Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fransk-tyska kriget 1871-71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fransk-tyska kriget 1870–71 hade många och djupt liggande
orsaker, bland hvilka må nämnas det franska folkets
afund öfver Preussens nya maktställning och det Tyska
rikets påbörjade sammansmältning äfvensom Napoleons
önskan att genom ett nytt ärofullt krig befästa sin
dynasti samt tillintetgöra det växande motståndet
mot regeringen. Till förevändning för Napoleons
krigsförklaring, d. 19 Juli 1870, togs prins Leopolds
af Hohenzollern-Sigmaringen kandidatur till spanska
kronan. Den franska krigsstyrelsen lyckades icke
bringa tillsammans mer än 300,000 man, af hvilka
största delen (gardeskåren samt 2:dra, 3:dje, 4:de
och 6:te kårerna) vid Juli månads utgång samlades
mellan Metz och Saarbrücken, under det 1:sta kåren
(Mac-Mahon) sammanfördes vid Strassburg, 5:te kåren
vid Bitsch och 7:de kåren i öfre Elsass. Stor oordning
rådde såväl under mobiliseringen som under arméns
samling. Natten mellan d. 15 och 16 Juli 1870 utgafs
mobiliseringsorder för nordtyska förbundets armé,
hvilken följdes af en liknande åtgärd inom de sydtyska
staterna. Den 23 Juli började jernvägstransporterna,
och d. 4 Aug. öfverskred tyskarnas venstra flygel
gränsen. Tre arméer bildades. 1:sta armén (von
Steinmetz: 7:de och 8:de kårerna, senare äfven 1:sta)
ryckte från nordöst mot Saarbrücken, 3:dje armén
(kronprinsen af Preussen: 5:te, 11:te preussiska,
1:sta och 2:dra bajerska och würtemberg-badenska
kårerna; senare äfven 6:te preussiska kåren) samlades
mellan Germersheim och Landau, under det 2:dra armén
(prins Fredrik Karl af Preussen: gardeskåren, 3:dje,
4:de, 9:de, 10:de och 12:te kårerna; senare äfven
2:dra kåren; hvarje kår omkr. 30,000 man) afsteg vid
Mainz och fortsatte vägen till fots bakom platsen
mellan de båda öfriga arméerna. Högsta befälet öfver
alla arméerna fördes af konung Wilhelm, med general
von Moltke såsom generalstabschef. Fransmännens 2:dra
kår framryckte till Saarbrücken d. 2 Aug. och fördref
den der varande svaga tyska besättningen, men drog
sig under de följande dagarna tillbaka till höjderna
vid Spicheren, der han den 6 Aug. blef anfallen af
spetsarna af tyskarnas 1:sta och 2:dra arméer samt
slagen ur fältet. På den andra flygeln öfverskred
3:dje tyska armén gränsen d. 4 Aug. och slog i grund
den till Weissenburg framsända divisionen Douay
af 1:sta franska kåren. Dagen derefter fortsattes
framryckningen till Wörth, der marskalk Mac-Mahon
tagit ställning med sin kår och en division af 7:de
kåren. Efter ett hjeltemodigt försvar blef han
slagen den 6 Aug. och drog sig då i största hast
tillbaka till Châlons, dit 5:te kåren äfven begaf
sig. Återstoden af Rhenarmén – så benämndes den
franska fältarmén – drog sig småningom tillbaka
till Metz och ställdes d. 12 Aug. under marskalk
Bazaines befäl. Fransmännen kunde först icke besluta
sig för ett återtåg till det inre af Frankrike. När
detta till slut skulle utföras, och trupperna d. 14
Aug. öfverfördes från östra till vestra Mosel-stranden,
blefvo de anfallna af tyskarnas 1:sta armé
och ytterligare fördröjda. Tyskarnas 2:dra armé
hade emellertid framryckt med hufvudriktning mot
Pont-à-Mousson,
och största delen af dess trupper nådde Mosel d. 15
Aug. Samma dag satte fransmännen sig i marsch från
Metz mot Verdun, men gingo så långsamt till väga,
att de d. 16 Aug. motades vid Vionville af 3:dje
och 10:de tyska kårerna, som från Pont-à-Mousson
ryckt fram i nordvestlig riktning för att hugga sig
fast vid fransmännen, som de trodde vara i fullt
återtåg. Efter det blodiga slaget vid Vionville,
i hvilket större delen af Bazaines armé deltog,
intog marskalk Bazaine ställning med ryggen mot Metz.
Större delen af 1:sta och 2:dra tyska arméerna hade
nu kommit öfver på vestra Moselstranden, och en
frontförändring om 180 grader utfördes åt höger,
hvarefter tyskarna d. 18 Aug. anföllo fransmännen
och efter slaget vid Gravelotte–Saint-Privat,
det största under hela kriget, kastade dem tillbaka
till Metz, der de inneslötos. Vid Châlons bildades
emellertid en ny arme under marskalk Mac-Mahon
(1:sta, 5:te, 7:de och 12:te kårerna). Mot denna
framryckte 3:dje tyska armén och den nybildade
Maas-armén (kronprinsen af Sachsen: gardeskåren,
4:de och 12:te kårerna). Kejsaren inträffade vid
Châlons-armén, som d. 22 Aug. marscherade till Reims
för att fortsätta vägen till Paris. Regeringen
derstädes fordrade emellertid, att marskalk
Mac-Mahon skulle skyndsamt förena sig med marskalk
Bazaine. Mac-Mahon gaf slutligen efter och satte
sig d. 23 Aug. i marsch i nordöstlig riktning. Den
25:te Aug. på aftonen fingo tyskarna, som inträffat
i linien Verdun–Vitry-le-Français, reda på denna
rörelse och ändrade plötsligt marschriktning mot
norr. Fransmännen rörde sig mycket långsamt och
upphunnos snart af tyskarna, som trängde dem åt norr
mot belgiska gränsen. Derunder blef 7:de franska
kåren (de Failly) d. 30 vid Beaumont öfverrumplad och
slagen. Slutligen anföllo tyskarna fransmännen vid
Sedan d. 1 Sept. från alla sidor och nödgade dem dagen
derpå att sträcka vapen. Mac-Mahon hade blifvit sårad
under början af slaget, hvarefter general Wimpffen
öfvertagit befälet.
Frankrikes kejsare och den ena franska armén voro
fångna, under det den andra hölls innestängd i
Metz. Det oaktadt beslöt nationalförsvarsregeringen
(af d. 4 Sept.) att fortsätta kampen. Paris
inneslöts af tyska 3:dje armén samt Maas-armén,
och i denna stad bildades småningom en stor armé
under guvernören general Trochu. Uppsättandet af
nya arméer i provinserna tog fart, sedan Gambetta
d. 9 Okt. anländt till regeringsdelegationen i
Tours och öfvertagit krigsportföljen. Det lyckades
hans okufliga viljekraft att uppställa och
utrusta icke mindre än 600,000 man. Den första
republikanska armén, den s. k. Loire-armén,
bildades söder om Orléans under befäl af general
d’Aurelle de Paladines. Hon framryckte öfver
Mer-Marchenoir och lyckades genom slaget vid
Coulmiers (d. 9 Nov.) från Orléans förjaga en från
inneslutningsarmén vid Paris utsänd arméafdelning
(1:sta bajerska kåren m. fl. trupper), hvilken sedan
d. 10 Okt. hållit staden besatt. Loire-armén intog en
befäst ställning norr om Orléans och erhöll betydliga
förstärkningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
