Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Franska språket. – Dess första uppkomst; langue
d’oïl. Öfver hela det gamla romerska väldet –
som från hufvudstaden Rom fick sin juridiska och
civila organisation, genomfors af romerska köpmän
och hölls i tukt af romerska legioner – utbredde sig
snart i jämnbredd med Roms kultur äfven dess språk,
latinet. Detta blef småningom det herskande och
bibehöll sig äfven såsom sådant inom de delar af
det vidsträckta riket, hvilkas innevånare voro mest
mottagliga för den nya civilisationen och derför
kommo i den intimaste beröring med romarna. I
dessa delar, som omfatta hela det vestra Europa,
nämligen Italien, Spanien och Frankrike, öfvergåfvo
infödingarna sålunda sitt eget språk och antogo sina
eröfrares. Detta var dock icke latinet, sådant det
föreligger i Roms rika klassiska literatur, utan
sådant det talades af det romerska folket. I den
mån det spridde sig öfver en stor yta, skilde det sig
alltmera från det klassiska högspråket. Egendomligt
nog tyckes detta latinska folkspråk en tid bortåt
hafva utvecklats någorlunda likformigt öfver hela
riket, der det öfverallt kallades "lingua romana"
eller "romancium". Under tidens lopp blefvo dock
de territoriella skiljaktigheterna, hvilka
naturligen i ej ringa mån berodde på de olika
idiom, som undanträngdes, allt större och mera
påfallande, så att vid en tidpunkt, som kanske
bör förläggas inom 4:de eller 5:te seklet e. Kr.,
"lingua romana" befanns hafva delat sig i flere
dialekter, hvilka sedan grupperade sig omkring några
vissa hufvuddialekter, ur hvilka så småningom nya
romanska högspråk uppstodo. En sådan dialektgrupp –
eller exaktare tvänne – utvecklades i det nuvarande
Frankrike, som före den romerska eröfringen innehades
af trenne olika folkstammar, ibererna i sydvest,
kelterna eller gallerna i midten och belgerna i
nordöst. Dessa stammar visade stor mottaglighet för
den romerska kulturen och utbytte småningom sina
egna idiom mot "lingua romana". Under nötningen mot
de ursprungliga folkspråken förenklades alltmera dess
formlära, och dess ljudsystem grumlades i en oafbruten
progression. På detta sätt uppstodo dialekter, som
snart ej längre kunde kallas "lingua romana", och
som bildade tvänne grupper, af hvilka den sydliga
kallades langue d’oc (Prov. oc, ja), den nordliga
langue d’oïl ("d’oui"). Det är ur den senare som den
moderna franskan utgått, hvilken som högspråk numera
omfattar hela Frankrike, det södra Belgien och en del
af det vestra Schweiz. Så vidsträckt område hade dock
ej "langue d’oïl", hvars sydliga gräns ungefär följde
floden Loire. Benämningen "langue d’oïl" utbyttes
småningom mot "français", af "lingua francisca",
frankernas språk. När dessa öfvergåfvo sin germanska
dialekt, öfverflyttade de nämligen på sitt nya idiom
den gamla benämningen. I inskränkt mening betecknade
"français" först den dialekt af "langue d’oïl", som
talades i Ile de France, men i den mån denna dialekt
blef den herskande, fick benämningen vidare omfång;
under medeltiden förblandades den dock aldrig med
"langue d’oc". – "Langue d’oïl" var sålunda en
ur latinska
folkspråket framgången dialekt, som talades i det
nordliga Frankrike. Af dess ordförråd var grundfonden
hemtad ur "lingua romana", och dess formlära
hade samma ursprung som detta. Denna omedelbara
fortsättning af latinet ombildades successivt,
under inflytelse af fransmännens ursprungliga idiom,
efter vissa bestämda lagar, af hvilkas utredande
äran tillkommer den moderna lingvistiken. Genom
frankernas inryckande uppblandades det tidigt med
germanska element, liksom äfven en del keltiska,
ehuru påfallande ringa, höll sig qvar i det nya
språket. Dertill kommer, att det ecklesiastiska
literära latinet, som var en fortsättning af det
klassiska, ständigt öfvade ett starkt inflytande
på språkets ordförråd och dit i oafbruten följd
aflemnade en mängd ord och uttryckssätt. Sedan
dessa ord en gång upptagits i folkspråket, följde
de med dess utvecklingsprocess, hvaraf följer, att
ett latinskt ord, som ingått i franskan, blifvit
starkare modifieradt i den mån det längre tillhört
detta senare språk. Ofta fanns ett sådant ord der
redan förut, men intogs på nytt genom förmedling af
literaturspåket i en i förhållande till det klassiska
latinet trognare form och betydelse, hvarigenom
uppstått s. k. dublettord. Som exempel må anföras
ordet causa, orsak, som ursprungligen på franska och
troget efter ljudlagarna blef chose samt fick den
konkreta betydelsen "sak", men sedermera åter upptogs
under formen cause och då bibehöll den abstrakta
betydelse det har i latinet. "Langue d’oïls" formlära
stod latinet närmare och bibehöll ännu två af dess
kasus, nominativus och ackusativus, hvarigenom
språket sålunda ännu egde qvar en deklination, och
dess analytiska tendens ännu ej så skarpt framträdde
som längre fram i dess utveckling. Medan landet
ännu saknade någon fast central organisation, kunde
intet bestämdt högspråk utvecklas, hvarför hvar och
en talade och skref sitt språk på sådant sätt, som
han lärt det i sin hembygd. Under denna period hade
språket sålunda ingen säker enhet, utan skiftade fritt
dialektalt från den ena landsänden till den andra. När
sedan Paris blef hela landets politiska medelpunkt,
erkändes det der talade språket som det normala
och antog plats som högspråk. Men innan detta kan
betraktas som ett fullt afslutadt faktum, för hvilket
tidpunkten knappast kan sättas tidigare än i slutet
af medeltiden, hade "langue d’oïl", hvars dialektala
skiftningar nästan uteslutande tillhöra ljudläran,
hunnit utbilda sig till organ för en rik literatur
och i sammanhang dermed vunnit en motsvarande formel
utveckling. Denna dess glansperiod kan sägas infalla
under 12:te och 13:de seklen, hvarefter språket
småningom inträdde i det öfvergångsstadium, som
slutar med dess ombildande till modern franska. Denna
öfvergångsperiod karakteriseras af dess flexiviska
förfall, hvarigenom det förlorade sin deklination
och blef alltmera analytiskt. Ur lingvistisk synpunkt
var detta visserligen ett vanslägtande, men som det
faktiskt ledde till den moderna franskan, hvilken är
ett vida bättre redskap i kulturens tjenst, får det
dock från en mera praktisk synpunkt betraktas som
ett framsteg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
