Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Regeringens första omsorg blef att anskaffa den oerhörda
ersättningssumman, hvaraf minst 1 milliard skulle
vara erlagd före årets slut. Man måste fresta den
skakade statens kredit. Det första lånet bestämdes
till 2 1/4 milliarder. Det oväntade förhållande
inträffade, att denna summa öfvertecknades ensamt
inom Paris, och att tillsammans nära 5 milliarder
fr. förtroendefullt erbjödos regeringen.
Afbetalningarna skedde punktligt, och man beslöt att
erlägga summan till fullo, förr än bestämdt blifvit,
för att på detta sätt dess förr blifva qvitt de
tyska ockupationstrupperna. Tyskland ingick på
förslaget, och d. 5 Sept. 1873 erlades den sista
delen. Följande dag lemnade de återstående tyska
trupperna F:s område. – De stora krigsutgifterna
medförde höga skatter: endast de indirekta skatterna
jämte stämpelskatten belöpte sig till omkr. 50 fr. på
hvar fransman. Denna skattebörda blef så mycket
tyngre, som den kris, hvilken under senare delen
af 1870-talet drabbade handel och näringar, gjorde
sig känbar äfven i F. Arméorganisationen blef efter
freden i grund omarbetad (se F:s försvarsväsende,
sp. 202). Frågan om den nya författningen blef
den svåraste att afgöra. Nationalförsamlingens
flertal utgjordes af monarkister (orleanister
och legitimister), hvilkas mål var att få
konungadömet återinfördt. De genomdrefvo äfven,
att förvisningsdomen öfver den bourbonska familjen
upphäfdes (1871). Men längre sträckte sig ej häller
de monarkiska partiernas enighet, under det att
deremot republikanerna höllo kraftigt tillsammans och
småningom förstärktes genom de kompletteringsval, som
tid efter annan egde rum. Monarkisternas politiska
uppträdande bidrog att öka republikanernas led. De
predikade öppet, att F. kunde räddas endast genom
att kasta sig i kyrkans armar samt genom botöfningar
och pilgrimsfärder. Dessa läror gillades offentligen
af monarkisternas chef, den bigotte grefven af
Chambord, Karl X:s sonson. Under sådana förhållanden
förklarade äfven Thiers, som i Sept. 1871 fått titeln
president, att republiken vore nödvändig. Då genomdref
högern ett misstroendevotum mot regeringen, hvilket
föranledde Thiers att den 24 Maj 1873 nedlägga sitt
ämbete. Till hans efterträdare valdes omedelbart
derpå marskalk Mac Mahon. Högerns ledare, hertigen
af Broglie, bildade hans första kabinett, hvilket
naturligtvis endast bestod af monarkister. Nu tycktes
stunden vara inne för en monarkisk restauration. I
denna riktning bearbetades folket af presterskapet,
under det att orleanister och legitimister förenade
sig om Chambord. Då gjorde denne sig omöjlig genom
att förklara, att han, för den händelse han blefve
konung, ej ämnade afstå från Bourbonernas hvita
fana (d. 27 Okt. 1873). Dermed voro för tillfället
de monarkistiska planerna omintetgjorda. Emellertid
qvarstod Broglie såsom kabinettets chef till d. 16 Maj
1874. Med hans afgång förändrades dock ej regeringens
karakter. Författningsfrågan fortfor att under
tiden diskuteras och afgjordes genom lagen af d. 25
Febr. 1875. (Se ofvan Författning och förvaltning.) På
våren 1875 såg det ut, som om kriget med
Tyskland skulle åter uppblossa. Bismarck betraktade
nämligen den då pågående omorganisationen af armén
såsom ett hot mot Tyskland, men det goda förståndet
återställdes genom ryske kejsarens mellankomst. Den
31 Dec. s. å. afslutade nationalförsamlingen sin
femåriga, betydelsefulla verksamhet. De nyvalda
kamrarna sammanträdde d. 8 Mars 1876. Ehuru
republikanerna i senaten voro nästan jämnstarka med
och i deputeradekammaren öfverlägsna monarkisterna,
uppgåfvo desse ej sina förhoppningar, i synnerhet
som de kunde räkna på presidenten. I Maj 1877
afskedade denne den republikanska ministèren
Simon och utnämnde åter den klerikale Broglie
till kabinettschef. Då deputeradekammaren följande
månad gaf honom ett misstroendevotum, förmådde han
senaten att medgifva kammarens upplösning (d. 25
Juni). Ehuru regeringen tillät sig att på allt sätt
inverka på valen, segrade republikanerna likväl å
nyo, hvilket föranledde Broglie att nedlägga sitt
ämbete. Då republikanerna vid valen i Jan. 1879 vunno
öfverhand äfven i senaten, begagnade sig Mac Mahon
af en meningsolikhet med sina ministrar för att till
kamrarna inlemna sin afskedsansökan (d. 30 Jan.). Den
beviljades, och deputeradekammarens ordförande Jules
Grévy valdes till hans efterträdare. I kammaren
efterträddes Grévy af Gambetta. Waddington
bildade ett nytt kabinett. Den första vigtigare fråga,
som den nya regeringen hade att behandla, var ett i
deputeradekammaren väckt förslag om amnesti åt de
flesta af dem, som för delaktighet i kommunupproret
blifvit deporterade. Kamrarna lemnade frågan till
presidentens eget afgörande, och denne benådade under
årets lopp omkr. 4,000 personer. I Mars 1879 beslöts,
att kamrarna skulle flytta från Versailles, hvarest
de dittills haft sina sammanträden, till Paris, och
d. 27 Nov. började de der hålla sina sammankomster,
senaten i "Palais Luxembourg", deputeradekammaren
i "Palais Bourbon". Samtidigt tog presidenten sitt
residens i Paris ( i "Tuilerierna"). Det var äfven
detta år, som undervisningsfrågan började blifva
dagens vigtigaste angelägenhet. Folkundervisningen
hade dittills helt och hållet legat i kyrkans
händer. Den lägre undervisningen sköttes af nunnor
och jesuiter samt de af staten till en stor del
icke erkända kongregationerna. Till och med på den
högre undervisningens område hade kyrkan uppträdt
såsom statens konkurrent genom de år 1871 bildade
"katolska" universiteten, som utdelade fullt gällande
lärdomsgrader. Nu framlade undervisningsministern
Ferry (d. 15 Mars 1879) förslag till lagar, som afsågo
att ändra detta förhållande. De katolska universiteten
skulle inskränkas till rena privatanstalter utan
rätt att utdela lärdomsgrader, mellan skolorna skulle
förändras till statsläroverk, och ingen, som tillhörde
en af staten icke erkänd kongregation, vore det också
en orden, skulle få meddela allmän undervisning. Mot
detta förslag reste sig naturligtvis kyrkan och
hela det klerikala partiet, men deputeradekammaren
antog det d. 9 Juli s. å. Dermed var frågan likväl
ej afgjord. I senaten var nämligen högern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
