Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fourtou, Marie François Oscar Bardy de - Foussier, Edouard - Foville, Achille Louis - Fowler, John - Fox, George - Fox, Henry, lord Holland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsterna. Vid Broglies afgång d. 16 Maj 1874
nedlade äfven F. sin portfölj, men ingick
redan d. 22 s. m. i ministèren Cissey såsom
inrikesminister. Af sina kolleger i ministerrådet,
i synnerhet af Decazes, häftigt angripen, emedan
han för mycket gynnade bonapartisterna och strängt
förfor mot de republikanskt sinnade tjenstemännen,
tog han afsked d. 19 Juli. I Febr. 1876 blef han
åter invald i deputeradekammaren och hörde der till
de ifrigaste af högern. Den 16 Maj 1877 utnämndes
F. åter till inrikesminister. Nu gaf han fritt
lopp åt sina anti-republikanska böjelser. Efter
kammarens upplösning öppnade han ett fälttåg mot
det republikanska partiet: en mängd prefekter och
andra högre ämbetsmän afsattes eller förflyttades,
kolportering af liberala tidningar och skrifter
förbjöds m. m., och slutligen utverkades senatens
bifall till deputeradekammarens upplösning
(Juni 1877). Ehuru F. använde alla de medel,
som innehafvandet af makten räckte honom, och
bl. a. återinförde den under kejsaredömet brukliga
officiella kandidaturen, sände landet dock till
deputeradekammaren en betydlig republikansk
majoritet. Denna genomdref tillsättandet af
ett utskott för undersökning af styrelsens
missbruk, hvarefter F. lemnade sin portfölj d. 23
Nov. 1877. Till följd af detta utskotts undersökningar
förklarades F:s val till deputeradekammaren ogiltigt,
d. 18 Nov. 1878. Vid detta tillfälle uppstod
i kammaren mellan Gambetta och F. en tvist, som
ledde till en duell vid Plessis-Piquet d. 20 s. m.,
hvarvid ingendera af duellanterna sårades. 1879 blef
F. åter deputerad.
Foussier [-sie], Edouard, fransk dramatisk
författare, f. 1824 i Paris, gjorde lycka på Théâtre
français med den versifierade komedien Héraclite
et Démocrite (1850). Bland hans öfriga versifierade
stycken må nämnas: Une journeé d’Agrippa d’Aubigné
(1853) och Le temps perdu (1855). Tillsammans med
Augier har han författat La ceinture dorée (1855)
och Les lionnes pauvresl (1858).
Foville [-vill], Achille Louis, fransk läkare,
f. 1799, studerade i Paris, blef 1824 medicine doktor,
var derefter öfverläkare först vid hospitalet för
sinnessjuka i Rouen och sedermera (till 1848)
vid dårhuset i Charenton. Han gjorde djupa och
omfattande studier öfver hjernans och nervsystemets
sjukdomar. Resultaten af dessa forskningar nedlade
han i Traité de l’anatomie, de la physiologie et de
la pathologie du système nerveux cérébro-spinal
(1844; ofullbordadt). Död i Toulouse 1878.
Fowler [fauler], John, engelsk ingeniör,
f. 1817 i Sheffield, började sin bana såsom
vattenbyggnadsingeniör, men egnade sig sedan
hufvudsakligen åt jernvägsbyggande, fulländade den
af Brunel påbörjade linien Stonebridge-Birmingham
och blef 1844 ingeniör för jernbanskomplexet
Manchester-Sheffield-Lincolnshire. Sitt största
anseende har han vunnit genom utförandet af
tunnelbanan under London och konstruktionen af de
egendomliga lokomotiven för densamma. 1879 var han
anställd som rådgifvande ingeniör hos egyptiska
regeringen.
Fox, George, stiftare af qväkarnas sekt, född i
Drayton (i England) 1624, blef som barn satt i lära
hos en skomakare. På lediga stunder läste han flitigt
bibeln och hängaf sig åt religiöst begrundande. Från
sitt nittonde år hade han visioner och fann sig af en
inre röst manad att skilja sig från verlden och dess
väsende samt uppträda såsom botpredikant. Småningom
antogo hans idéer en bestämdare form. Hufvudinnehållet
af hans predikan var, att man framför allt borde
akta på det inre ljuset i sin egen själ, hvilket
han äfven kallade det inre ordet, den inre Kristus,
och som han satte högre än bibelns bokstaf. 1648
började han vandra omkring öfverallt i England och
predika. Dels genom sina lärors skiljaktighet från
de rådande religiösa åsigterna, dels äfven genom det
djerfva och egendomliga i sitt uppträdande ådrog
han sig förföljelser både från myndigheternas och
folkets sida. Han blef många gånger häktad och några
gånger insatt på dårhus. Vid ett tillfälle måste
han inställa sig inför protektorn Cromwell. Denne
frikände honom fullständigt och befallde, att hans
anhängare, "vännerna" eller "qväkarna", icke skulle
få ofredas. Under återstoden af Cronwells regering
åtnjöto de också lugn, och antalet af F:s anhängare
växte betydligt. Äfven medlemmar af de högre stånden
slöto sig till dem. Under Karl II (1660–85) började
åter förföljelserna. F. kastades i fängelse för
hållandet af otillåtna religiösa sammankomster. När
han åter kommit på fri fot, reste han till Irland,
dit han redan förut skickat missionärer. 1671 företog
han en missionsresa till Amerika och 1677, åtföljd
af sina mest framstående lärjungar, William Penn
och Robert Barclay, till Holland. Jakob II beviljade
qväkarna religionsfrihet. Denna bekräftades af Wilhelm
III. F. fick sålunda under sina sista lefnadsår se
det af honom stiftade religiösa samfundets ställning
betryggad. Han dog i London 1690. – F. var en man
med redlig karakter, varm menniskokärlek, djupt
religiös känsla, rik fantasi och originella åsigter,
men föga utvecklade och ordnade begrepp. Hans tankar
utvecklades samt bragtes i system och hans samfund
organiserades af hans mera bildade lärjungar, Barclay
och Penn.
1. Fox, Henry, lord Holland, engelsk statsman, föddes,
såsom man uppgifver, 1705 och var son till en civil
ämbetsman, Sir Stephen Fox, i dennes andra, vid 77 års
ålder ingångna, äktenskap. Efter en i utsväfningar
tillbragt ungdom slöt han sig, ehuru uppfostrad i
jakobitiska grundsatser, till whig-partiet och blef
en trogen anhängare af Walpole. Både i parlamentet
och i förvaltningen, inom hvilken han redan på
Walpoles tid erhöll en ringare syssla, gjorde han
sig känd för ovanlig duglighet, utnämndes 1746 till
chef för krigsdepartementet och lät i början af 1755
öfvertala sig att i samma egenskap ingå i Newcastles
kabinett. Genom detta steg skilde han sig från Pitt,
med hvilken han under den närmast föregående tiden
varit förbunden. På hösten s. å. blef han "secretary
of state" och erkänd ledare af regeringens parti
i underhuset på det vilkor att han skulle söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
