Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anklang i landet, och på rösträttsfrågan föll slutligen
julimonarkien. De kommunistiska och socialistiska
läror, som predikades af en Saint-Simon, en Proudhon,
en Fourier, en Louis Blanc m. fl., bidrogo i
sin mån kraftigt att undergräfva den vacklande
tronen. Fordringarna på en reform af vallagen blefvo
för hvarje dag häftigare; s. k. reformbanketter, der
frågan afhandlades och regeringens fel kritiserades,
höllos i nästan alla större städer.
Februari-revolutionen. Den andra franska
republiken (d. 24 Febr. 1848–d. 2 Dec. 1852). En af
oppositionspartiet i Paris till d. 22 Febr. 1848
utlyst reformbankett förbjöds af regeringen. En
folkrörelse utbröt genast, riktad mot Guizot, som
äfven nedlade sitt ämbete. Men då på aftonen d. 23
en folkhop sökte storma hans hus, uppstod en strid
mellan massan och trupperna. Dagen derefter afsade
sig konungen regeringen till förmån för sin sonson,
grefven af Paris, och lemnade F. Då dennes moder,
enkehertiginnan af Orléans, i deputeradekammaren
fordrade, att hennes son skulle erkännas som konung,
inträngde en folkhop, som ropade på republiken. Denna
proklamerades äfven (d. 24 Febr.) af en efter
kamrarnas upplösning tillsatt provisorisk regering,
bestående af Dupont de l’Eure, Lamartine, Ledru
Rollin, Arago, Garnier Pagès, Crémieux och Marie,
hvartill sedermera kommo Louis Blanc, Marrast, Flocon
och arbetaren Albert.
Republiken var ett verk af de arbetande klasserna,
hvilka nu fordrade sin lön. Enligt socialistisk
princip inrättades nationalverkstäder för att
bereda arbete åt de sysslolöse. Icke mindre än
100,000 arbetare skyndade att låta inskrifva sig
i de nya inrättningarna. Emellertid visade det
sig ganska snart, att verkstäderna voro farliga
upprorshärdar. Då den nya nationalförsamlingen uppdrog
den verkställande makten åt ett femmanna-utskott
(Commission exécutive), i hvilket Louis Blanc och
Albert ej fingo plats, utbröt ett våldsamt uppror
("attentatet af d. 15 Maj"), som likväl kufvades,
hvarefter beslöts, att nationalverkstäderna skulle
stängas (d. 21 Juni 1848). Detta påbud framkallade det
rysliga juni-upproret, hvilket efter ett förfärligt
blodbad nedslogs af den med diktatorisk makt (d. 24–28
Juni) beklädde general Cavaignac (se d. o.). Derefter
fortsattes öfverläggningarna om den nya författningen,
som antogs d. 4 Nov. 1848. Dess hufvudinnehåll
var: en president, utsedd för fyra år genom allmän
folkomröstning, stod i spetsen för den verkställande
makten; han kunde först efter fyra års förlopp
återväljas, egde ej veto mot nationalförsamlingen,
ej häller rätt att ajournera eller upplösa henne. Den
lagstiftande makten tillkom Nationalförsamlingen
(Assemblée nationale), bestående af en kammare,
vald för tre år. – Till president valdes, d. 10
Dec. s. å., Louis Napoléon, Napoleon I:s brorson,
hvilken tillträdde sitt ämbete d. 28 Dec. 1848. I Maj
1849 sammanträdde en nyvald nationalförsamling. I
denna utgjorde väl ordningsvännerna flertalet, men
socialisterna visade genom ett uppror, d. 13 Juni
1849, att de beherskade Paris. Till följd deraf
fattades
flere reaktionära beslut, hvilka bidrogo att göra
församlingen impopulär, men höja förtroendet till
presidenten, hvilken icke kom väl öfverens med
henne. Genom resor inom landet, under hvilka han
stundom helsades med ropet "lefve kejsaren!", vann
han också sinnena; han beklädde sina förtrogne med
inflytelserika ämbeten. Den 2 Dec. 1851 företog
han en statskupp: de motsatta partiens ledare
fängslades, nationalförsamlingen upplöstes, och en
ny författning underställdes folkets afgörande. Dess
vigtigaste punkt var att presidenten skulle väljas
för tio år och erhålla en fastare ställning. Sedan
ett revolutionsförsök i Paris utan skonsamhet
stillats, blef den nya ordningen af franska folket
gillad. Till yttermera säkerhet landsförvisades
Thiers, Victor Hugo, Cavaignac m. fl. framstående
män; andra deporterades till Cayenne. Nu gick
Napoleon med raska steg mot sitt mål, kejsaredömets
återupprättande. Redan i Nov. 1852 beslöt senaten,
att det skulle återställas, och sedan en allmän
folkomröstning sanktionerat beslutet, antog Napoleon
d. 2 Dec. 1852 titeln "fransmännens kejsare".
Andra kejsaredumet (1852–70). Napoleon III (1852–70)
hade uppställt för sig tvänne mål: att ordna och
lugna de inre förhållandena och att återskaffa
F. dess plats bland stormakterna. För att uppnå
det första var det af högsta vigt att finna en
lösning på den sociala frågan. Emellertid var
Napoleon för klok att dervid vilja tillämpa de
socialistiska läror, hvilkas innehållslöshet till
fullo ådagalagts af 1848 års händelser. Han valde
derför en annan väg. Genom stora byggnadsföretag och
genom välgörenhetsinrättningar skaffade han bröd åt de
arbetande klasserna. Nästan alla större städer, och i
synnerhet Paris, blefvo ombyggda; väganläggningar och
flodrensningar företogos, och det stora järnvägsnätet
fulländades. Industrien utvecklades och täflade
framgångsrikt vid verldsutställningarna i Paris,
1855 och 1867, med utlandets. En mängd handelsfördrag,
hvilande på frihandelns grundval, ingingos
(bl. a. med Sverige-Norge af d. 14 Febr. 1865). Icke
häller den andliga odlingen tillbakasattes;
såväl den högre som den lägre undervisningen
blef på allt sätt omhuldad. Olyckligtvis har
denna tafla äfven sina skuggsidor. Den allmänna
lifaktigheten i handelsverlden framkallade ett
svindleri och en njutningslystnad, som omfattade
alla samhällsklasser och hade sin medelpunkt i det
lysande hofvet. Statsutgifterna stego till otroliga
summor, och bristen betäcktes genom stora lån,
som gåfvo penningverlden ett förr okändt inflytande
på staten. Dessutom alstrade njutningslystnaden en
slapphet i moralen, hvarpå just de högre klasserna
visade sorgliga exempel. Landets författning var fullt
despotisk, ehuru Napoleon sökte till skenet bevara
de konstitutionella formerna. Det fanns sålunda en
folkrepresentation, delad på två kamrar, Lagstiftande
kåren (Corps législatif) och Senaten (Senat). Den
förra utsågs genom allmänna val, och valbarheten var
ej inskränkt genom någon census. Men dess verksamhet
var mycket kringskuren. Den hade endast att yttra
sig öfver de förslag regeringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
