Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han dem genom Nantesiska ediktet (1598) full
religionsfrihet och lika medborgerliga rättigheter
med katolikerna. Dessutom erhöllo de flere fasta
platser, s. k. säkerhetsplatser, till värn för sina
friheter. Vid Henrik IV:s tillträde till regeringen
var rikets tillstånd bedröfligt. Redan 1580 hade,
efter en samtidas beräkningar, 800,000 personer
omkommit i kriget, samt 9 städer, 250 byar och
150,000 landthus uppgått i lågor. Finanserna voro i
fullständig oordning; handel och åkerbruk hade i det
närmaste af stannat. Henrik grep sig med allvar an
att bota dessa skador, dervid skickligt understödd af
sin vän och rådgifvare, hertigen af Sully. De lyckades
äfven snart att åter bringa landet i ett blomstrande
tillstånd, så att Henrik kunde tänka på att ingripa
i Europas angelägenheter. Han stod just färdig att i
Tyskland börja sina planer på en fullkomlig omskapning
af de europeiska staternas politiska förhållanden,
då han föll för Ravaillacs dolk, efterlemnande en
minderårig son, Ludvig XIII (1610–43). Denne kom under
förmynderskap af sin moder, Maria af Medici, hvilken
helt och hållet leddes af en italiensk äfventyrare,
Concini, upphöjd till marskalk d’Ancre, och Henriks
kraftfulla politik öfvergafs alldeles. Ställningen
förbättrades icke, sedan konungen sjelf öfvertagit
styrelsen (1617), ty hans allsmäktige gunstling,
Luynes, var ej kraftig nog att sköta statsrodret. Ett
nytt hugenottkrig började (1621), och i detta stupade
Luynes, lemnande riket i den största oreda. Då lades
riksstyrelsen i Richelieus hand (1624–42). F:s
återupprättelse var det mål, som han föresatt sig,
och som han äfven uppnådde. Hugenotterna blefvo
kufvade, deras fasta platser fråntogos dem, men de
fingo, genom ediktet i Alais (1629), behålla sin
religionsfrihet. Högadeln, som ännu intog en för
konungamakten farlig ställning, förstod han att
böja; de gamla feodalfästena nedbrötos, storamiral
och konnetabelvärdigheterna, som gåfvo sina
innehafvare en nästan kunglig myndighet öfver
flottan och hären, indrogos. En sträng kontroll öfver
ämbetsmännen infördes, och dessa gjordes fullständigt
beroende af konungens nåd. Krigsväsendet sattes i
utmärkt skick; handel och näringar väcktes åter till
lif. Äfven i den utländska politiken ingrep Richelieu
kraftigt. För att hejda kejsarens segrar i Tyskland
uppmanade han Gustaf II Adolf till att öfvergå dit
samt slöt med honom subsidietraktaten i Bärwalde
(1631); och då, efter slaget vid Nördlingen (1634),
svenskarnas ställning i Tyskland blef vacklande,
lät han F. aktivt deltaga i kriget. Genom att
understödja Portugals uppror mot Spanien (1640)
tvang han sistnämnda rike att draga sina trupper
ur Tyskland, hvarjämte han från Spanien eröfrade
Perpignan och Roussillon. Richelieu förberedde ej
blott F:s principat i Europa, utan äfven det kungliga
envälde, som skulle leda till revolutionen. Ty han
beröfvade folket dess representationsrätt, i det att
han aldrig sammankallade ständerna – ett exempel, som
sedan till F:s olycka vann efterföljd. – Ludvig XIV
(1643–1715) var knappt fem år gammal, då hans fader,
Ludvig XIII, dog. Hans moder,
Anna af Österrike, blef hans förmyndare, och
Richelieus plats intogs af kardinal Mazarin
(1643–61). Denne fortsatte sin företrädares
politik. I det trettioåriga kriget vunno de
franska arméerna under Guébriant och Turenne
stora framgångar, och F. erhöll i den Westfaliska
freden (1648) bekräftelse på besittningen af Metz,
Toul och Verdun, det österrikiska Elsass m. m. Med
Spanien fortsattes kriget till 1659, då Frankrike
i den s. k. Pyreneiska freden fick Roussillon,
Artois, flere platser i Flandern m. m. Under
det spanska kriget skakades F. äfven af ett
våldsamt uppror, "Fronden" (1648–52), tillstäldt af
Paris-parlamentets medlemmar och af högadeln, hvilken
dermed gjorde ett sista försök att återvinna sina
gamla friheter. Upproret slutade med konungamaktens
fullständiga seger. Efter Mazarins död (1661) skötte
Ludvig XIV sjelf premierministerposten. Den inre
förvaltningen och finansväsendet handhades af den
berömde Colbert. I spetsen för krigsväsendet ställdes
den skicklige Louvois. Understödd af dessa och
andra framstående statsmän och krigare samt sjelf
ung, ärelysten och i besittning af envåldsmakt,
blef Ludvig högst farlig för Europas lugn. Genom
underhandlingar vann han Dunkerque från England
(1662). Från Spanien sökte han rycka de nederländska
besittningarna, genom "devolutionskriget" (1667–68),
men den af England, Holland och Sverige mot honom
bildade "trippelalliansen" tvang honom att i freden
i Aachen (1668) nöja sig med tolf fasta platser
vid F:s norra gräns. För att hämnas på Holland,
som egentligen stiftat trippelalliansen, angrep han
detta land (1672), som, styrdt af den store Vilhelm
af Oranien och understödt af flere af Europas makter,
försvarade sig med framgång. Ludvig måste i freden
i Nijmegen (1678) lemna det i okränkt besittning af
dess område, men tvang dess bundsförvandt Spanien
(s. å.) att afträda tolf fasta platser och hela
Franche-Comté. Då han ej längre genom krig kunde
tillfredsställa sin eröfringslystnad, sökte han
göra landvinningar i fred. Han inrättade (1679)
ett slags domstolar l. reunionskamrar (chambres de
réunion), som undersökte hvilka orter i forna dagar
tillhört de i sista frederna afträdda områdena,
och lät sedan midt under freden besätta dem. I det
20-åriga stilleståndet i Regensburg (1684) fick Ludvig
behålla en del af hvad han på detta sätt "reunierat",
bl. a. Strassburg. Samtidigt utvidgade Ludvig sin makt
på det kyrkliga området: genom de fyra "Gallikanska
artiklarna" (1682) inskränktes påfvens makt öfver
den franska kyrkan, och 1685 upphäfdes Nantesiska
ediktet. De reformerte, till stor del flitige och
skicklige arbetare, förföljdes och utvandrade i
tusental till andra land. Ett nytt krig (1688–97),
som Ludvig framkallat, och i hvilket han fick kämpa
mot kejsaren, Holland, Spanien och Savojen samt
England, slöts under svensk bemedling genom freden i
Rijswijk (1697) utan landvinning för F. Ludvig hade
påskyndat denna fred, emedan han hade större planer
i sinnet. Det habsburgska huset i Spanien var nära
att utslockna. Ludvig lyckades förmå sin svåger,
spanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
