. F. arbetade äfven för höjandet af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
