Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1748 förklarat sig gilla. Frankrikes, Preussens och
Sveriges fasta och lugna hållning bildade en motvigt
mot Rysslands, Österrikes och Englands planer, och
detta politiska system blef för några år bestämmande
för de europeiska förhållandena. År 1755 gjorde F:s
politik en frontförändring, då han, öfverskattande
det engelska inflytandet på Ryssland, trädde i
förbindelser med England (fördrag i Westminster d. 21
Jan. 1756). Men derigenom gjorde han Frankrike och
dess bundsförvandt Sverige till sina ovänner, utan
att vinna Ryssland för sig och utan att, såsom han
hoppats, bevara freden. Österrike och Ryssland hade
redan för år 1756 uppgjort planen till ett angrepp
på Preussen, men sedermera beslutit uppskjuta det
till följande år. I detta ögonblick affordrade
F. kejsarinnan Maria Teresia den förklaringen att
hon hvarken 1756 eller 1757 ville anfalla honom,
och då hon vägrade afgifva en dylik förklaring,
skred han sjelf till angrepp (Aug. 1756) samt började
ett krig (det s. k. sjuåriga), som, enligt hvad en
rysk diplomat yttrade, måste blifva för honom så
mycket farligare, ju senare han begynte det. F. hade
hoppats att kunna nedslå Österrike genom ett enda
fälttåg, men förlorade tid genom sina operationer
mot sachsarna, hvilka han, med hänsyn till senaste
fälttågets tilldragelser, icke vågade lemna i sin
rygg. Österrikarnas nederlag vid Lobositz (d. 1
Okt. 1756) och sachsarnas kapitulation vid Pirna
hade ingen afgörande verkan. Under den följande
vintern förklarade Ryssland och Frankrike Preussen
krig. Vid öppnandet af 1757 års fälttåg ådagalade
F. sitt mästerskap i strategi: han förstod att vända
de Österrikiska stridskrafterna till en punkt och der,
vid Prag, i grund slå dem (d. 6 Maj 1757). Vägen till
Wien skulle legat honom öppen, om ej en österrikisk
undsättningshär tillfogat honom ett känbart nederlag
vid Kollin (d. 18 Juni), till följd hvaraf han måste
utrymma Böhmen. Trots den mot ryssarna under tiden
kämpande härens nederlag vid Grossjägerndorf (d. 30
Aug.) skulle F. hafva försökt att hålla Ost-Preussen
qvar, om icke Sveriges krigsförklaring nödvändiggjort
den ost-preussiska kårens marsch till Pommern. Öfver
hufvud taget störde kriget med Sverige ofta F:s andra
operationer, ehuru ingen större fäktning föreföll i
detsamma. Samtidigt öfvergick F:s ende bundsförvandt,
den engelsk-hannoveranska armén under hertigen af
Cumberland, efter fransmännens seger vid Hastenbeck
(d. 26 Juli), till neutralitet. Men 1758 kunde F. åter
gripa till offensiven, sedan han i det lättvunna
slaget vid Rossbach (d. 5 Nov. 1757) besegrat
fransmännen och vid Leuthen (d. 5 Dec.) vunnit den
lysande segern öfver österrikarna. Slaget vid Leuthen
ensamt vore, enligt Napoleon I:s dom, tillräckligt
att gifva F. anspråk på odödlighet. Den misslyckade
diversionen åt Mähren och ryssarnas framträngande i
Brandenburg tvungo emellertid snart F. att hålla sig
på defensiven. Han slog ryssarna vid Zorndorf (d. 25
Aug. 1758), men blef sjelf slagen af österrikarna
vid Hochkirch (d. 14 Okt.). Dock lyckades han genom
ett par skickliga marscher beröfva motståndarna
frukterna af sistnämnda seger. När de förenade
österrikarna och ryssarna vid Kunersdorf (d. 12
Aug. 1759) nästan tillintetgjort en af hans
arméer, blefvo de ypperliga fästningarna hans enda
stöd. 1760 undgick han genom sin seger vid Liegnitz
(d. 15 Aug.) faran att blifva instängd mellan
två österrikiska arméer och förhindrade derjämte
österrikarnas förening med ryssarna, hvilka sistnämnde
han, genom den blodiga drabbningen vid Torgau (d. 3
Nov.), tvang att utrymma Sachsen. Österrikarna undveko
från denna tid öppna fältslag, men förenade sig 1761
med ryssarna i Schlesien, hvarefter F. förskansade
sig i lägret vid Bunzelwitz. Årets fälttåg slutade
med att Kolberg och Schweidnitz, nyckeln till
Schlesien, kapitulerade för fienden. Till råga
på olyckan bröt England sin allians med Preussen
och inställde sina subsidiebetalningar. Under
denna kris dog ryska kejsarinnan Elisabet (d. 5
Jan. 1762). Hennes efterträdare slöt förbund med
Preussen, och äfven Sverige ingick fred (i Hamburg,
d. 12 Maj). Då striderna vid Burkersdorf (d. 21 Juli)
och Freiberg (d. 29 Okt.) bevisade, att Österrike
icke längre var den preussiska makten vuxet,
afstod Maria Teresia från planen på Schlesiens
återeröfring och slöt fred (i Hubertsburg, d. 15
Febr. 1763). – En svår uppgift förestod F. efter
kriget. Preussiska statens välstånd tycktes i grund
förderfvadt: knappt en enda ort hade förskonats från
krigets härjningar, folkmängden hade minskats med
en niondedel. F. afhjelpte den mest trängande nöden
genom utdelningar af spanmål ur sina egna magasin,
genom omfattande skattelindringar, vidlyftiga
byggnadsföretag m. m. och vidtog sedermera åtskilliga
finansiella åtgärder, hvilka dock, liksom kaffe-
och tobaksmonopolen, framkallade mycket knot. 1770
betraktade F. uppgiften att återställa statens inre
såsom löst. – Efter kriget blef en nära förbindelse
med Ryssland grundvalen för utrikespolitiken. Men
redan 1769, under rysk-turkiska kriget, gjorde F. ett
närmande till Österrike, hvilket föranledde Katarina
II att betydligt inskränka sina planer på Polen samt
unna hofven i Berlin och Wien en andel af den polska
landmassan, hvilken hon hälst velat lägga odelad
under sitt välde. Vid Polens första delning (1772)
fick F. på sin lott Vest-Preussen (utom Danzig och
Thorn). Den s. å. inträffande revolutionen i Sverige
väckte i början F:s bekymmer, emedan han fruktade
en protest från Rysslands sida mot utvidgandet af
den kungliga myndigheten och genom en artikel i
sitt alliansfördrag med Ryssland förpligtat sig att
upprätthålla 1720 års författning. 1778 drog: F. ännu
en gång i fält mot Österrike och lyckades hindra Josef
II:s försök att förvärfva Bajern. Förtroligheten
mellan Österrike och Ryssland sedan 1781 föranlät
honom att under de sista åren af sitt lif söka inom
riket ett nytt stöd mot Josef II:s imperialistiska
politik: af denna grund uppkom Tyska fursteförbundet
(1785). – F:s lefnadsafton var dyster och ensam. Hans
hängifna ungdomsvänner hade tidigt gått bort. Känslan
af öfvergifvenhet och ensamhet samt följderna af de
öfvermenskliga själs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
