Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frederiksort ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadigt vid Horns sida under ständernas möte 1734,
bekämpande liksom denne de lättsinniga försöken
att inkasta Sverige i det polska arfföljdskriget
och ställa det i beroende af Frankrike. Under den
del af riksdagen 1738–39, då Gyllenborgs anhängare
tillvägabragte det franska förbundet och Horn lemnade
kanslipresidentsämbetet, låg F. i en farlig sjukdom,
och regeringen förestods, liksom under hans hessiska
resa, af drottningen. Då han i början af 1739
tillfrisknade, visade han sig mycket medgörlig emot
hattarna, för hvilken eftergifvenhet de maktegande
lade sin tacksamhet i dagen genom att låta fröken
Taubes fader, friherre E. D. Taube, en af de afgående
rådsherrarna, röna ett något blidare öde än hans
medbröder. 1741 röstade F. i rådet för det ryska
kriget, men hans önskan att sjelf få anföra hären
bifölls icke. Deremot beredde man honom tillfälle
att upphöja sina bägge söner med fröken Taube (de
kallades von Hessenstein) i grefligt stånd. Sedan
Ulrika Eleonora aflidit, 1741, fick hans mätress ett
ännu större inflytande öfver honom än förut. Under
riksdagen 1742–43 synes han hafva varit tämligen
likgiltig för tronföljdsfrågan, men han egnade mycket
intresse åt kriget och var en afgjord motståndare till
alla våldsamma steg emot de upproriske dalkarlarna, så
stor fara än hotade ifrån dem. Den nye tronföljaren,
Adolf Fredrik, och dennes gemål, Lovisa Ulrika,
bemötte han med utmärkt godhet, men lyckades ej vinna
deras tillgifvenhet, utan tvifvel på grund af sitt
fortfarande lättsinniga lefnadssätt. Efter fröken
Taubes död, 1744, sökte han sig nämligen, ehuru
snart 70-årig, en ny älskarinna och erhöll omsider
en sådan i fröken Katarina Ebba Horn. Vid den tiden
slappades hans nit för rikets angelägenheter mer
och mer, och endast vid afstyrkandet af förbunden
med Preussen och Frankrike (1747) visade han stor
ifver. 1748 rördes han några gånger af slag, och
derefter fick namnstämpeln (se d. o.), af hvilken
han redan börjat begagna sig, nästan helt och hållet
ersätta honom i rådkammaren. Hans död inträffade d. 25
Mars 1751. F. saknade icke berömliga egenskaper: han
egde ett sundt omdöme och "var tapper, frikostig, lätt
försonlig, fri från allt högmod, tillgänglig, glad och
skämtsam". Men dessa förtjenster fördunklades af hans
karakterssvaghet, lättja, ombytlighet och sinlighet,
lyten, som nedsatte ej blott hans eget anseende,
utan äfven sjelfva konungadömets. E. B.
Fredrik Adolf, svensk arfprins och hertig af
Östergötland, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas
yngste son, föddes på Drottningholm d. 18 Juli
1750. Redan 1762 blef han öfverste för ett
efter honom uppkalladt regemente och
utnämndes 1768 till generalmajor. I slutet af Okt. 1770
anträdde kronprinsen och prins F. A., under
namn af grefvarna af Gotland och af Öland, en utrikes
resa, som dock snart afbröts genom konungens död,
d. 12 Febr. 1771. I Aug. 1772 skickades F. A. till
Östergötland och närgränsande landskap för att förmå
dem att antaga den nya författningen. För öfrigt
spelade icke prinsen någon rol vare sig i politiken
eller på slagfältet, ehuru han slutligen blef general
och
fältmarskalk samt följde konungen i finska kriget 1788,
der han likväl icke förde något särskildt befäl. I
förmyndareregeringen var han tvänne gånger ordförande,
under hertigen-regentens frånvaro. Efter 1782
tillbragte han eljest för det mesta sitt lif på
Tullgarn, som ständerna inköpt och lemnat honom till
underhåll. På de sista åren var hans helsa mycket
försvagad, och under en resa, som han för hennes
återvinnande företog, afled han i Montpellier d. 12
Dec. 1803. – Fredrik Adolf ansågs för den vackraste
af de tre bröderna och var godmodig till lynnet,
men häftig och till karakteren svag, lättsinnig och
njutningslysten. Han var en varm vän af de sköna
konsterna och idkade dem äfven såsom dilettant,
förnämligast musiken.
Fredrik (Frederik) dansk-norska och
danska konungar.
1. F. I, Kristian I:s son, föddes d. 3
Sept. 1471. Hans moder, Dorotea af Brandenburg, som
föredrog honom framför hans äldre broder, konung
Hans, arbetade på att få honom vald till hertig i
Slesvig och Holstein samt utverkade, att ständerna
i Dec. 1482 hyllade båda bröderna som hertigar, och
att hertigdömena i Aug. 1490, när F. blifvit myndig,
delades mellan dem. Gemensamma landtdagar höllos
dock fortfarande, och den högsta styrelsen var i
viss mån gemensam för den kungliga (segebergska)
och den hertigliga (gottorpska) delen. F. gjorde
emellertid äfven anspråk på halfva Norge och några
danska öar som arf, men en riksdag i Kallundborg 1494
afvisade alldeles dessa anspråk. År 1500 deltog F. i
anfallet på Ditmarsken, men undgick nederlaget. Med
sin brorson Kristian II stod F. i flere år i godt
förhållande, lemnade honom 1520 hjelp till härfärden
mot Sverige och mäklade s. å. förlikning mellan honom
och Lübeck. Men då Kristian 1521 af sin svåger kejsar
Karl V erhållit Holstein i förläning och sjelf icke
ville gifva F. länsbref för hans del af Slesvig,
blef förhållandet mycket spändt. Väl ingicks i
Aug. 1522 en förlikning, men redan några månader
derefter knöt F. i hemlighet förbindelser med de
missnöjde nörrejydske adelsmännen. I Jan. 1523
mottog han deras anbud af kronan samt slöt derpå
förbund med Lübeck mot Kristian II. Den 26 Mars
s. å. hyllades han på Viborgs ting, men Köpenhamn
och Malmö gjorde fortfarande i sju månader motstånd,
och ännu 1525 måste F. i Skåne kämpa mot Kristians
anhängare Sören Norby. Med Gustaf Vasa slöt han
förlikning i Sept. 1524. Kort förut hade han blifvit
konung i Norge. I sin handfästning för Danmark,
afgifven i Viborg 1523, utvidgade han riksrådets
makt och adelns rättigheter öfver deras bönder
"til en drabelig frihed, hvis lige ingen konge i
Danmark har givet" (Hvitfeld). Derjämte lofvade
han att värna kyrkan mot det lutherska kätteriet,
ja att med förlust af lif och gods straffa dem, som
sökte utbreda detsamma. Samtidigt hyste han planer
att grundlägga en nationel, af påfven oberoende
katolsk kyrka. Äfven tyckes han hafva varit benägen
att skapa en högadel med riksrådet till kärna. 1526
ålades biskoparna att söka stadfästelse på sitt val
hos ärkebiskopen och ej hos påfven samt att till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
