Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misslyckades (Febr. 1804). Bonaparte å sin sida lät
på badensiskt område fängsla en medlem af franska
konungahuset, hertigen af Enghien, och afrätta honom
(Mars 1804). Detta oerhörda brott mot folkrätten
väpnade åter emot honom halfva Europa. Nu var
tiden inne att låta den sista skymten af republiken
försvinna. Den 28 Floréal år XII (d. 18 Maj 1804)
uppdrog senaten ärftlig kejsarevärdighet åt Bonaparte,
som två dagar derefter utropades till kejsare under
namn af Napoleon I.
Kejsaredömet (d. 20 Maj 1804–d. 2 April
1814). Sedan Napoleon I (1804–14) blifvit kejsare,
förändrade han den Cisalpinska republiken till ett
konungarike Italien (1805) och satte dess krona
på sitt eget hufvud, men förordnade sin styfson,
Eugène Beauharnais, till vicekonung. Då förenade
sig England, Österrike, Ryssland och Sverige i
den tredje koalitionen (1805). Som England var
oåtkomligt för Napoleon, vände han sig mot Österrike,
tvang 22,000 af dess soldater att kapitulera vid Ulm
(d. 17 Okt. 1805), besatte Wien och slog de förenade
österrikarna och ryssarna i "trekejsareslaget" vid
Austerlitz (d. 2 Dec. 1805). Derpå slöt Österrike
fred i Pressburg (d. 26 Dec. s. å.), i hvilken
det fick göra betydliga landafträdelser. Vid denna
tid gaf han sin broder Josef Neapels krona och sin
broder Ludvig Hollands; flere af hans förnämsta män
fingo furstendömen i Tyskland och Italien (marskalk
Bernadotte upphöjdes till furste af Ponte-Corvo). –
I Tyskland företog han på sommaren 1806 en ny
omdaning. Sexton vest-tyska stater förenades till
det s. k. Rhenförbundet, hvars högste beskyddare
Napoleon var. Detta föranledde kejsar Frans
af Österrike att (d. 6 Aug.) nedlägga den tyska
kejsarekronan. Då Preussen, som genom Napoleons löften
afhållits från koalitionen, vågade framställa några
anmärkningar rörande hans omstörtningar i Tyskland,
blef det anfallet och slaget vid Jena och Auerstädt
(Okt. 1806), hvarpå dess hufvudstad intogs. Derifrån
utfärdade Napoleon (d. 21 Nov. 1806) sitt beryktade
blockad-dekret, hvilket afsåg att spärra kontinentens
alla hamnar för engelsmännen och sålunda gifva en
dödsstöt åt deras handel. Denna spärrningsplan kallas
kontinentalsystemet. Emellertid förenade sig Preussen,
Ryssland, Sverige och England till fjerde koalitionen
(1807). Napoleon slog dock preussarna och ryssarna
vid Eylau (d. 7 och 8 Febr. 1807) och ryssarna vid
Friedland (d. 14 Juni s. å.), hvarefter fred slöts
i Tilsit (d. 7 och 9 Juli s. å). F. behöll alla
preussiska land vester om Elbe, af hvilka bildades
ett konungarike Westfalen, som Napoleon gaf åt
sin broder Jérôme. Preussens polska land gåfvos åt
Sachsen såsom hertigdömet Varsjav. Ryssland behöfde
endast godkänna kontinentalsystemet och fick i
stället fria händer i östra Europa. Ännu icke nöjd
med sitt väldes utsträckning, ryckte Napoleon (1808)
Spaniens krona ur bourbonernas händer och gaf henne
åt Josef Bonaparte. Napoleons svåger, Joakim Murat,
blef Josefs efterträdare i Neapel.
Emot Josef utbröt (1808) i Spanien ett uppror, hvilket
kraftigt understöddes af engelsmännen under Wellesley
(Wellington), och hvilket
Napoleon, trots sina segrar, aldrig kunde
kufva. Kriget fortsattes ända till hans fall och har
med skäl räknats såsom en hufvudorsak dertill. Medan
Napoleon var upptagen i Spanien, ansåg Österrike
tiden vara inne att återtaga hvad det förlorat,
men det måste efter några månaders krig (slaget vid
Wagram, d. 5 o. 6 Juli 1809) sluta fred i Wien (d. 14
Okt. 1809), hvarvid Illyrien afträddes till Napoleon,
under det att Ryssland, Sachsen och Bajern fingo andra
områden. Under detta krig beröfvade Napoleon äfven
påfven, Pius VII, hans verldsliga makt och lät föra
honom som fånge till F. Napoleon stod nu på höjden
af sin makt; hans öfvermod kände icke häller några
gränser. Han lät skilja sig (1809) från sin gemål,
Josefina, och förmälde sig med Marie Louise, en
dotter af Österrikes kejsare. Kontinentalsystemet
skärptes så, att det förstörde Europas handel, i
synnerhet Hollands. Då Hollands konung, Ludvig, ej
förmådde hjelpa sitt land, nedlade han sin krona, och
Holland införlifvades med F. (1810). Äfven den tyska
Nordsjökusten inkorporerades med kejsareriket. Då
kejsar Alexander af Ryssland medgaf för sitt land
vissa lindringar i kontinentalsystemet, grumlades
vänskapen mellan denne och Napoleon. Napoleon beslöt
att krossa Ryssland, den enda makt på kontinenten, som
då kunde göra honom väldet öfver Europa stridigt. I
Juni 1812 ryckte han in i Ryssland och tågade till
Moskva, hvarifrån han snart nödgades återvända
(Okt. 1812). Återtåget verkställdes under förfärliga
lidanden för hans mot köld och hunger värnlösa här,
och då armén ändtligen uppnådde Weichsel, funnos af
nära 300,000 man endast 20,000 utmärglade flyktingar
qvar. Denna olycka blef signalen till hela Europas
resning emot förtryckaren. Under sommaren 1813 kämpade
Napoleon i Tyskland, en tid icke utan framgång, emot
de till antalet öfverlägsna fienderna, preussare,
ryssar, svenskar och österrikare, men måste efter det
stora nederlaget vid Leipzig (d. 16, 18–19 Okt. 1813)
draga sig tillbaka till F. De tyska och ryska arméerna
följde honom. Efter en mängd blodiga drabbningar
intågade de i Paris (d. 31 Mars 1814), hvarefter
Senaten d. 2 April s. å. proklamerade Napoleons
afsättning. Öfvergifven af sina fältherrar, och på
deras uppmaning, nedlade Napoleon, d. 11 April 1814,
kronan mot löfte om ett årligt underhåll och ön Elba
såsom furstendöme.
Restaurationen l. Bourbonernas återuppsättande
på tronen (la Restauration; 1814–30). Ludvig XVIII
(1814–24), Ludvig XVI:s broder, utropades af Senaten,
under de främmande makternas påtryckning, till
konung. Han slöt med de förbundne en fred (första
Paris-freden, d. 30 Maj 1814), som tillförsäkrade
F. 1792 års gränser, jämte en del af Savojen
m. m. Frankrike fick derefter en oktrojerad
författning, den konstitutionella kartan (la
charte constitutionnelle, d. 4 Juni 1814), enligt
hvilken den verkställande makten tillhörde konungen
allena. Lagstiftnings- och beskattningsfrågor skulle
afgöras af riksförsamlingen, som delades på två
kamrar: pärskammaren (Chambre des pairs), hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
