- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
209-210

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Historia. F. har fått sitt namn efter
frankerna (se d. o.), en germansk folkstam, som eröfrade
landet i slutet af 400- och början af 500-talet;
det kallades dessförinnan Gallien. Dess historia
sträcker sig långt tillbaka i tiden.

F. i äldsta tider. I F. hafva funnits lemningar
efter en förhistorisk befolkning, som lefde
samtidigt med att mammutdjuret och renen tillhörde
F:s fauna. När historiens första ljus faller öfver
landet, bodde der tre stora folk: kelter, iberer
och belger. Ibererna l. baskerna synas hafva varit
det äldsta af dessa och hade antagligen kommit genom
Afrika och Spanien. De undanträngdes af de från Asien
kommande kelterna till landet s. om Garonne. Sist
anlände belgerna, som efter långvariga strider
lyckades bemäktiga sig landet n. om Loire, till
Rhens mynning. Så lika voro dessa folk till seder
och bruk, att romarna betraktade dem såsom ett folk
och kallade dem alla med ett gemensamt namn galler
(galli). Fenicierna trädde tidigt i handelsförbindelse
med gallerna, och i deras spår kommo grekerna, som i
södra Gallien anlade en koloni, det berömda Massilia
(Marseille). Af dessa främlingar lärde sig gallerna
att bearbeta sina bergverk, smida guld, silfver och
jern m. m., men deras förnämsta sysselsättningar
voro åkerbruk och boskapsskötsel. I motsats till
förhållandena hos de germanska folken var gallernas
stadslif ganska utveckladt. Gallernas religion
var ursprungligen en naturdyrkan, men öfvergick
sedan till polyteism. Presterna l. druiderna voro
en tid samhällets inflytelserikaste medlemmar,
men ungefär tre århundraden före vår tidräkning
bröt militär-aristokratien presternas välde. Desse
förstodo likväl att till någon del återtaga sitt
inflytande. Författningen blef till följd deraf olika
på olika ställen. I synnerhet i södra och mellersta
Gallien var adelsståndets makt stor, och de lägre
klasserna stodo der i politiskt och ekonomiskt
beroende af detsamma. I andra trakter åter valde
folket sjelf sina ämbetsmän, t. o. m. konungarna,
hvilka der berodde af folket och presterna. Sedan
romarna gjort sig till herrar öfver Italien och
underkufvat der boende galler, vände de sig mot det
egentliga Gallien, der de redan 125 f. Kr. bildade en
romersk provins (Provence). Troligen utvidgades denna
besittning under kriget med cimbrerna. Först sedan
Caesar blifvit prokonsul i det romerska Gallien,
blef emellertid hela landet eröfradt af romarna
(58–50 f. Kr.).

F. romersk provins (50 f. Kr.–486 e. Kr.). Caesar
hann ej närmare ordna den nyförvärfvade
provinsen. Detta blef Augusti verk (27 f. Kr.). Han
ändrade de gamla provinsernas gränser och gaf
de flesta städerna nya namn. En mängd romerska
kolonier anlades. Gallien delades i fyra provinser
och sextio municipier. Somliga af de galliska
stammarna fingo behålla sina lagar och erhöllo såsom
"bundsförvandter" en friare ställning. De gamle
gudarna fingo romerska namn, menniskooffer förbjödos,
och politiska företrädesrättigheter gåfvos åt de
städer, som afsvuro druidismen. – Diocletianus (284
–305) ändrade Augusti indelning: han bildade

af Britannien, Spanien och Gallien en af rikets fyra
prefekturer och delade Gallien i 17 provinser,
som voro förenade till tvänne dioeceser. Den
romerska kulturen gjorde förvånansvärda framsteg. I
städerna uppfördes praktfulla triumfbågar, tempel,
rännarebanor, vattenledningar och andra romerska
byggnader; romerskt språk samt romerska seder och
lagar blefvo herskande. Mot midten af andra årh. kommo
kristna predikanter. Kristendomen utbredde sig, trots
förföljelserna, och Gallien blef snart ortodoxiens
värn mot de från östern kommande kätterierna. Redan
på Caesars tid hade Gallien utsatts för härjningar af
de germanska stammarna, men hade skyddats af det då
ännu mäktiga Rom. Detta skydd upphörde emellertid
ganska snart, och redan från midten af det tredje
århundradet blef G. ett värnlöst byte för de
barbariska folken. Alaner, vandaler, burgunder och
vestgoter hade plundrande genomtågat hela Gallien och
bemäktigat sig delar af detsamma, då de hedniske
frankerna, nämligen den gren af dem, som kallades
den saliska, under Klodvig genom slaget vid Soissons
(486) eröfrade det sista område, som, åtminstone till
namnet, lydde under den romerske kejsaren.

Det frankiska riket (486–843). Merovingerna
(486–752). Sedan Klodvig (481–511), af merovingernas
herskareätt, vid Zülpich (496) besegrat alemannerna,
öfvergick konungen till den romersk-katolska
läran samt erhöll af påfven titeln "allra
kristligaste konung" (Lat. rex christianissimus,
Fr. sa majesté très chrétienne). Hans undersåtar
följde snart exemplet. Derigenom förvärfvade han
sig det mäktiga romerska presterskapets understöd
i sina strider med de i Gallien förut boende
germanerna, ty dessa tillhörde den kätterska arianska
bekännelsen. Sedan Klodvig bragt det burgundiska riket
i vasallförhållande till sig (500) och genom segern
på Vokladiska fältet (507) eröfrat en stor del af
vestgoternas land, gjorde han Paris till landets
hufvudstad. De sista åren af sitt lif använde han
att genom sina slägtingars undanrödjande befästa
och utvidga sin makt. Efter hans död delades riket
mellan hans fyra söner, hvilka fortsatte att utvidga
dess område. Efter de öfrige brödernas död förenades
åter hela det frankiska väldet i Klotars hand
(557), men delades åter 561 mellan hans söner. Medan
konungamakten försvagades genom desses inbördes
strider, blef den rika militär-aristokratien
allt mäktigare. Hon tillvällade sig snart hela
riksstyrelsen, hvilket gick så mycket lättare, som,
med undantag af Dagobert I (d. 638), Klodvigs
ättlingar ("les rois fainéants", se Fainéant)
försjönko i ett ömkligt veklighetstillstånd och
blefvo alldeles oduglige att regera. Landets verklige
styresman blef rikshofmästaren (major domus). Dennes
värdighet blef med tiden ärftlig inom Pipins
af Landen mäktiga hus. En af hans ättlingar, Karl
Martel, besegrade vid Poitiers (732) de från Spanien
inbrytande araberna och räddade derigenom Europa från
att blifva lagdt under islam. Karls son, Pipin den
lille, störtade slutligen merovingiska ätten (752)
och blef stamfader för den slägt, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:24:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfae/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free