Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsmonopol, idkas derför ganska litet och lemnar dålig
afkastning. Statens nettoinkomst af monopolet
uppfördes i 1879 års budget till 265 mill. fr. –
Tryffel odlas med stor framgång i synnerhet i
depart. Basses-Alpes. Skörden uppgick 1869–70 till
icke mindre än 1,5 mill. kg.
Boskapsskötseln befinner sig i jämförelse med landets
öfriga näringar på en låg ståndpunkt, ehuru under
de senare årtiondena, till en del genom regeringens
försorg, mycket blifvit gjordt för att förbättra de
inhemska kreatursraserna. 1876 egde F. 2,852,420
hästar, 416,868 åsnor, 294,352 mulåsnor, 2,366,080
oxar, 7,307,087 kor, 1,668,052 kalfvar, 23,902,077
får (deraf 2,866,782 af förädlad ras), 5,801,000
svin, 1,587,000 getter samt omkr. 60 mill. stycken
fjäderfä. Hästafveln är ännu otillfredsställande,
och behofvet af hästar, i synnerhet lyx- och
militärhästar, måste fyllas genom införsel från
andra land. Flere af de franska hästraserna
tyckas urarta, hvarför man söker förbättra dem
genom korsning med utländska, särskildt engelska
fullblodshästar. Åsnor och mulåsnor förekomma
mest i de centrala bergstrakterna. Nötkreaturens
antal nästan fördubblades från århundradets början
till 1853, men har sedan bibehållit sig på ungefär
samma ståndpunkt. I allmänhet är antalet mjölkkor
tillräckligt, men slagtboskap måste införas. De
bästa boskapsraserna finnas i Charolais, Nivernais,
Limousin, Flandern, Normandie, Bretagne, Bourbonnais,
Béarn och les Landes. Fårafveln är den gren af
boskapsskötseln, som ifrigast omfattas, särskildt i
östra Pyreneerna, Cevennerna, centralplatån, slätterna
i Berry, Orléanais, Champagne och östra Picardie
samt vid kusten. Getafveln har efter införandet af
kaschmirsgeten vunnit nytt intresse för den franske
jordbrukaren. I stor skala bedrifves den dock endast
i få, mest fattiga, kantoner i bergstrakterna (i
Rhônebassängen) och på Corsica. Svinafveln är mera
jämnt utbredd i Bretagne, Normandie, Lothringen,
Périgord, Limousin och Bourbonnais. Afveln af
fjäderfä, som intager till boskapsskötseln samma
ställning som trädgårdsskötseln till jordbruket,
vinner allt större betydelse. Biodlingen är ock,
särskildt i Bretagne, af värde för den franske bondens
hushåll. Afkastningen ur djurriket uppgifves för 1876
hafva varit 840 mill. kg. kött, 50 mill. kg. ull,
30 mill. kg. talg, 9,2 mill. kg. honing, 2,7
mill. kg. vax, 80,5 mill. hl. mjölk samt 1,800
mill. ägg. – I F. finnes en särskild minister för
åkerbruket. Under honom stå sju generalinspektörer
(dessutom en för veterinärskolor och en för
Corsica). Staten utdelar understöd åt dem, som lidit
förluster genom eldsvådor, boskapssjukdomar, stormar,
frost, torka, öfversvämningar o. d., äfvensom åt
landtbruksföreningarna (les comices agricoles), af
hvilka 1872 funnos 634, och som hufvudsakligen hafva
till uppgift att anordna utställningar af kreatur,
redskap och landtbruksprodukter. Regeringen har
dessutom grundat flere institutioner, som helt
och hållet stå under hennes ledning och tillhöra
staten. Sådana äro schäferierna i Haut-Tingry
(Pas-de-Calais) och Rambouillet (Seine-ct-Oise),
holländeriet i Corbon (Calvados), för uppfödande
af Durham-kor, samt stuterier. – Villebrådet har
betydligt aftagit efter upphäfvandet af de för
landtmannen tryckande jagtprivilegierna, och sedan
skogarna minskats; dock förekomma ännu här och der
i skogarna hjortar, rådjur, vildsvin (i synnerhet
i Ardennerna), räfvar (ganska allmänt), vargar,
gräfsvin, mårdar och vesslor; björnar anträffas,
mera sällan, i de vildaste trakterna af Alperna och
Pyreneerna. – Af stor betydelse är fisket, såväl
kust- som hafsfisket. Största inkomsten inbringa
sillfisket, som 1878 bedrefs af 728 fartyg med 10,317
mans besättning och lemnade 23,010 tons, samt torsk-
och kabeljofisket på Newfoundlands och Islands kuster,
dit Bordeaux, Dunkerque, Marseille, Dieppe, S:t Malo
m. fl. städer sända en stor mängd fartyg (1878: 685,
som hemförde 41,257 tons fisk, tran o. d.). Kustfisket
(makril, ansjovis, tonfisk och sardiner) sysselsatte
1878 21,544 båtar af 107,658 tons, med en besättning
af 69,830 man, hvilka upptogo 42,6 mill. kg. fisk
till ett värde af nära 30 mill. fr. Hela afkastningen
af fisket 1878 uppgifves till 86,970,000 fr. En
god inkomst lemna äfven ostronbankarna, hvilka i
synnerhet finnas på kusten af Normandie, Bretagne,
Vendée, vid ön Oleron, vid Marennes, Tremblade och
Verdon, vid Biarritz m. fl. st. 1878 fiskades 641
mill. ostron till ett värde af 22,2 mill. fr.
Bergsbruk. F. är mycket rikt på växtrikets alster,
men har deremot jämförelsevis få skatter att hämta ur
mineralriket, och det franska bergsbruket uthärdar
ej jämförelse med det tyska, ännu mycket mindre med
det engelska. Af betydenhet är egentligen endast
stenkols- och jernmalmsuppfordringen. Stenkolen
fördela sig på ett stort antal smärre fält, spridda
i ej mindre än 45 depart., ett förhållande, som
i hög grad kommer industrien till godo. De mest
gifvande af stenkolsfälten äro Valenciennes (i
Nord och Pas-de-Calais), Loire, Alais (i Ardèche
och Gard), Creuzot och Blanzy, Commentry, Aubin,
Graissessac, Carmaux och Brassac. Ehuru F. kommer
i tredje rummet bland Europas stater med afseende
på stenkolsproduktionen, motsvarar densamma icke på
långt när behofvet, utan betydande qvantiteter måste
införas, hvilket ofördelaktigt bidrager att höja
den franska industriens produktionskostnader. 1875
producerades 16,949,000 tons (1 ton = 1,000
kg.), under det förbrukningen s. å. uppgick till
24,559,681 tons. – Bränntorf finnes i 40 depart.,
mest i Somme, Pas-de-Calais, Loire-Inférieure, Isère,
Oise, Seine-et-Oise och Aisne. Produktionen af detta
bränsle var 1875 317,747 tons. – Jernverken äro
många och betydande, men lida af den olägenheten
att malmgrufvorna ligga långt skilda från
stenkolsfälten. 1873 brötos 3,6 mill., och 1875 5
mill. tons jernmalm. Jernindustrien bedrifves i 67
depart. Största produktionen kommer på depart. Nord,
der den, enligt officiella uppgifter, 1878 uppgick
till 224,512 tons. Sedan 1846, då F. hade 623
masugnar, nedgick detta antal till 288 (1869),
men produktionen af tackjern steg deremot från 0,5
mill. tons (1846) till 1,4 mill. tons (1869). Till
följd af krigsåren sjönk denna siffra 1872 till 1,18
mill. tons, men 1876
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
