Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franko (It. franco, fri), den afgift, som erlägges vid försändelses aflemnande till postbefordran - Frankoman - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
postbefordran. i motsats till porto, hvarmed förstås
den postbefordringsafgift, som erlägges vid
mottagandet af postbefordrad försändelse. –
Frankofrihet, rättighet att afsända försändelse, utan
att postafgift vid aflemnandet erlägges, hvilken
oguldna afgift må vid mottagandet af adressaten
betalas. – Frankosedel, en af afsändaren afgifven
förbindelse att för postpaket till utlandet vid
anfordran erlägga belöpande afgifter, hvilkas belopp
ej kunnat å inlemningspostanstalten bestämmas. –
Frankostämpel, en å frankokuvert anbragt, frimärke
motsvarande stämpel. – Frankotvång, skyldighet att vid
postförsändelses aflemnande till postbefordran erlägga
belöpande postbefordringsafgift. G. N. S.
Frankoman (af Lat. francus, fransk, och Grek.
mania, raseri) l. Galloman, öfverdrifven beundrare af
Frankrike och franska förhållanden. – Frankomani
l. Gallomani, öfverdrifven beundran för allt franskt.
Frankrike (Fr. La France), republik i vestra Europa
och en af denna verldsdels stormakter.
Läge, storlek, gränser. F. omfattar vestligaste
delen af Europas fastlandskärna, smalaste delen
af kontinenten mellan Atlantiska hafvet och
Medelhafvet. Dess nordligaste punkt, byn Zuydcoote,
är belägen under 51° 5’ 27" n. br., dess sydligaste,
Serre de la Bague de Bordeillat, under 42° 20’ n. br.,
den vestligaste, Pointe de Corsen, under 4° 47’
47" v. lgd och den östligaste, i Liguriska alperna,
under 7° 39’ ö. lgd från Greenwich. Hela arealen
utgör 528,577 qvkm. Dess landmassa har grundformen
af en sexsiding med spetsarna i Dunkerque, Donon,
Menton, Kap Cerbère, Bidassoas mynning och S:t
Mathieu. Största längden i n. och s. är 973 km.,
största bredden, från S:t Mathieu till östligaste
punkten i Vogeserna, 888 km. I n. ö. gränsar
F. till Belgien och Luxemburg, i ö. till Tyskland
(Elsass-Lothringen), Schweiz och Italien, i s. till
Medelhafvet och Spanien, i v. till Atlantiska
hafvet och i n. v. till Kanalen, Pas de Calais
och Nordsjön. Gränserna hafva en längd af 5,290 km.,
hvaraf 3,120 km. äro kust- och 2,170 km. landgräns.
Kust. Nordvestra kusten tillhör endast på en liten
sträcka, n. ö. om Calais, Nordsjöns låga, af dyner
skyddade strand. Mellan Calais och Boulogne nå
de flandriska gränshöjderna ända till hafvet, men
s. om Boulogne till Ault utbreder sig ett slättland,
skyddadt mot hafvets vågor af höga dyner. Från Ault
till Kap de la Hève, vid Seine-mynningen, omgifves
kusten af höga skär. Mellan Kap de la Hève och Pointe
de Barfleur gör Seine-bukten en stor inskärning
i Normandie. Omkring den grunda Carentan-viken är
kusten föga hög, men stiger derefter mot n. Söder
om Kap de la Hague skjuter den Normandiska bukten
in, bildande vikarna S:t Michel och Brieux, hvilka
alltmer igengrundas af hafvet, som der vid flod stiger
10–15 m. Bretagnes kust är till följd af klippor och
skär mycket farlig, men har flere goda hamnar. Från
Seine- till Vilaine-mynningen genombrytes den höga
kusten icke af någon större flod. Den mellersta
delen af vestkusten utmärkes deremot genom stora
flodmynningar. Kusten mellan dessa
karakteriseras genom öfvervägande sandig strand och
genom lågslätter, som delvis äro förvandlade till
fruktbart marskland. Utanför ligga öarna Belle-Isle,
Noirmoutier, Yeu, Ré och Oleron. S. om Gironde går
kusten, flack, sandig, vegetationslös, nästan i
meridianens riktning till mynningen af Bidassoa
(som bildar gräns mot Spanien) och åtföljes af
ett bredt bälte höga dyner samt salthaltiga träsk
och strandsjöar; blott på ett ställe äro dynerna
afbrutna, genom Archachon-viken. – Medelhafskusten
är från italienska gränsen till halfön l’Estaque
brant, klippig samt rik på bukter och hamnar. Från
nämnda halfö till spanska gränsen är kusten,
längs Lion-bukten, sandig och sumpig samt åtföljes,
liksom kusten af Gascogne, af strandsjöar. Utanför
Medelhafskusten ligga Hyères-öarna samt, längre bort,
Corsica.
Naturbeskaffenhet. Orografi. F:s orografiska byggnad
företer en rik omvexling. Vid gränserna äfvensom i
det inre ligga hög- och medelbergslandskap, skilda
från hvarandra genom vidsträckta bördiga slätter
eller förenade genom lägre bergplatåer. Så ligga på
gränsen mot Spanien Pyreneerna, mot Italien Alperna,
mot Schweiz Jura, mot Tyskland Vogeserna; på norra
gränsen gå Ardennerna in i F., och i v. ligga
Normandies och Bretagnes låga bergland. Isoleradt
genom Rhônes, Garonnes, Loires och Seines floddalar
höjer sig mellan dem det centrala F., endast förenadt
med Vogeserna (genom Langres-platån). Pyreneerna,
hvilkas högsta topp på franskt område är Vignemale
(3,290 m.), ega öfver 80 pass (vid en medelhöjd
af 2,300 m.), af hvilka dock de allra flesta äro
svårtillgängliga bergstigar, på sin höjd gångbara
för mulåsnor. Mellersta F. utgör ett vidsträckt
högland, som stiger mot ö. och når sin största höjd
i Cevennerna. I s., v. och n. sänker sig platån
småningom och delas genom från n. ingripande dalar
i flere berggrupper, af hvilka den vestligaste är
Limousinbergen (Mont Besson, 984 m.). Mellan dessa
och floden Allier höja sig öfver den höga granit-,
gneis- och skitferplatån Auvergnes vulkaniska toppar
(Puy-de-Dôme, 1,465 m., Mont Dore, det inre F:s högsta
berg, 1,886 m., samt Cantal, 1,858 m.). Skilda från
denna bergstrakt gå mellan Allier och Loire Monts du
Forez, i n. kallade Montagnes de la Madeleine. Den
östra randkedjan börjar i s. med de n. om Canal du
Midi uppstigande Montagnes noires, på hvilka följa de
egentliga Cevennerna, hvilka sträcka sig ända till S:t
Etienne och nå sin största höjd i Lozère-bergen (Pic
de Finiels, 1,702 m.), under det de södra kedjorna
Monts de l’Espinouse och Monts Garrigues endast nå
1,100 m. Norra delen omfattar Coirons-bergen, till
hvilka ansluter sig Vivarais’ vulkandistrikt, med
topparna Gerbier de Jonc, 1,562 m., och Mont Mézenc,
1,754 m. Mot n. sänker sig bergskedjan vid S:t Etienne
och har Mont Pilat, 1,434 m., till slutpunkt. På
andra sidan om denna insänkning uppstiga Monts du
Lyonnais (högsta topperi Mont de Boussièvre, 1,004
m.), på hvilka följa Monts du Beaujolais och Monts
du Charolais, under det ännu längre mot n. sträcker
sig Nivernais’ bergland, med Côte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
