Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franchomme, Auguste - Francia, Fr., italiensk målare. Se Raibolini - Francia, José Gaspar Tomas Rodriguez - Franciabigio, egentl. Francesco de Cristofano - Franciade, Fr., i franska revolutionskalendern en period af fyra år - Francien, Lat. Francia, sedermera kalladt Ile-de-France - Francillon, Robert Edward - Francis, Lydia Maria. Se Child, L. M. - Francis, Philip - Franciscus. Se Frans af Assisi - 1. Franciskan-orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Franchomme [frangkåmm], Auguste, fransk
violoncellist, f. 1809, studerade 1825 i Paris
under Levasseur och Norblin samt verkade länge
vid Italienska operan, tills han blef professor vid
konservatoriet. Jämte violinisten Alard föranstaltade
han qvartettsoaréer och gjorde propaganda för
klassisk musik. Smak och uttrycksfullt föredrag
utmärka hans spel såväl som hans kompositioner.
A. L.
Francia [frantjia], Fr., italiensk målare. Se
Raibolini.
Francia, José Gaspar Tomas Rodriguez, vanligen kallad
"doktor Francia", diktator i Paraguay, född 1763
i Assuncion i Paraguay, studerade först teologi och
blef doktor i denna vetenskap. Sedan egnade han sig åt
juridiska studier, började praktisera som advokat och
blef derefter alkald i sin födelsestad. När Paraguay
1811 lösslitit sig från Spanien, utnämndes han till
regeringsjuntans sekreterare och blef 1813 en af de
två konsuler, som, enligt, den nya författningen,
skulle styra republiken. Sedan F. 1814 blifvit vald
till diktator på tre år, erhöll han 1817 samma
syssla för sin lifstid och styrde sedan Paraguay
despotiskt. De många sammansvärjningarna mot honom
undertrycktes med obeveklig stränghet. Endast
till följd af misstankar afrättades hundratals
personer. Dessutom straffades hårdt hvar och en, som
vågade trotsa diktatorns makt eller talade vanvördigt
om honom. Genom ett utbildadt spionerisystem skaffade
han sig kännedom om nästan allt, som tilldrog sig. Han
spärrade landet för främlingar, i synnerhet sedan
grannlanden fått fria författningar; men utländingar,
som kommit till Paraguay, qvarhöllos. All handel med
utlandet förbjöds. Outtröttligt, men med despotiska
medel, sökte han främja landets materiella utveckling,
dess industri och åkerbruk. Bl. a. tvang han
landtmännen att införa förbättrade odlingssätt och
straffade handtverkare, som gjorde dåligt arbete. Han
lät anlägga vägar och försköna hufvudstaden. Dessutom
sökte han på allt sätt motarbeta kyrkans och
presternas inflytande. "Hvad göra presterna för
nytta?" plägade han säga, "de lära oss mera att
tro på djefvulen än på Gud". Han upphäfde klostren,
fördref munkarna, indrog den teologiska fakulteten i
Assuncion och afskaffade inqvisitionen. Både genom
föreskrifter och exempel motverkade han ingåendet af
lagliga äktenskap. Under sina senaste lefnadsår var
han sjuklig. I ett anfall af vrede var han på väg att
slå ihjäl sin läkare, men fick dervid ett slaganfall
och dog samma dag, d. 20 September 1840. F:s
oegennytta erkännes äfven af hans fiender. Han lefde
i högsta grad enkelt. Sina från regeringsgöromålen
lediga stunder egnade han åt historiska, geografiska,
matematiska och naturvetenskapliga studier.
Franciabigio [frantjiabidjå], egentl. Francesco di
Cristofano, italiensk målare, född i Florens 1482,
död derstädes 1525, tog Andrea del Sarto till förebild
och målade tillsammans med honom i S:ta Annunziata
i Florens (1513). Från F. härrör den i denna kyrka
befintliga utmärkta fresken Den hel. jungfruns
förmälning, i hvilken han likväl sjelf med en
hammare förstörde några hufvud, bland dem sjelfva
jungfruns. Mindre lyckad är hans fresk Nattvarden
i S. Giovanni della Calza. Som porträttmålare intog
F. ett mycket framstående rum.
Franciade [frangsiad], Fr., i franska
revolutionskalendern en period af fyra år, vid
hvars slut en sjette dag ((jfr Dekad) tillades,
som var bestämd till förnyandet af eden "att lefva
eller dö fria".
Francien, Lat. Francia, sedermera kalladt
Ile-de-France, fordom hertigdöme i Frankrike, beläget
kring mellersta Seine. I 10:de årh. innehades det
af Robert den starkes ättlingar Robert II (mot
Karl den enfaldige upphöjd till konung af Frankrike
922–23), Hugo den hvite (död 956) och Hugo Capet,
som 987 besteg Frankrikes tron, hvarigenom det vardt
kronodomän, hvilket det allt sedan förblef. S. F. H.
Francillon, Robert Edward, engelsk skriftställare,
f. 1841, studerade juridik och blef 1867 redaktör
af "Law magazine", men egnade sig sedermera
hufvudsakligen åt skönliteraturen. Han har skrifvit
åtskilliga noveller och berättelser: Grace Owers
engagement (1868); Earl’s Dene (1870); Pearl and
emerald (1872); Zelda’s fortune (1873); Olympia
(1874); A dog and his shadow (1876); Strange waters
(1878) samt en serie skizzer ur Londons sociala lif,
National characteristics and flora and fauna of London
(1872).
Francis, Lydia Maria. Se Child, L. M.
Francis, Philip, engelsk politiker, f. 1740, d. 1818,
var anställd vid krigsdepartementet 1762–72, medlem
af indiska rådet 1773–80, underhusledamot 1784–98
och 1802–07. Han omfattade liberala åsigter, hyste
sympatier för franska revolutionen, bekämpade
både under och efter sin vistelse i Indien
generalguvernören Warren Hastings’ despotiska
åtgärder derstädes och var jämte Burke och Sheridan
den, som mest bidrog till hans ställande under
åtal. Han var äfven en af dem, som först yrkade på
en parlamentsreform. F. är författare till flere
skrifter af politiskt och statsekonomiskt innehåll
och har af somliga blifvit ansedd som författare till
de bekanta "Letters of Junius" (det mörker, som
omgifver författareskapet i fråga om dessa bref, är
dock ännu icke skingradt). Han efterlemnade Memoirs,
with correspondance and journals (1867).
Franciscus. Se Frans af Assisi.
1. Franciskan-orden, jämte dominikan-orden den
förnämsta bland de s. k. tiggareordnarna, stiftades
1208 af Frans af Assisi. Ordensreglerna stadfästes
af Innocentius III (1210), lateranska kyrkomötet
(1215) och Honorius III (1223). Medlemmarna
kallades omvexlande minoriter (fratres minores,
de mindre l. ringare bröderna), gråbröder och
barfotamunkar. Löftena voro, liksom för alla
andliga ordnar, fattigdom, kyskhet och lydnad. Men
armodslöftet hade under tidernas lopp mer och mer
kringgåtts. En mängd kloster hade blifvit rika, och
ordensbröderna lefde i yppighet. Detta urartande ville
Frans motverka genom att förvandla armodslöftet till
ett löfte att lefva af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
