Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frans I - Frans II - Frans (Francesco), hertigar af Modena - Frans IV - Frans V - Frans II, siste hertig af Bretagne - Frans, tyska furstar - Frans Albert, hertig af Sachsen-Lauenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Humanismens idéer blefvo förherskande vid hofvet och i
allmänhet hos de bildade. Äfven reformationens läror
vunno insteg i Frankrike. Konungen sjelf tycktes i
början ej vara obenägen för dem, men förföljde sedan,
till en del af politiska skäl, grymt deras bekännare
i sitt eget land, medan han stod på vänskaplig
fot med de tyske furstar, som till protestantismens
skydd ingått det Schmalkaldiska förbundet. Genom
konkordatet d. 19 Dec. 1516 uppoffrade han den
gallikanska kyrkans rättigheter för att sjelf få
med påfven dela makten öfver henne. – F. hade
en öppen och ridderlig, men svag karakter samt
var i högsta grad opålitlig och lättsinnig. Hans
utsväfvande lefnadssätt har satt en fläck på hans
namn och bidrog till hans död (jfr Ferronière),
som inträffade d. 31 Mars 1547. Han var förmäld 1)
med sin företrädares dotter, Claude (d. 1524), och
2), sedan 1530, med kejsar Karl V:s syster, Eleonora,
enka efter konung Emanuel den store af Portugal. Några
af F. författade skaldestycken och bref (Lettres)
utgåfvos 1847, af Champollion.
2. Frans II, den föregåendes sonson, Henrik II:s
och Katarinas af Medici äldste son, föddes d. 19
Jan. 1544, förmäldes 1558 med den skotska drottningen
Maria Stuart och efterträdde sin fader d. 10 Juli
1559 på tronen. Han leddes helt och hållet af sin
gemåls morbröder, Guiserna, mot hvilkas inflytande
den af de franske protestanternas chef, prinsen af
Condé, ledda hugenottsammansvärjningen i Amboise
(1560) var riktad. F. afled plötsligt d. 5 Dec. 1560.
Frans (Francesco), hertigar af Modena.
1. Frans IV, son af ärkehertig Ferdinand af
Österrike (Maria Teresias son) och Maria
Beatrix af Este, föddes d. 6 Okt. 1779 och
kom 1814 i besittning af Modena. Hans despotiska
styrelsesätt (han införde censur och hemlig
polis samt öfverlemnade ungdomens uppfostran
åt jesuiterna) och förföljelser mot carbonari
(se d. o.), framkallade 1831 en revolution, genom
hvilken han förjagades; men han återuppsattes på
tronen med österrikiska truppers hjelp. Derefter
följde politiska processer i massa. Deltagarna i
uppresningen dömdes till döden eller galererna.
F:s besittningar ökades med hertigdömena Massa och
Carrara, hvilka tillföllo honom efter hans moder, som
dog 1829. I sin legitimistiska ifver vägrade han
att erkänna Ludvig Filip såsom konung i Frankrike
och understödde pretendenten till spanska kronan,
den äldre Don Carlos. Död d. 21 Jan. 1846. Man
har kallat F. "Italiens Tiberius". – Han var
sedan 1812 förmäld med Beatrice af Sardinien. Deras
äldre dotter, Maria Teresia, förmäldes (1846)
med grefven af Chambord, och den yngre, Maria Beatrix
(1847), med den ofvannämnde Don Carlos.
2. Frans V, den föregåendes son, föddes d. 1 Juni
1819, uppfostrades af jesuiterna, efterträdde sin
fader 1846 och regerade helt och hållet i hans
anda, men med ännu större hårdhet. Strängheten
mot de liberale ökades ständigt. I Mars 1848
förjagades F., men återuppsattes på tronen genom
österrikiska trupper i Aug. s. å. Han började då
med sitt gamla
regeringssystem på nytt, men förjagades 1859 för
alltid. Genom en folkomröstning i Modena förklarades
han afsatt och beslöts landets införlifvande med
Sardinien. F. begaf sig till Österrike och drog med
sig 80 politiska fångar (af hvilka flere först några
år senare frigåfvos) och en trupp soldater, hvilken
införlifvades med den österrildska armén, men 1862
upplöstes. Han dog i Wien d. 20 Nov. 1875. Med honom
utslocknade huset Österrike-Este på manslinien. –
Han var sedan 1842 förmäld med Adelgunda af Bajern.
Frans II, siste hertig af Bretagne, efterträdde 1458
sin kusin Arthur III. När konung Ludvig XI förbjöd
honom att kalla sig hertig med Guds nåde, att slå
mynt, utnämna biskopar m. m., slöt han med flere andra
stora vasaller ett förbund, "Ligue du bien publique",
som tvang konungen, efter hans nederlag vid Montlhéry
(1465), att tillerkänna F. alla de rättigheter och
regalier, på hvilka han gjorde anspråk. Striden
mellan kronan och den mäktige vasallen upplågade
snart för en tid på nytt. Efter Ludvig XI:s död (1483)
blef F:s hof åter en samlingsplats för de missnöjde
franske stormännen, och striden utbröt på nytt. Efter
nederlaget vid S:t Aubin (1488), måste han, genom
fördraget i Sablé (d. 20 Aug. s. å.), afsäga sig
all förbindelse med konungens fiender. Död d. 9
Sept. s. å. Han efterträddes af sin dotter Anna (se
Anna, franska furstinnor), genom hvilkens förmälning
med konung Karl VIII Bretagne tillföll Frankrike.
Frans, tyska furstar.
1. F. Albert, hertig af Sachsen-Lauenburg, son till
hertig Frans II, föddes d. 31 Okt. 1598. Om hans
ungdomsår är icke något med visshet kändt. Påståendet
att han någon tid uppehållit sig i Sverige synes sakna
all grund. Sannolikt deltog han på pfalzgrefvens sida
i det böhmiska kriget (1618–20) och derefter, under
ligans fältherre, Tilly, i striden emot Kristian
af Braunschweig. 1625 var F. kavalleriöfverste i
Wallensteins armé, sändes 1626 till Ungern; hvarifrån
han snart återvände, och begaf sig derefter till norra
Tyskland, hvarest han trädde i förbindelse med hertig
Adolf Fredrik af Mecklenburg-Schwerin och å dennes
vägnar underhandlade med Wallenstein om Mecklenburgs
utrymmande. 1629 kämpade han under Gallas uti Italien,
och endast en kort tid före slaget vid Lützen
öfvergick han i Gustaf Adolfs tjenst. Han deltog i
detta slag och befann sig i Gustaf Adolfs närhet,
då denne stupade. Denna omständighet gaf anledning
till ryktet om att han mördat konungen, ett rykte, som
uppstod kort efter slaget, och som vann i styrka till
följd af hertigens skiftande lefnadsbana och oroliga
karakter samt länge gällt för att vara sant. En
senare tids forskare hafva dock ådagalagt, att det
saknar hvarje skymt af bevis och trovärdighet. Icke
långt efter konungens död öfvergaf F. A. den svenska
tjensten. Redan i Jan. 1633 underhandlade han såsom
sachsisk fältmarskalk om fred med kejsaren. Han
misslyckades väl i sin underhandling, men ifrade
fortfarande för freden och framlade i Nov. s. å. för
Wallenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
