Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
provinser denne, som redan förut innehade Normandie
och Anjou samt 1154 blef Englands konung. Henrik
blef således herre till hela vestra F. Lyckligtvis
förstod Ludvigs son, Filip II August (1180–1223), att
förbättra ställningen. I det krig, som han började
med Henriks son, Richard Lejonhjerta, tillsammans
med hvilken han under åren 1190–91 deltagit i
tredje korståget, lyckades han återtaga allt, utom
Aqvitanien. Han öfvergick till och med till England
(1216), men kunde der intet uträtta. Under hans
tid grundlades universitetet i Paris, inrättades
en pärsdomstol, ordnades förvaltningen och
rättsväsendet. Han lemnade sålunda ett starkt
rike åt sin kraftige son, Ludvig VIII Lejonet
(1223–26), som dock snart afled, efterlemnande en
11-årig son, Ludvig IX den helige (1226–70). Under
dennes minderårighet rasade kriget mot albigenserna
(1209–29). Ehuru Ludvig var mer böjd för fredliga värf
än för krig, företog han två korståg, ett till Egypten
(1249) och ett till Tunis (1270), under hvilket
senare han dog. Ett krig med England slöts genom
freden i Abbeville (1259), då detta land formligen
afträdde hvad Filip August eröfrat. Ludvig ordnade
rättsväsendet genom sin lagbok (Etablissements de
S:t Louis) och genom att med kraftig hand bekämpa de
feodala missbruken. I pärsdomstolen, som började
kallas parlament, insatte han äfven skickliga
jurister. Redan på hans tid hade konungamakten vunnit
sådan styrka, att den kunde genomdrifva, att hvarje
undersåte skulle ega rätt att vädja från länsherrarnas
dom till konungens. Trots sin fromhet skaffade Ludvig,
genom pragmatiska sanktionen 1269, den franska kyrkan
en friare ställning till påfvestolen, än andra rikens
kyrkor hade. För öfrigt utvidgade han, liksom hans
företrädare, kronans omedelbara besittningar genom
att vid hvarje lägligt tillfälle indraga större och
mindre län. Hans son, Filip III den djerfve (1270–85),
var inskränkt till förståndet, men sonsonen, Filip
IV den sköne (1285–1314), egde utmärkta gåfvor och
var en lika kraftfull som hänsynslös regent. Genom
giftermålsförbindelser och lyckosamma krig förstorade
han sitt land; genom den rika Tempelherreordens
tillintetgörande förvärfvade han sig betydande
rikedomar; genom sin strid med påfven Bonifacius
VIII bidrog han mer än någon annan till påfvemaktens
störtande. Han förmådde äfven en af Bonifacius’
närmaste efterträdare, Klemens V, att 1309 öfverflytta
till Avignon, der påfvarna sedan residerade till 1376
("påfvarnas babyloniska fångenskap"). Under striden
med påfven inkallade Filip för första gången (1302)
det tredje ståndet l. fullmäktige för borgerskapet
till riksdagen, états généraux (se d. o.). Äfven i
andra afseenden verkade han kraftigt för den inre
utvecklingen. Alla hans tre söner blefvo konungar,
Ludvig X ("Louis le Hutin", 1314–16) – hvilken
efterträddes af sin son, Johan I Posthumus (född
och död i Nov. 1316) – Filip V den långe (1316–22)
och Karl IV den sköne (1322–28). Då med undantag af
Ludvig X, ingen af dem efterlemnade någon son, bestegs
tronen af Filip den skönes brorson Filip af Valois,
Huset Valois (1328–1589). Mot Filip VI (1328–50)
uppträdde konung Edvard III af England, hvilken var
Filip den skönes dotterson, med anspråk på tronen
och gaf uppslag till det blodiga "hundraårskriget"
(1339–1453) mellan England och F. (Se art. England,
sp. 546.) Fransmännens flotta blef slagen vid Sluys
(1340); deras här besegrades vid Crécy (1346) och
vid Poitiers (1356), der Filips son, Johan II
den gode (1350–64), blef tillfångatagen. Under hans
fångenskap uppstodo inre oroligheter i F. Ständerna
hade redan 1355 fordrat och 1356 genomdrifvit
att sjelfva få öfvervaka hur deras bevillningar
användes. Då regenten, Johans son Karl, sökte göra
detta beslut om intet, utbröt ett uppror i Paris,
och samtidigt dermed reste sig (1358) de hårdt
förtryckte bönderna. Båda upproren (böndernas är
kändt under namnet la jacquerie) blefvo emellertid
inom kort kufvade; men F:s krafter tilläto ej en
fortsättning af kriget med England, hvarför en
fred slöts i Brétigny (1360), som tillförsäkrade
engelsmännen Aqvitanien, Calais m. fl. orter. Under
Johans son, Karl V den vise (1364–80), utbröt åter
kriget, och fransmännen lyckades under konnetabeln
Bertrand du Guesclin fråntaga engelsmännen allt,
utom Calais. Då Karls son, Karl VI den folkkäre
(1380–1422), efter en kort tids regering blef
vansinnig, utbröt inom F. en häftig strid mellan
tvänne mäktiga partier, det burgundiska och det
orleanska (les Bourguignons och les Armagnacs), om
rätten till regeringen. Förbittringen gick slutligen
så långt, att det burgundiska partiets chef, Johan den
oförskräckte, sökte hjelp hos Englands konung Henrik
V. Denne vann slaget vid Azincourt (1415) och hyllades
(1420) af partiet såsom F:s konung. Till landets lycka
dog Henrik snart (1422). De engelska vapnen fortforo
emellertid att hafva öfverhanden under början af
Karl VII segersälls regering (1422–61). Redan var
norra F. eröfradt, och Orléans, nyckeln till det
södra, hotades, då den ädla bondedottern Jeanne
d’Arc uppträdde, ingaf de misströstande mod,
väckte nationalkänslan och undsatte Orléans (Maj
1429). Detta var vändpunkten i kriget. Väl fick
"Jungfrun af Orléans", såsom hon kallades, 1431
bestiga bålet, men den anda hon väckt öfverlefde
henne. Den ena provinsen efter den andra återtogs,
och sedan engelsmännens fältherre, Talbot, stupat
(1453), upphörde kriget af sig sjelf. Calais och
öarna i kanalen utgjorde allt, som stannade i Englands
ego. Jämnsides med befrielsekrigets fortgång skedde
en genomgripande inre utveckling, ledd af Jacques
Coeur. 1439 beviljade ständerna en stående skatt
(la taille) till krigshärens underhåll, och denna
skatt satte konungen i tillfälle att (1445) bilda en
stående här, den första i Europa. – Finansväsendet
ordnades (1443), parlamentens (öfverdomstolarnas)
antal ökades, och genom sanktionen i Bourges (1438)
infördes i franska kyrkan de reformer, som beslutits
på kyrkomötet i Basel. Karls sista år oroades genom
upprorsförsök af hans son Ludvig XI (1461–83). Målet
för dennes sträfvan var att göra konungamakten
enväldig, och för sitt måls uppnående skydde han
inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
