Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1688–1763), som genom sina långt drifna
känsloanalyser och fint tillspetsade qvickheter gaf
anledning till termen "marivaudage". Piron (1689
–1773) och Gresset (1709–77) skrefvo uppsluppna
lustspel. Beaumarchais (1732–99) angrep i sina
komedier nästan alldeles direkt "l’ancien régime". –
Romanen odlades med allt större framgång, och man har
från denna tid i "Gil Bias" af Lesage (1668–1747)
ett verkligt mästerverk; vid sidan af detta,
ehuru underlägsna, förtjena äfven nämnas Marivaux’s
"Marianne" och Prévosts (1697–1763) ryktbara "Manon
Lescaut". En annan författare, Rétif de la Bretonne
(1734–1806), skref i ytterst sjelfsvåldig stil en
massa romaner, hvilka med rätta anses som förelöpare
till den moderna s. k. naturalistiska romanen, och
detta såväl för valet af ämnen som för de krasst
naturtrogna skildringarna. – "Pensées et Maximes"
skrefvos i en ädel och upphöjd stil af Vauvenargues
(1715–47). M:me de Staals (1684–1750) memoarer
läsas ännu med intresse, och bland historieskrifvare
från denna period anses Rollin (1661–1741) och
Rulhière (1735–91) intaga främsta rummet.
Revolutionstidehvarfvet och kejsaretiden
kunna sägas tillsammans bilda en öfvergång till
romantiken. Ifrågavarande period frambragte emellertid
endast några få snillrika skriftställare af första
ordningen, och särskildt i dess början fingo de
literära intressena vika för de starka svallningar,
som genomgingo tidens politiska lif. – Lebrun
(1729–1807) och Delille (1738–1813) egde som lyriska
skalder stor begåfning, men kände dock intet behof att
lemna den gamla utnötta fåran, utan höllo sig troget
qvar vid de gamla mönstren. André Chénier (1762–94)
ensam hade nog sjelfständighet att direkt ur den
antika grekiska poesien hemta förebilder för sina
sånger, hvilka derigenom fingo en frisk och ungdomlig
fägring, som bildar ett bjert afbrott mot
samtidens öfriga nästan halft vissna produkter. Efter
Chénier skref Millevoye (1782–1816) elegier, af hvilka
några ännu läsas och beundras. Désaugiers (1772–1827)
och Béranger (1780–1857) bragte visans genre till
dess högsta fulländning. Arnault (1766–1834) och
M. J. Chénier (1764–1811) författade tragedier,
som, nu glömda, först mottogos med mycket bifall. –
På prosans område möta vi först Mirabeau (1749–91),
som i politikens tjenst använde en vältalighet, mera
ljungande och kraftfull än sjelfve Bossuets. La
Harpe (1739–1803) var en skicklig literaturhistorisk
kritiker af gamla skolan. Längre fram i perioden
blir det literära lifvet rikare, och flere af dess
förnämsta skriftställare kunna sägas hafva direkt
förberedt romantiken. Till dem höra i främsta rummet
m:me de Staël (1766–1817), som bland annat eger
den förtjensten att hafva öppnat fransmännens ögon
för den tyska poesiens skönhet, samt Chateaubriand
(1768–1848), som med sin högstämda prosastil,
sitt varma natursinne och sin kärlek för medeltidens
traditioner var en lika äkta romantiker som de, hvilka
räknas till denna skola. B. Constant (1767–1830)
författade romanen
"Adolphe" samt arbeten af politiskt och
religionsfilosofiskt innehåll. Xavier de Maistre (1763
–1852) skref i en qvick och intagande stil "Voyage
autour de ma chambre". P. L. Courier (1772–1825)
utvecklade i politiska pamfletter en dräpande satir
och ådagalade i dem såväl som i sina öfversättningar
från grekiskan en stilistisk talang, som ger honom en
plats bland Frankrikes allra främste språkkonstnärer.
Den romantiska och den moderna perioden. – Sedan
Frankrike genom restaurastionen fått en tid af
hvila och lugn efter den närmast föregående periodens
politiska brytningar, inträdde inom literaturen
en liflig verksamhet, som under några decennier
bar rika frukter och skänkte landet en literär
glansperiod. Anledningen dertill var närmast det
lyckliga förhållandet att en mängd rikt begafvade
författare samtidigt arbetade på literaturens fält,
men väsentligast att de element till en friare och
friskare uppfattning af diktkonsten, som Rousseau,
Saint-Pierre och Chateaubriand gjort gällande bland
allmänheten, hvilken genom m:me de Staëls arbeten
äfven fått en aning om en friare literär rörelse i
utlandet, nu hade nått den fasta utveckling, att de
räckte till för åstadkommande af en revolution inom
den literära smaken. I motsats till den klassiska
smakriktning, hvilken förut varit herskande, kallas
den nu uppträdande riktningen romantik. Denna
term är hemtad från den tyska literaturhistorien
och angifver der ett återvändande från en urartad
konventionel klassicitet till medeltidens fantastiska
och mystiska åskådningssätt. På fransk botten, der
medeltidsmystiken ej fann passande jordmån, kan den
knappt sägas betyda annat än ett öfvergifvande af den
konventionela idé-sferen samt de trånga och småaktiga
regler, af hvilka diktkonsten under den klassiska
perioden blifvit allt hårdare bunden. I båda fallen
innebär romantiken sålunda den skapande fantasiens
frigörelse från alla godtyckliga band. Den, som i
Frankrike har förtjensten af att i dess literatur
hafva fullt genomfört denna reform, är Victor Hugo
(f. 1802), hvars fantasi var tillräckligt rik för att
kunna fylla vidare former än de, som förr medgåfvos,
och hvars formella talang var nog stor att sätta
honom i stånd att genom handling visa, att språkets
välljud ingalunda fordrade alla de små föreskrifter,
som Malherbe och Boileau fastställt för den franska
versläran. Från medeltidens literatur hemtade han
blott ett element, det groteska, som han med förkärlek
användt för att vinna skarpa kontraster. Emellertid
får man ej antaga, att Hugo ensam dominerade sin
samtid, och att alla öfrige skalder bildade en skara,
som blindt följde sin ledare. Detta gäller endast
om hans eget kotteri, utanför hvilket funnos
sjelfständiga författare, som af den nyvunna friheten
betjenade sig endast i den mån det passade dem. Alla
motståndarna till klassiciteten rörde sig friare
än förr, utan att man dock kan säga, att de alla
tillhörde den romantiska skolan, om man tager denna
term i inskränkt mening och dermed förstår Hugos
krets. Hans rättighet till främsta platsen beror
endast derpå att han med mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
