Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagen, hvarefter han led en neslig död (revolutionen
af d. 9 Thermidor år II, d. 27 Juli 1794). – I
kriget mot utlandet hade segern följt de franska
vapnen: Jourdan slog de kejserlige vid Fleurus
(d. 26 Juni 1794), hvarefter Pichegru inryckte i
Holland, som eröfrades (Jan. 1795) och under namnet
Bataviska republiken ställdes i nära förbund med
den franska. Dessa framgångar förmådde Preussen att
sluta en separatfred i Basel (1795), som tills vidare
gaf F. vestra Rhenstranden. Äfven Spanien drog sig
tillbaka (fred i Basel s. å.). Då i slutet af året
Österrike ingick ett vapenstillestånd, var det alltså
hufvudsakligen England, som fortsatte kriget. – Med
den 9 Thermidor börjar revolutionens återgång. De
moderate tillvällade sig makten, med stöd af det
på skräckväldet uttröttade folket. Visserligen
försökte jakobinerna att med pöbelns hjelp hålla
sig uppe, men de blefvo slagne, och deras ledare
deporterade (April 1795). Rojalisterna sökte
begagna sig af denna reaktion till att återupprätta
konungadömet. Men det uppror, som de med anledning
deraf framkallade i Paris, nedslogs (d. 5 Okt.) af
Barras och Bonaparte. Konventet antog (d. 5 Fructidor
år III, (d. 22 Aug. 1795) en ny författning, den
s. k. direktorialförfattningen, enligt hvilken den
verkställande makten fördelades mellan fem direktorer
(se Direktorium), och den lagstiftande öfverlemnades
åt en församling, vald af alla fransmän, som uppnått
21 års ålder och betalade skatt. Representationen
var delad på tvänne kamrar, De gamles råd (250,
40 år fyllda, medlemmar) och De femhundrades råd
(af minst 30 års ålder). Båda råden ombyttes årligen
till en tredjedel.
Direktorium (le Directoire; d. 26 Okt. 1795–
d. 9 Nov. 1799). F:s inre tillstånd var vid
den nya regeringens början mycket nedslående:
laglöshet och missbelåtenhet rådde öfverallt, af
förvaltning fanns knappt ett spår, åkerbruket låg
nere, hungersnöden härjade, och en statsbankrutt
stod för dörren. Regeringen uppsköt väl denna genom
utfärdande af territorialmandat (anvisningar på
statsjord), men måste, då äfven dessas antal blef
för stort, vägra (d. 16 Juli 1796) att mottaga
dem som betalningsmedel. Med England och Österrike
fortsattes kriget. Det senare landet anfölls både i
Tyskland och Italien. Bonaparte, som genom en rad
lysande segrar bemäktigade sig hela Lombardiet,
tvang Österrike, genom freden i Campo Formio (d.
17 Okt. 1797), att afträda till F. hela Belgien,
gifva F. löfte om venstra Rhenstranden samt erkänna
den af Bonaparte bildade Cisalpinska republiken (se
d. o.). F. tillegnade sig derjämte Joniska öarna. Kort
före freden hade Direktorium med biträde af Augerau,
en af Bonapartes generaler, utfört en statskupp
(revolutionen d. 18 Fructidor år V, d. 4 Sept. 1797),
som hejdade den ifriga rojalistiska reaktionen. För
att stärka det republikanska elementet omgaf
Direktorium F. med en rad af republiker. Utom den
Cisalpinska skapades uti Italien den Liguriska och
Romerska (Febr. 1798) och af Schweiz den Helvetiska
republiken (Apr. 1798). För att rikta ett slag emot
den
återstående fiendens, Englands, levantiska handel och
makt i Asien öfversändes Bonaparte (Maj 1798) till
Egypten. (Se art. Egypten, sp. 232, 233.) Under
Bonapartes frånvaro i Egypten bildade England,
Neapel, Österrike, Ryssland och Turkiet en ny
koalition (andra koalitionen 1798–1802) mot
F. Fransmännens motgångar i detta krig (ryssar
och österrikare ryckte från dem Italien) eggade
rojalisterna till stämplingar och framkallade
förvirring i F. Detta föranledde Bonaparte att
återvända till F., der han landsteg i Okt. 1799. För
att återföra ordningen och tillfredsställa
sin maktlystnad beslöt han sig för en statskupp
(revolutionen af d. 18–19 Brumaire år VIII, d. 9–10
Nov. 1799). Med truppernas bistånd sprängde han
De femhundrades råd och lät sedan utarbeta en ny
författning, som promulgerades d. 22 Frimaire år VIII
(d. 13 Dec. 1799). Enligt denna lades regeringen i en
Förste konsuls hand. Till biträden fick han en andre
och en tredje konsul, hvilka dock endast voro hans
rådgifvare. Vid konsulernas sida stod ett statsråd
(Conseil d’état), hvars medlemmar utsagos af Förste
konsuln, och en sig sjelf kompletterande senat (Sénat
conservateur) af 80 personer. Senaten egde att,
med stöd af de ur medelbara val framgångna listorna
på kandidater, utse representationen, som fördelades
på två kamrar, Tribunatet (le Tribunat), med 100
medlemmar, och Lagstiftande kåren (Corps législatif),
med 300 ledamöter. Till Förste konsul utsågs, för
tio år, Bonaparte, till andre Cambacérès och till
tredje Lebrun.
Konsulatet (le Consulat; d. 25 Dec. 1799–d. 20 Maj
1804). Då Bonapartes fredsanbud förkastades, gick
han i Maj 1800 öfver Alperna, slog österrikarna vid
Marengo (d. 14 Juni 1800) och tvang dem till ny fred
i Lunéville (d. 9 Febr. 1801), som för F. bekräftade
freden i Campo Formio. Snart derpå slöto Neapel,
Portugal och Ryssland (Okt. 1801) samt slutligen
äfven England, i Amiens (d. 27 Mars 1802), fred. I
sammanhang med denna fred blef Bonaparte, efter
allmän folkomröstning, d. 2 Aug. 1802, af senaten
proklamerad för konsul på lifstid, hvarjämte hans
myndighet ökades genom åtskilliga förändringar i
konstitutionen. På grund af Lunéville-freden företog
Bonaparte en fullständig omgestaltning af vestra
Tyskland (1803). Samtidigt gaf han Schweiz en ny
författning, som gjorde honom sjelf till republikens
"medlare" (Médiateur), och förenade Holland närmare
med F. Hans inrikes politik visade tydligt, att
enväldet var målet för hans planer. Genom konkordatet
med påfven (d. 15 Juli 1801) sökte han försona sig med
presterskapet och genom Hederslegionens instiftande
(1802) skapa en ny förtjenst-aristokrati. Derjämte
förstod han att vinna folkets förtroende genom
att förbättra landets sociala förhållanden. Bland
annat promulgerarades en ny lagbok (Code civil
l. C. Napoléon, 1804). Bonapartes hänsynslösa
uppträdande mot Holland och Schweiz upptände snart
ett nytt krig med England, som bröt freden i Maj
1803. Genom en rojalistisk sammansvärjning sökte det
undanrödja sin farlige motståndare, men detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
