Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1613–80) var äfven en skarpsinnig iakttagare, om
han än icke i stilens fulländning kunde täfla med den
förstnämnde. Hans förtrogna väninna m:me de La Fayette
(1632–93) gaf med sina båda romaner "Zaïde" och "La
princesse de Clèves" första uppslaget till den moderna
romanen. En annan, mera känd roman är "Télémaque",
en moralpolitisk utopi, som Fénelon (1651–1715),
ryktbar äfven som religiös skriftställare, i ädel
ton och vacker stil skref till läsning åt sin elev
hertigen af Bourgogne. Perraults (1628–1703) sagor
läsas än i dag med begärlighet. Kardinal de Retz
(1614–79), Tallemant des Réaux (1619–92) och Saint-Simon
(1675–1755) författade memoarer, som intaga
en framstående plats genom såväl stil som
innehåll. Mézeray (1610–83) och Pellisson (1624–93)
utmärkte sig som historiska skriftställare. Du
Cange (1610–88) och Mabillon (1622–1707) voro män af
utomordentlig lärdom och stor produktivitet. Inom den
filosofiska spekulationen visade sig Malebranche
(1631–1715) vara en skarpsinnig tänkare och god
stilist. Thomas Corneille (1625–1709), Moréri
(1643–80) och Bayle (1647–1706) utgåfvo hvar för
sig encyklopediska arbeten, utan hvilka Diderot
och d’Alembert under följande seklet sannolikt icke
skulle kunnat åstadkomma sitt jättearbete inom denna
genre. Som en värdig afslutning till denna serie af
framstående författare må nämnas de store religiösa
vältalarna Bossuet(1627–1704), Bourdaloue (1632–1704)
och Massillon (1663–1742), som äfven pryda Ludvigs
tidehvarf, och hvilka gifva en god föreställning
om den höga och i god mening aristokratiska anda,
som då lifvade de katolske prelaterna.
Några årtionden efter Ludvig XIV:s död inträdde
den franska literaturen i ett nytt skede, som
karakteriseras af begäret att kritisera och mästra
alla herskande meningar och i sammanhang dermed af
en fullkomlig brist på pietet för det bestående,
den rådande uppfattningen af poesien dock undantagen,
ty mot denna gjordes inga anfall, och Boileaus "Art
poétique" bibehölls ännu orubbad som norm och codex
för den poetiska smaken. Det bästa och fullständigaste
uttrycket af denna periods såväl förtjenster som
fel utgöres af de talrika skrifter, som Voltaire
(1694–1778) efterlemnat. Denne ryktbare man egde
nämligen i hög grad alla de intellektuella gåfvor,
som behöfdes, för att han skulle beherska sin samtid
och på sitt tidehvarf trycka sin egen prägel. Han var
qvick och skarpsynt, liflig och verksam, hade många
och starka intressen samt egde som skriftställare
en egendomlig förmåga att i en klar och lätt stil,
som kryddades af en efter behofvet än bitande, än
lekande satir, på ett öfvertygande sätt yttra sig
öfver alla de frågor, som då sysselsatte de bildade
klasserna. Hans förnämsta vapen voro den stora
qvickhet och fyndighet, hvarmed han dels fängslade
sina läsare, dels dräpte sina motståndare, i det han
med en oerhörd säkerhet förstod att direkt träffa
deras svagaste punkter. Han öfverträffas af många i
känslans djup och i förmågan att tränga till
bottnen af sitt ämne samt att från en sådan
säker grundval konseqvent uppföra ett teoretiskt
system, men ingen har i högre grad än han förenat
mångsidighet med förmåga att inom en viss gräns klart
och skarpt fatta sitt ämne. Genom sin mångsidighet
omfattade han literaturens alla grenar, genom sin
klarhet, sin skärpa och qvickhet dominerade han på
alla de områden, hvilka han beträdde. – Samtida
med Voltaire voro tvänne literaturens stormän,
som i mycket voro hans medtäflare, Montesquieu
(1689–1755) och Rousseau. Den förre öfvade ett
stort inflytande genom det vetenskapliga sätt,
hvarpå han grundade och utvecklade sina politiska
åsigter. Han var nämligen den förste, som genom
samvetsgranna filosofiska och historiska studier
sökte få en säker utgångspunkt för sin uppfattning
af bestående politiska förhållanden. Med denna
vetenskapliga anläggning förenade han en god stil och
mycken qvickhet, hvarigenom hans arbeten fortfarande
behålla sitt anseende och ofta citeras. – I mycket en
motsats till såväl honom som Voltaire var Jean Jacques
Rousseau (1712–78). Denne egde ej Voltaires blixtrande
qvickhet och ej häller Montesquieus gedigna bildning,
men det oaktadt hafva hans skrifter haft ett större
och varaktigare inflytande än de båda andras. Under
det att Montesquieu endast kan uppskattas af personer
med fin politisk bildning, skref Rousseau för ett
vidsträckt publikum; under det att Voltaire med
sin qvicka satir nedref det bestående, lemnade
Rousseau de första elementen till ett nytt andligt
lif. Hans stora betydelse ligger deruti att han
inom skönliteraturen fordrade rum för hjertats
omedelbaraste och varmaste känslor, att han häfdade
individens rätt inom samhället. Det var sålunda en
genomgripande omhvälfning han framkallade i samtidens
åskådningssätt, och som sedan praktiskt ledde till
revolutionen af 1789. – I mycket en själsfrände till
Voltaire var Diderot (1713–84), som med d’Alembert
(1717–83) till främste medarbetare utgaf sin
ryktbara "Encyclopédie", under det att Bernardin de
Saint-Pierre (1737–1814) med sitt rika natursinne
och en något sentimental själsriktning stod Rousseau
närmare. Med vetenskapsmannens forskningsbegär
förenade Buffon (1707–88) en poetisk kärlek till
naturens skönhet, hvilken han med en ståtlig och
fulländad stil skildrar i "Histoire naturelle". –
Bland mera abstrakta tänkare förtjena att framhållas
Condillac (1715–80), Helvétius (1715–71) och
Condorcet (1743–94). – Vid sidan af Voltaire, hvilken
efter gamla mönstret skref epos, tragedier och äfven
mindre lyriska dikter, bearbetades poesiens fält
af en skara diktare, hvilkas verk dock numera till
största delen endast ega ett literaturhistoriskt
värde. Bland dessa skalder egnade sig J. B. Rousseau
(1671–1741) och Louis Racine (1692–1763) icke utan
framgång åt den högre lyriken; andra åter skrefvo
"vers de société" och anakreontiska sånger. Som
dramaturger förtjena anföras La Motte (1672–1731) och
Crébillon (1674–1762), hvilka följdes af La Chaussée
(1692–1754), som skapade "la comédie larmoyante",
och Marivaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
