- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
171-172

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franker, germansk folkstam - Franker, F., Turk. firenki, i Österlandet vanlig benämning på europeiska kristna - Frankera (se Franko), på förhand medelst frimärkes åsättande betala postafgift för postförsändelse - Frankfort, hufvudstad i nordamerikanska staten Kentucky - Frankfurt am Main, stad i preussiska regeringsområdet Wiesbaden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de på den "Bataviska ön", d. v. s. det land, som
omslutes af Rhen, Waal, Maas och hafvet.
Derifrån förjagades de väl af kejsar Konstantius
Chlorus, men omkr. midten af 300-talet voro de
i besittning icke blott af denna ö, utan äfven
af Toxandrien (Nord-Brabant). Der besegrades de
af caesar Julianus, 358, men fingo dock, såsom
det romerska rikets bundsförvandter (foederati),
behålla det intagna området, hvarifrån de, antagligen
i början af 400-talet, utbredde sig öfver Tongrien
(Syd-Brabant) till Kolskogen (Silva carbonaria,
på gränsen mellan Syd-Brabant och Hennegau). Deras
konung Chlojo l. Chlodio (Klodio) utsträckte i
förra hälften af 400-talet genom eröfringar sitt
välde ända till Somme. Hans efterträdare, Merovaeus
(Mervig), synes hafva haft flere söner och sonsöner,
så att det efter hans tid fanns flere konungar öfver
de saliske frankerna. Klodvig, en af Merovaeus’
sonsöner, lade genom lysande segrar och eröfringar
grunden till det stora frankiska riket i Gallien och
Germanien, undanrödde dels med list, dels med våld
de öfrige frankiske konungarna, såväl de saliske som
de ripuariske, och förenade sålunda, i senare hälften
af 400-talet, alla franker under sin spira. – Namnet
ripuarier (Ripvärjar, af Lat. ripa, strand?) synes
ursprungligen hafva betecknat endast de franker,
som i förra hälften af 400-talet invandrade och
bosatte sig mellan Rhen och Maas, i söder till berget
Eifflin (Eifel, en östlig utgrening af Ardennerna),
men omfattade sedermera äfven de gamla frankiska
fylkena öster om mellersta Rhen, med ett ord, alla
icke-saliske franker. Äfven dessa frankiska fylken
stodo på 300-talet och sannolikt redan på 200-talet
under konungar. Då Julianus 355 som caesar sändes
till Gallien, hade äfven dessa öfre franker inträngt
öfver Rhen och ödelagt en mängd romerska städer i
nordöstra Gallien, hvarest de redan då hotade att
bosätta sig. Julianus lyckades dock att fördrifva
dem och företog till och med ett härnadståg in i
deras eget land. Likväl voro de fortfarande farliga
och oroliga grannar, som förnyade gånger hemsökte
det romerska området med plundringståg. Konstantin
den store besegrade dem och kastade tvänne deras
konungar för vilddjuren. På Theodosius den stores
tid gjorde sig trenne konungar öfver desse franker,
Markomer, Genobald och Sunno, fruktade af romarna
genom plundringståg och segrar. De bekrigades dock
år 392 med framgång i sitt eget land af Arbogast,
en frank, som i romersk krigstjenst uppstigit till
härmästare (magister militum). Äfven Stiliko, kejsar
Honorius’ utmärkte minister, 395–408, höll dessa
konungar i tygel och betryggade Rhengränsen genom
fördrag med de frankiska fylkena. Markomer måste
slutligen gå i landsflykt till Etrurien, och Sunno,
som ville uppträda såsom hans hämnare, blef mördad af
sitt eget folk. Men Stilikos fall (408) blef signalen
till det vestromerska rikets undergång. Alarik i
spetsen för vestgoterna inbröt i Italien; vandaler,
svever och alaner öfversvämmade Gallien och Spanien,
alemanner, burgunder och franker framträngde öfver
Rhen. Det var vid

denna tid, som de ripuariske frankerna bofäste sig
mellan Rhen och Maas och förnyade gånger ödelade
Trier. Aëtius, Valentinianus III:s minister,
lyckades dock i någon mån hålla de barbariska
folken tillbaka, till väsentlig del derigenom att
han med klok beräkning använde det ena folket mot
det andra. I kriget mot Attila, 451, voro jämte
vestgoter och burgunder äfven franker, dock måhända
blott saliske, romarnas bundsförvandter. Mot slutet
af 400-talet kommo alemarmer och ripuariske franker i
krig med hvarandra, sannolikt rörande besittningen
af nedre Moseldalen, dit ripuarierna väl sökte
framtränga från norr, alemannerna från det af dem
besatta Elsass. Klodvig kom den ripuariske konungen
Sigimer till hjelp och besegrade alemannerna,
496. Ripuarierna under Sigimers son Klodorik
voro sedan Klodvigs bundsförvandter i kriget mot
vestgoterna, 507. Kort derefter skall Klodvig,
enligt sagan, hafva förledt Klodorik att mörda sin
far, hvarpå Klodorik sjelf blef på försåtligt sätt
ombragt af Klodvigs utskickade, och den sistnämnde
antagen till konung af ripuarierna. Om frankernas
senare historia se Frankrike (Historia). Salier
och ripuarier förblefvo dock fortfarande tvänne
särskilda stammar med hvar sin lag. Den saliska
lagen (lex salica) har troligtvis blifvit skriftligen
affattad under Klodvigs regering, mellan åren 496 och
507. Den ripuariska (lex ripuariorum) upptecknades
måhända redan under Klodvigs son Teoderik I, men
har sedan undergått flere omarbetningar. – 2. F.,
Turk. firenki, i Österlandet vanlig benämning
på europeiska kristna. Den uppkom under korstågen
och har sin grund i den stora rol, som fransmännen
(frankerna) spelade i dessa företag. 1. S. F. H.

Frankera (se Franko), på förhand medelst frimärkens
åsättande betala postafgift för postförsändelse.

Frankfort, hufvudstad i nordamerikanska staten
Kentucky sedan 1792, vid Kentucky river. 5,396
innev. (1870). Liflig handel med trävaror.

Frankfurt am Main, stad i preussiska regeringsområdet
Wiesbaden, prov. Hessen-Nassau, till 1866 den förste
af de fyra fria städerna i Tyska förbundet och
förbundsdagens säte, genom sitt läge, sin handel och
rikedom en af Tysklands förnämsta städer, ligger i
en synnerligen fruktbar trakt på båda sidor af Main,
som der gör en båge åt n. Det egentliga F. utbreder
sig på den högra, sakta uppstigande flodstranden
och är förenadt med det på motsatta stranden belägna
Sachsenhausen hufvudsakligen genom den 1342 byggda
stenbron. Utom denna finnas fem andra broar öfver
floden. De forna fästningsverken nedrefvos 1804–12;
vallarna förvandlades till vackra trädplanterade
promenader. I den gamla stadsdelen finnas många trånga
och mörka gator samt små hus, men deremot vid torgen
och vid de nya gatorna, t. ex. Schöne aussicht (vid
Main), Neue Mainzerstrasse, Kaiserstrasse m. fl., en
mängd praktbyggnader. Zeil med sina eleganta butiker,
palats och hotell är den förnämsta gatan i den gamla
staden. Den för sitt mörker och sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:24:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfae/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free